Så är vi hemma från årets Morganriks. Jag är glad, nöjd och helt slut. Med oss har vi tre rosetter och en himla massa nya insikter. Jag ska försöka sammanfatta hur vi fått dom.

I torsdags körde vi ner till Norrköping och övernattade på Hästhotellet. Därifrån fortsatte vi på fredag morgon till Vetlanda. Vi kommer fram 11:30, ungefär en halvtimme efter mitt tidsschema men han ska inte visas förrän ca 14 så vi har god marginal. Det visar sig dessvärre vid incheckningen att man tidigarelagt allt en timme då förmiddagens klasser gått fortare än väntat. Vi blir stressade alla tre och bestämmer att skippa lunchen för att hinna fixa och värma honom före han ska visas. Jag får dra några djupa andetag och bestämma mig för att släppa det och fokusera på rätt saker. Jag har rätt dålig koll på hur lång tid hästarna före oss kommer ta så i slutänden står vi ändå och väntar ganska länge.

Till slut får han visas. Han har typ gått in i något stadie av gående djupsömn och är tacksam för att få ställas upp så att han får chans att somna om mer ordentligt. Han ser så himla uttråkad ut. Jag bara hoppas att han inte ska börja gäspa. Jag får visa honom i skritt och trav på medellinjen. Tycker han är schysst ändå. Han skrittar relativt alert och travar utan att behöva övertalas.

Bedömningen blir 7-7-7-7-6 = 34 poäng av den svenska domaren. Det ger oss en röd rosett. Den amerikanska domaren dömer likvärdigt men på hans protokoll finns en sjätte bedömningspunkt: Show attitude. Där får Huliganen en fyra. Jag har ingenting alls att säga om det. Han förtjänade knappt den fyran! Haha! I mikrofonen säger han nästan ursäktande: “Show attitude… I’m sorry but I have to say a four… But he seems like a really nice guy”. Gulligt.Vi äter lunch och sadlar sedan för trail. Vi har kommit ur vårt tidsschema och blir sena till framridningen. Jag hinner skritta en stund och trava typ tre varv sen är det dags att gå banan. Jag tröstar mig med att jag kan rida fram när den första starten är, för jag startar som nummer två. Jag har tappat bort Johan som ska hålla hästen när Felicia och jag går banan, så jag blir skitstressad igen och kommer sent till bangenomgången, springandes. Nu börjar det blir sjukt svårt att behålla fokus. Jag får veta att första startande är struken och jag ska in direkt efter genomgången. Jag ber om att få galoppera ett varv i ridhuset bredvid först. Jag hinner precis ett varv, sen ska jag in på banan. Jag är så stressad och nervös att jag inte har något som helst fokus. Jag har ingen kontakt med min häst, har inte hunnit stämma av nånting och händerna bara skakar. I det skicket rider jag in och rider världens sämsta trailrunda. Tappar grinden, backar snett och kör sidepass med bommen mellan frambenen. Ta da!

Går ut och är så besviken och arg att jag beter mig som en barnunge. Vill bara sätta mig i gräset och böla. Räcker över hästen till Felicia som ska starta sist i klassen. Sätter mig ner och kollar när hon rider fram. Han ser så fin ut. Jag vill böla ännu mer för att jag fuckat upp min start trots att min häst är så himla fin. Till slut går jag in och tittar på några andra ekipage. Då upptäcker jag att alla har problem med banan. Den är svår. På något sätt känns det lite bättre då.

Efter nån halvtimme startar Felicia. Hon gör en jättefin start med bro, serpentiner, vändning i fyrkant, galopp i en båge och trav över bommar. Vid grinden blir det dessvärre lite problem och sedan blir det pannkaka med resten. Hon är ändå nöjd och jag är imponerad över hur fint hon tar sig an något hon aldrig gjort förut. Vi slutar nånstans typ sist båda två.Jag ägnar kvällen åt att fundera på hur jag ska klara av att fokusera på dressyren. Jag är rädd att dagens katastrof-start ska sätta sig i skallen på mig. Jag får ett par olika insikter. Den första är att trailen är fullkomligt oviktig för oss. Den är lek, en bonus. Den andra är att det ju var en himla tur att jag fick mitt kaos just idag, när det inte var dressyr. För nu kan jag ju göra om till imorgon. Den tredje är den viktigaste: Att jag måste få chans att gå in i en bubbla där det bara är jag och Huliganen. Jag måste säga ifrån när jag behöver vara själv och fokusera på min uppgift. Särskilt när det är mycket yttre faktorer med i bilden, då behöver jag ännu mer tid där det bara är jag och Huliganen. Tid att hitta varandra, smälta samman.

På lördagsmorgonen åker jag därför tidigt till stallet och morgonfodrar medan de andra sover. Jag passar på att fläta och knoppa medan han äter frukost, sedan skrittar vi en sväng barbacka. Efteråt åker jag tillbaka till hotellet och äter frukost med vårt lilla team. Vi startar inte tömkörningen förrän efter lunch så vi kan chilla lite på hotellet. Nu har jag avsatt betydligt bättre tid för uppvärmning. Han känns så otroligt fin. Han är precis som jag vill ha honom: Pigg, lyhörd och positiv. Min känsla speglar av sig i vår start. Han gör allt precis som han ska. Jag är så otroligt nöjd med honom, stolt. Och vet ni vad? Vi vinner klassen! Vinsten är ironiskt nog en hink från Agria. Ödets ironi, på något sätt. Det är första gången vi vinner en klass och jag är sjukt glad, vilket kanske syns på bilden nedan…Att galoppera prisutdelning utan häst är en alldeles fantastisk uppvärmning inför Lätt C:1 som startar ganska snart efter tömkörningen. Jag är glad och lagom adrenalinstinn när jag rider fram. Jag har gott om tid men rider fram ganska kort, sen skrittar jag en runda istället. Han känns som en dröm att rida. Jag får startsignal och rider vårt bästa Lätt C-program någonsin. Känslan är fenomenal. Han lyssnar på minst vink jag ger honom. Belöningen är 80,59 % och en tredje plats i klassen där alla som tävlar program på kort bana tävlar mot varandra. Vi får galoppera ärevarv som uppvärmning till Lätt B:3. Det är inte heller så himla dumt.Mellan klasserna är det 2,5 timme så vi passar på att äta. Huliganen också.  Efter prisutdelningen rider jag fram lite kort igen. Jag är beredd på att han kanske ska ha segnat men han är fortfarande alert och sjukt rolig att rida. Jag är så till bredden fylld av kärlek för honom när jag rider in för Lätt B:3-starten att jag skiter i hur det går, jag är bara glad att få rida den här underbara hästen.

Vi tar oss igenom programmet utan större missar. Jag gör lite missar för jag är så trött att jag knappt kan fokusera längre. Huliganen däremot, han gör precis allt jag ber om. Han är imponerande nog sitt bästa jag, fortfarande. När vi gör halt och hälsar efter programmet måste jag ge honom en kram. När vi gått ut i ridhuset hoppar jag av och ger honom en till. En jättelång. Jag bara står där med armarna runt halsen på honom och hoppas han kan känna hur mycket jag älskar honom. Om jag så har häst i femtio år, får jag aldrig en häst som honom. Så känns det.Resultatet blir drygt 66 %, vilket är utanför placering. Jag struntar i vilket, jag är bara så sjukt nöjd med min häst och med vår första start på lång bana.

Domare för alla tre klasserna var Caroline Penot. Alla resultat hade höga procent. I mina protokoll finns allt från 5:or till 9:or. Jag är så glad över en domare som vågar använda hela registret av siffror. En häst i ett Lätt C-program ska ju trots allt inte behöva se ut som en Grand Prix-häst för att få en bra bedömning, tänker jag.

Trötta men glada lastade vi in en fortfarande lika okomplicerad och snäll Huligan, åkte till Norrköping, sov och rullade hem idag på förmiddagen. Det var en mycket lycklig kille som fick jogga ut i sin hage för första gången på fyra dagar. Nu väntar en vecka med mycket chill i skogen, sedan kör vi träning med Sussi på hemmaplan på lördag.

Stort tack till Svenska Morganhästföreningen för ett fint arrangerat Morganriks. Vi ses nästa år!

Alla foton har Felicia Bäckvik tagit och redigerat.