I bilen hem från Vemdalen lyssnar jag på Ridpodden. Först om att satsa som ryttare, sen om att hålla hästen frisk och sist om mental träning. För den som inte redan hittat Ridpodden så kan jag varmt rekommendera den. Finns t ex i SR-appen.
Hur som helst. Jag fastnar lite i podden om att satsa. Jag har nämligen läst vad Lisen Bratt Fredricson och Pether Markne själva sagt om det avsnittet, att det sticker ut och är lite skarpt. Jag förväntar mig ett avsnitt som handlar ganska mycket om pengar och tid. Ni vet det vanliga. Att man måste ha sponsorer, hästägare och slita häck i något tävlingsstall i Tyskland för att lyckas. Men avsnittet förvånar mig.
Kanske tolkar jag avsnittet till min fördel. Ni får ha överseende om ni tycker jag missuppfattat alltihop, men det som fastnar hos mig är när Pether säger att man måste vara nördig. Att man måste ha ett intresse utöver det vanliga. Ett intresse för fler delar än bara ridningen. Jag plockar ur hörlurarna ur öronen, vänder mig till Johan i passagerarsätet och säger:
“Om man måste vara nördig för att lyckas inom ridsporten, då har ju jag hur goda förutsättningar som helst”
Johan har ingen aning om vad vi pratar om. Halvdåsig svarar han:
“Man måste ha en dressyrhäst också”
En annan sak som jag tänker mycket på är talang. Det pratas det också om i avsnittet. Jag har alltid tänkt att talang är en förutsättning för att lyckas med något, oavsett om det handlar om ridsport eller något annat i livet. Att talang är något medfött, opåverkbart. Antingen så har du talangen eller så har du det inte.
Så himla deppigt att vara en riktig hästnörd och inte känna att man har den medfödda talangen. Vilken bekväm sak att luta sig mot om man inte vill prestera, men vilket deppigt ankare att släpa runt på om man faktiskt vill något. Kan vi inte bara sluta prata om talang? Kan vi inte prata om hårt arbete och målmedvetenhet istället? Det måste ju trumfa alla medfödda egenskaper, i en sport där ens kroppsform och fysiska styrka faktiskt inte påverkar ens resultat.
Nu låter det som att jag tror att jag ska till OS igen. Det tror jag naturligtvis inte. Jag bara tror att om jag öppnar upp mitt sinne för att jag har samma möjligheter som alla andra, så gör det mig till en bättre ryttare och hästägare. Både på hemmaplan och på tävlingsbanan.
Eller vad tror du?
Jag tror precis som du: att man (vi) faktiskt har samma möjligheter som alla andra, oavsett talang och övriga förutsättningar. Det ligger MYCKET mer än vad man tror i att VILJA. Vill man inte, gör man det inte. Låter kanske förenklat, men det är egentligen ganska enkelt. Vill du, så kan du. Och förresten handlar framgång om bara 10% talang, resten är hårt arbete – svett och tårar alltså. Det har jag hört och klamrar mig fast vid, när jag rider utomhus i mörker och tio minusgrader trots att jag har jobbat hela dagen och förbiser familjens behov till fördel för mina egna.
Tokgillar bloggen förresten, keep it up! Och lycka till!
Ja! Det tror jag med. Heja dig!