Många av oss har vid något tillfälle haft en halt häst och många har säkerligen träffat veterinär i samband med det. Trots det upplever jag att man som hästägare sällan vet säkert vad som undersökts när man kommer hem igen. I värsta fall vet man inte ens vad som behandlats, eller varför.

Jag träffar Karin Holm Forsström för att prata om hältor och hältutredningar. Karin är chefsveterinär på Universitetsdjursjukhuset i Uppsala och har jobbat som veterinär sedan 1985.

Huliganen är inte ensam om sin problematik med hältor. Ortopediska problem, det vill säga problem från rörelseapparaten, är helt dominerande när det gäller hästskador. Oftast handlar det om hältor som kommit smygande och där man har svårt att hitta orsaken. Mer sällan handlar det om tydliga trauman.

Karin berättar att enkelt förklarat, är en hälta är en avvikelse i hur hästen rör sig. Hur halt hästen bedöms vara beror på vem som tittar, eftersom det är en subjektiv skala, men oftast används en skala mellan 1 till 5, där 5 innebär att hästen är blockhalt. Förr var det enkelt att säga att hälta var asymmetri i rörelsemönstret, men idag har man forskat mer på objektiva mätmetoder och upptäckt att många hästar verkar röra sig asymmetriskt utan att per automatik känna smärta. När man har studerat välfungerade ridhästar har man upptäckt att mer än hälften inte är symmetriska i sitt rörelsesätt.

“Frågan är då: Kan hästen vara fullt frisk men inte helt symmetrisk, eller är det så att många rider på halta hästar? Sanningen ligger nog någonstans mittemellan”

Karin menar att det kan finnas många skäl till asymmetriskt rörelsesätt som inte är smärtutlösta. Mycket annat i kroppen är asymmetriskt, så benen kan mycket väl vara lite olika långa eller någon muskel lite kortare. Det behöver inte betyda att hästen har besvär av det.

Om man misstänker att hästen är halt, rekommenderar Karin att börja med att longera hästen. Ofta blir hältan tydligare vid longering, ibland när det onda benet är inåt och ibland när det är utåt.

“Det är heller inte ovanligt med dubbelsidiga hältor så var också uppmärksam på om hästen beter sig annorlunda, t ex  är ovillig, inte går fram som den brukar eller kastar med huvudet, även om den inte rör sig orytmiskt”

En dubbelsidig hälta kan vara väldigt svår för hästägaren att upptäcka. Karin förklarar att det egentligen inte är så konstigt med dubbelsidiga hältor, eftersom båda sidors ben åldras lika och utsätts för samma arbete. En sådan hälta syns ofta tydligare vid longering än på rakt spår, då hältan skiftar ben när man byter varv.

Om man väljer att kontakta en veterinär gällande sin halta häst, får man hjälp att göra en hältutredning. Utredningen börjar med att hästägaren delger hästens sjukdomshistoria för att ge veterinären ledtrådar; Hur länge har problemet pågått, har hästägaren sett några yttre tecken, när skoddes hästen senast osv. Jag kommer direkt att tänka på Huliganen och hans besvärande tjocka mapp med journalkopior från både veterinärer, equiterapeuter och kiropraktorer. Är det någon idé att skicka sina gamla journaler?

Karin berättar att det är både bra och ganska vanligt att få journaler från andra kliniker före besöket, förutsatt att dessa är av relevans för dagens besök. Det finns egentligen ingen tid avsatt för att läsa journaler, men om det känns viktigt för besöket försöker veterinären prioritera att göra det.

Sjukdomshistorien hjälper veterinären att snabbare komma på rätt spår i hältutredningen och snabbt kunna utesluta orimliga orsaker. Jag undrar om det finns en risk att vi hästägare vilseleder veterinären med information som vi tror är relevant, men som kanske inte är det. Karin förklarar att den risken inte är speciellt stor eftersom det ändå är dagens undersökning och status som i slutänden avgör.

“Vissa hästägare har med sig detaljerade listor med hur symptomen ändrats dag för dag. Det kan verka överdrivet men det är i själva verket många gånger ett jättebra hjälpmedel för oss”

När veterinären fått grepp om sjukdomshistorien, gör denne en grundlig klinisk undersökning som börjar med att känna igenom hästens ben och rygg. Genom denna så kallade palpation kan spänningar eller ömhet i muskler, svullnader, gallor i leder mm upptäckas. Efter undersökningen vill veterinären ofta se hästen på rakt och böjt spår och ibland på både hårt och mjukt underlag. Veterinären får olika information genom att se hästen i olika situationer och kan tydligare ringa in problemet.

Från det här läget går man oftast vidare med böjprov och utifrån hela den kliniska undersökningen beslutar man var man eventuellt ska börja med diagnostiska bedövningar.

Man kan böja alla leder i extremiteterna vid böjprov, men man får olika mycket påverkan på lederna. Man kan välja att böja hela benet, vilket i frambenet innebär sex leder: Hovled, kronled, kotled, framknä, armbåge och bog. Man kan också böja enbart lågt, vilket innebär de tre förstnämnda (nedre) lederna, eller högt, vilket innebär de tre sistnämnda (övre). I bakbenet innebär de övre lederna istället has, bakknä, höftled och i viss mån den s.k. SI-leden. Hästen visas direkt efter böjningen i trav för att veterinären ska se om hästens visar mer smärta eller om hältan är fortsatt förändrad.

När (om) man kan lokalisera ett område som man misstänker vara det hältutlösande, använder man sig av diagnostisk bedövning. Det innebär att man försöker få hältan att försvinna genom att bedöva det område eller den led som man misstänker gör ont. Om hästen inte längre är halt efter bedövningen, har man hittat det smärtsamma området på hästen.

“Många hästägare frågar varför vi inte röntgar hela benet direkt men röntgen bara berättar hur skelettet ser ut, inte vad som gör ont. Bedövningar är det säkraste sättet att fastställa var det gör ont”

Veterinären vill därför hellre lokalisera var det gör ont genom bedövning och därefter göra bilddiagnostik, t ex röntgen eller ultraljud, på enbart det området. Hittar man då fynd i samma område så har man mer underlag för att tro att det är där problemet sitter.

Enstaka fall av hästar går inte att bedöva för att hästen inte går att spruta. Eftersom hästen inte kan få några större mängder lugnande när man vill se den i rörelse, kan man i dessa fall få gå direkt på bilddiagnostik och lägga ihop det resultatet med fynden man gjort vid den kliniska undersökningen.

Om man inte tror att det är en led som smärtar, kan man lägga en så kallad nervblockad istället för en bedövning direkt i en led. En nervblockad släcker ett helt område med alla dess vävnader. Vid en nervblockad börjar man närmast hoven och går sedan steg för steg uppåt, eftersom allting nedanför bedövningen blir bedövat. På så sätt får man så mycket information som möjligt per bedövning. Strax ovanför framknä respektive has är dock det högsta man kan lägga en nervblockad.

Om man får en förbättring genom nervblockaden, använder veterinären fynden från den kliniska undersökningen för att veta vad som troligen orsakar hältan och ska behandlas. Om hästen inte reagerat på böjprov när man t ex böjt kotleden så utgår man från att det inte sitter där utan någon annanstans i samma område.

Karin förklarar att av “hygeniska” skäl vill man inte bedöva för många leder på en dag. Dessutom blir det svårt att tolka resultatet av bedövningarna om för många läggs samma dag. Av den anledningen kan det bli så att man pausar till nästa dag, eller ett annat tillfälle, om man lagt ett par bedövningar men fortfarande inte fått ut tillräcklig information. Om man systematiskt har bedövat allt man kan i t ex ett halt ben men inte har lyckats släcka hältan kan man antingen välja att allmänbehandla med antiinflammatorisk medicin och se vad tid och vila kan göra, eller vara mer aktiv och remittera hästen till en specialundersökning, t ex scintigrafi.

”Tyvärr finns det hältor där man aldrig blir helt säker på orsaken, oberoende av om hästen blivit ohalt eller inte”

Jag frågar om alla hästar är halta, eller om några kommer in med rena beteendeproblem, t ex att de bockar eller beter sig illa på annat sätt. Karin förklarar att de hästarna ofta är inbokade som ryggproblem och att av alla hästar som bokat tid för just ryggproblem, är säkert hälften halta. Proceduren med en sådan häst går likadant till som för en häst som kommer till kliniken för hälta.

“Är hästen ryggöm så har den ju ont i ryggen just då, men det behöver inte betyda att det är det primära problemet. Den kan ha ont i ryggen för att den är halt, inte för att den i grund och botten har en dålig rygg”

Det är viktigt att hitta roten till det onda, så att man inte bara behandlar det som är sekundärt. Mycket av det som för ögat upplevs som ett sekundärt problem, kan lika väl vara ett kompensatoriskt problem.

Skillnaden mellan en sekundär och en kompensatorisk hälta, är att en sekundär hälta är förknippad med smärta, medan en kompensatorisk hälta försvinner om man bedövar bort huvudorsaken. Är hästen exempelvis halt på vänster bak kan den avlasta så att det ser ut som om den är halt även vänster fram. Det behöver inte betyda att den har smärta i vänster framben. Vad som är vad ser man när man bedövat den troliga grundhuvudorsaken, dvs vänster bak i exemplet ovan. Är det en sekundär hälta är den kvar ändå, är den kompensatorisk försvinner den ihop med den huvudsakliga hältan.

På samma sätt kan en smärta i hoven synas genom att hästen blir spänd längre upp i musklerna, t ex i bogen. De muskelproblemen brukar då ge sig när man behandlar smärtan i hoven.

“Någon diagnos är alltid lite inne i veterinärvärlden, nyligen har det pratats mycket om t ex höftledsinflammationer. Generellt sett lokaliseras dock hältan oftast i hoven. Om man hade en färgskala för var hältorna oftast kommer från, skulle hoven vara klarröd och sedan skulle färgen avta ju längre upp i benet man kom. Över 90 % av alla hältor på framben lokaliseras till framknäet eller lägre ner. Det finns alltså en anledning till att veterinärer ofta börjar leta lågt, även om hästägarna ofta tror problemet sitter högre upp”

Karin menar att man inte alltid måste ringa veterinären för att hästen är halt. Är hästen låggradigt halt och inte visar några tydliga tecken som värme eller svullnad är det inte fel att låta hästen vila en vecka eller två och se om det försvinner av sig själv. Är hästen däremot tydligt halt kan man lika gärna åka in till veterinären direkt, eftersom det oftast kräver veterinär hjälp. Har hästen dessutom en sårskada, bör man kontakta veterinär samma dag.

“Jag har inte känslan av att hältor generellt beror på att hästen ridits för hårt. Snarare tror jag att det beror på genetik och olika kvalité på grundmaterialet, naturligtvis i kombination med det arbete den gör. Det kanske inte är så klokt att betäcka sitt sto för att det inte höll för ridning”

De flesta hästar mår bäst av regelbunden träning. En vältränad häst har till viss del större motståndskraft mot skador i och med att muskler och ligament har fått chans att stärka sig. Karin förtydligar att det inte bara handlar om muskelmassa utan lika mycket om att träna styrka, stabilitet och rörlighet. Därför är det viktigt att inte bara träna styrka på ett och samma underlag. Så länge man skrittar kan man rida på nästan vilket underlag som helst, men när man ökar farten så ökar också risken, och det blir viktigare med ett bra underlag.

“Har man inga tävlingsambitioner kanske man inte rider för tränare, då måste man vara väldigt uppmärksam själv på om något inte känns bra. Man kan ju alltid be någon annan duktig person titta på hästen om man känner sig osäker. Annars tror jag en duktig hovslagare och att göra rätt sak på rätt underlag, i kombination med regelbunden träning, är de viktigaste faktorerna för att hålla sin häst frisk”

Relaterade länkar:
Universitetsdjursjukhuset i Uppsala

Text & bild: Matilda Olofsson
På bilderna figurerar veterinär Malin Santesson