Efter Morganriks får Huliganen en välförtjänt slappvecka. Jag också. Vi rider mest bara ut. Först på lördagen blir det dags för arbete igen, men då jäklar är det arbete minsann. På lördagen är det nämligen träning för Susanne Widner.

Jag skriver ju mycket om Sussi och i perioder pratar jag i telefon med henne på nästan daglig basis. Det ironiska är att den här lördagen är femte gången jag rider för henne. Någonsin. Senast var på clinicen i maj, innan dess i mars 2016. Vårt samarbete bygger mest på det vi pratas vid om, på bilder och videos och på ett besök i vår stallgång i början av förra hösten.

Jag har åkt runt en hel del och tittat när Sussi tränat andra på olika platser i Sverige. Jag vill lära mig hennes filosofi och hennes blick, från grunden. Ibland har jag haft turen att träffa några av er som läst på bloggen. Det gör mig alltid väldigt glad och lite generad.På lördagen tittar jag först när Sussi tränar ett par olika ekipage. Jag blir som alltid fascinerad av hur hästarna tycks lossna i kroppen “av sig själva” efter några varv i Sussis väl uttänkta
övningar. Sussi är inte ett dugg förvånad, medan jag är eld och lågor. Nåväl. Till slut är det min tur att rida. Huliganen är i vanlig ordning inte speciellt imponerad över att se Sussi. Han vill inte ens hälsa. Själv är jag glad för han känns alert och trevlig att rida sin slappvecka till trots.

Vi får börja i samma övning som jag sett dagens tidigare ekipage rida. På medellinjen ligger först två bommar ganska tätt, sedan ytterligare två ca 20 meter längre fram. De första två är till för att kliva över, de andra två bildar en kanal. Jag får skritta över de första bommarna i en kort, samlad skritt. Sussi vill att han lyfter ben för ben över bommarna, sakta. Sedan får vi först lägga en volt åt ena hållet, gå över bommarna igen, lägga en volt åt andra hållet och skritta över bommarna en tredje gång. En åttvolt över bommarna alltså. Efter åttvolten fortsätter vi framåt i galopp in i kanalen och rider växlande ut i höger eller vänster varv.Huliganen känns fin och relativt jämn i varven. Den vänstra galoppen är bättre, men volterna känns likvärdiga. Sussi höjer ribban genom att be mig fatta ena galoppen, gå ner till skritt vid kanalen och fatta den andra galoppen. Huliganen är lite på och jag får vara ordentligt bestämd för att få honom att acceptera att vi ska sakta av i tid. Slutligen får jag fatta galoppefter skrittbommarna och gå ut på spåret i förvänd galopp. Huliganen har inte mycket erfarenhet av förvänd galopp men höger varv går förvånansvärt bra. Vänster varv går inte så bra.
Vi släpper övningen och får rida förvänd galopp längs fyrkanten. Först förvänd längs långsidorna, trav på kortsidorna, sedan förvänd på långsidorna och rättvänd på kortsidorna. Det går lättare än att vända ut från medellinjen. Han tar fina fattningar men har svårt att orka ligga kvar i förvända galoppen, särskilt i vänster varv. Jag får träna på att rida tio steg förvänd galopp, tio steg skritt, tio steg rättvänd galopp, tio steg skritt osv. Det går naturligtvis inte utan en massa travsteg i avsaktningarna, men Sussi menar att det inte spelar någon roll. Att det inte är tänkt att vi ska klara den övningen riktigt än.

“Men om ett halvår, Matilda!” ropar hon. “Då gör du den här övningen utan problem!”

Och det är en av alla saker jag tycker så mycket om med Sussi. Att när man rider för henne känns det som att allt kan bli möjligt. Utan henne hade jag aldrig vågat sätta de mål jag har idag, än mindre vågat satsa mot dom. Precis som flera andra i vårt fantastiska team, tar hon fram det bästa i oss, får mig att tro på oss. Jag lämnar passet med känslan av att ha en stor utmaning framför mig, men den känns rolig och alldeles lagom svår.

Jag känner att jag måste skriva något om de senaste två veckorna också. Som många av er sett skrev Hippson om Huliganen förra veckan. Jag hade ingen aning om att artikeln skulle publiceras, så jag höll på att sätta frukostkaffet i halsen. Som grädde på moset publicerades en stor artikel om Susanne Widner i senaste papperstidningen, som släpptes till butikerna i tisdags. I artikeln finns flera fina (och mindre fina) bilder på Huliganen. Bilderna har ni nog redan sett här på bloggen, men jag rekommenderar verkligen artikeln för den som vill veta mer om Sussi.Det är ett privilegium (och lite läskigt också) att få så mycket publicitet, kärlek och respons när man trots allt är ett helt vanligt ekipage som bara rider på hobbynivå. Jag är ju bara jag. Huliganen är bara sig själv. Tusen hjärtliga tack till er som läser, hör av sig, likear, delar och kommenterar. Jag tycker om varenda en av er. Jättemycket.

Så är vi hemma från årets Morganriks. Jag är glad, nöjd och helt slut. Med oss har vi tre rosetter och en himla massa nya insikter. Jag ska försöka sammanfatta hur vi fått dom.

I torsdags körde vi ner till Norrköping och övernattade på Hästhotellet. Därifrån fortsatte vi på fredag morgon till Vetlanda. Vi kommer fram 11:30, ungefär en halvtimme efter mitt tidsschema men han ska inte visas förrän ca 14 så vi har god marginal. Det visar sig dessvärre vid incheckningen att man tidigarelagt allt en timme då förmiddagens klasser gått fortare än väntat. Vi blir stressade alla tre och bestämmer att skippa lunchen för att hinna fixa och värma honom före han ska visas. Jag får dra några djupa andetag och bestämma mig för att släppa det och fokusera på rätt saker. Jag har rätt dålig koll på hur lång tid hästarna före oss kommer ta så i slutänden står vi ändå och väntar ganska länge.

Till slut får han visas. Han har typ gått in i något stadie av gående djupsömn och är tacksam för att få ställas upp så att han får chans att somna om mer ordentligt. Han ser så himla uttråkad ut. Jag bara hoppas att han inte ska börja gäspa. Jag får visa honom i skritt och trav på medellinjen. Tycker han är schysst ändå. Han skrittar relativt alert och travar utan att behöva övertalas.

Bedömningen blir 7-7-7-7-6 = 34 poäng av den svenska domaren. Det ger oss en röd rosett. Den amerikanska domaren dömer likvärdigt men på hans protokoll finns en sjätte bedömningspunkt: Show attitude. Där får Huliganen en fyra. Jag har ingenting alls att säga om det. Han förtjänade knappt den fyran! Haha! I mikrofonen säger han nästan ursäktande: “Show attitude… I’m sorry but I have to say a four… But he seems like a really nice guy”. Gulligt.Vi äter lunch och sadlar sedan för trail. Vi har kommit ur vårt tidsschema och blir sena till framridningen. Jag hinner skritta en stund och trava typ tre varv sen är det dags att gå banan. Jag tröstar mig med att jag kan rida fram när den första starten är, för jag startar som nummer två. Jag har tappat bort Johan som ska hålla hästen när Felicia och jag går banan, så jag blir skitstressad igen och kommer sent till bangenomgången, springandes. Nu börjar det blir sjukt svårt att behålla fokus. Jag får veta att första startande är struken och jag ska in direkt efter genomgången. Jag ber om att få galoppera ett varv i ridhuset bredvid först. Jag hinner precis ett varv, sen ska jag in på banan. Jag är så stressad och nervös att jag inte har något som helst fokus. Jag har ingen kontakt med min häst, har inte hunnit stämma av nånting och händerna bara skakar. I det skicket rider jag in och rider världens sämsta trailrunda. Tappar grinden, backar snett och kör sidepass med bommen mellan frambenen. Ta da!

Går ut och är så besviken och arg att jag beter mig som en barnunge. Vill bara sätta mig i gräset och böla. Räcker över hästen till Felicia som ska starta sist i klassen. Sätter mig ner och kollar när hon rider fram. Han ser så fin ut. Jag vill böla ännu mer för att jag fuckat upp min start trots att min häst är så himla fin. Till slut går jag in och tittar på några andra ekipage. Då upptäcker jag att alla har problem med banan. Den är svår. På något sätt känns det lite bättre då.

Efter nån halvtimme startar Felicia. Hon gör en jättefin start med bro, serpentiner, vändning i fyrkant, galopp i en båge och trav över bommar. Vid grinden blir det dessvärre lite problem och sedan blir det pannkaka med resten. Hon är ändå nöjd och jag är imponerad över hur fint hon tar sig an något hon aldrig gjort förut. Vi slutar nånstans typ sist båda två.Jag ägnar kvällen åt att fundera på hur jag ska klara av att fokusera på dressyren. Jag är rädd att dagens katastrof-start ska sätta sig i skallen på mig. Jag får ett par olika insikter. Den första är att trailen är fullkomligt oviktig för oss. Den är lek, en bonus. Den andra är att det ju var en himla tur att jag fick mitt kaos just idag, när det inte var dressyr. För nu kan jag ju göra om till imorgon. Den tredje är den viktigaste: Att jag måste få chans att gå in i en bubbla där det bara är jag och Huliganen. Jag måste säga ifrån när jag behöver vara själv och fokusera på min uppgift. Särskilt när det är mycket yttre faktorer med i bilden, då behöver jag ännu mer tid där det bara är jag och Huliganen. Tid att hitta varandra, smälta samman.

På lördagsmorgonen åker jag därför tidigt till stallet och morgonfodrar medan de andra sover. Jag passar på att fläta och knoppa medan han äter frukost, sedan skrittar vi en sväng barbacka. Efteråt åker jag tillbaka till hotellet och äter frukost med vårt lilla team. Vi startar inte tömkörningen förrän efter lunch så vi kan chilla lite på hotellet. Nu har jag avsatt betydligt bättre tid för uppvärmning. Han känns så otroligt fin. Han är precis som jag vill ha honom: Pigg, lyhörd och positiv. Min känsla speglar av sig i vår start. Han gör allt precis som han ska. Jag är så otroligt nöjd med honom, stolt. Och vet ni vad? Vi vinner klassen! Vinsten är ironiskt nog en hink från Agria. Ödets ironi, på något sätt. Det är första gången vi vinner en klass och jag är sjukt glad, vilket kanske syns på bilden nedan…Att galoppera prisutdelning utan häst är en alldeles fantastisk uppvärmning inför Lätt C:1 som startar ganska snart efter tömkörningen. Jag är glad och lagom adrenalinstinn när jag rider fram. Jag har gott om tid men rider fram ganska kort, sen skrittar jag en runda istället. Han känns som en dröm att rida. Jag får startsignal och rider vårt bästa Lätt C-program någonsin. Känslan är fenomenal. Han lyssnar på minst vink jag ger honom. Belöningen är 80,59 % och en tredje plats i klassen där alla som tävlar program på kort bana tävlar mot varandra. Vi får galoppera ärevarv som uppvärmning till Lätt B:3. Det är inte heller så himla dumt.Mellan klasserna är det 2,5 timme så vi passar på att äta. Huliganen också.  Efter prisutdelningen rider jag fram lite kort igen. Jag är beredd på att han kanske ska ha segnat men han är fortfarande alert och sjukt rolig att rida. Jag är så till bredden fylld av kärlek för honom när jag rider in för Lätt B:3-starten att jag skiter i hur det går, jag är bara glad att få rida den här underbara hästen.

Vi tar oss igenom programmet utan större missar. Jag gör lite missar för jag är så trött att jag knappt kan fokusera längre. Huliganen däremot, han gör precis allt jag ber om. Han är imponerande nog sitt bästa jag, fortfarande. När vi gör halt och hälsar efter programmet måste jag ge honom en kram. När vi gått ut i ridhuset hoppar jag av och ger honom en till. En jättelång. Jag bara står där med armarna runt halsen på honom och hoppas han kan känna hur mycket jag älskar honom. Om jag så har häst i femtio år, får jag aldrig en häst som honom. Så känns det.Resultatet blir drygt 66 %, vilket är utanför placering. Jag struntar i vilket, jag är bara så sjukt nöjd med min häst och med vår första start på lång bana.

Domare för alla tre klasserna var Caroline Penot. Alla resultat hade höga procent. I mina protokoll finns allt från 5:or till 9:or. Jag är så glad över en domare som vågar använda hela registret av siffror. En häst i ett Lätt C-program ska ju trots allt inte behöva se ut som en Grand Prix-häst för att få en bra bedömning, tänker jag.

Trötta men glada lastade vi in en fortfarande lika okomplicerad och snäll Huligan, åkte till Norrköping, sov och rullade hem idag på förmiddagen. Det var en mycket lycklig kille som fick jogga ut i sin hage för första gången på fyra dagar. Nu väntar en vecka med mycket chill i skogen, sedan kör vi träning med Sussi på hemmaplan på lördag.

Stort tack till Svenska Morganhästföreningen för ett fint arrangerat Morganriks. Vi ses nästa år!

Alla foton har Felicia Bäckvik tagit och redigerat.

Det är två dagar kvar tills vi åker mot årets Morganriks. Jag kan inte bestämma mig för om jag är bra eller dåligt förberedd. Allt jag vet är att det är för sent för att ändra på något nu. Det gör mig lugn och stressad samtidigt.

På måndagskvällen försöker jag kombinera planen att rida ett sista dressyrpass med tanken att det ändå är för sent att lära sig något. Resultatet blir ett kort pass på ridbanan, följt av en lång galopp ute. Den där stunden på ridbanan kunde jag varit utan. Jag vill inte rida igenom programmen, för jag förstår att missarna kommer fastna i mig och jag är utan chans att hinna få rätsida på dom. Jag lullar mest bara runt. Först är han nästan förolämpande ointresserad och seg, sedan lite väl het. Jag tror inte passet tillför någonting överhuvudtaget. Nåväl. Vi får i alla fall en härlig galopp i skymningen efteråt.

Idag är Felicias dag. Det är tänkt att jag ska försöka umgås med min familj, sådär som jag måste göra vissa dagar i veckan. Imorgon ska jag ägna hela eftermiddagen och kvällen i stallet. Allt ska putsas och packas och planeras. Felicia och jag ska testa lite moment till trailen, mest för att umgås och känna lite pepp inför avresan. Det var länge sedan vi gjorde något tillsammans, så jag ser verkligen fram emot både onsdagens myskväll och hela rikset.

På torsdag bär det av. Först ska Huliganen tömköras, sedan schamponeras och slutligen lastas. Felicia hämtar vi upp på vägen, sedan styr vi mot Norrköping för att mellanlanda över natten. Att resa långt med häst är en sak, men att resa långt med en ettåring OCH en häst, det kan ta livet av vem som helst. Alltså mellanlandar vi efter halva sträckan och övernattar hos min mamma. Huliganen får bo i ett stall i närheten.

På fredag morgon åker vi från Norrköping till Vetlanda, ca 3 timmar med hästtransport inkluderat stopp för eventuella bajsblöjor eller ohanterbart spring i benen. Huliganen visas sist av alla hästar, eftersom han är den ende morgankorsningen på plats. Tätt efter startar jag trailklassen och någon timme senare startar även Felicia.

På lördagen blir det tömkörningsklass och dressyr i form av Lätt C:1 och Lätt B:3, sedan bränner vi upp till Norrköping igen och på söndag vidare hem till Stockholm.

Jag som älskar planering har gjort ungefär tusen listor och tidsscheman som vi kan förhålla oss till. Bara att packa för att få ettåringen att överleva är ju ett projekt i sig. Sen ska det med kläder för att ta hand om häst, visa häst, tävla trail, tömkörning och dressyr. Herregud. Jag äger ett enda par vita ridbyxor. Dom måste jag spara till på lördag. Vad visar man häst i egentligen? Svarta jeans och piketröja?!

Nu är det färdigflummat här. Måste in och leta jeans till trailen. För er som vill följa vår Riks-resa in i minsta detalj rekommenderar jag att söka upp oss på Instagram. Ska jag fixa en Huliganen-snap också? Det kanske jag gör. Eller använder  man Insta-stories numera? Låt mig veta hur ni vill att jag gör. Hej så länge!

Jag får bilderna som Katarina Mungsgård tagit på dressyrtävlingen i Harbo. Jag blir förvånad men glad. Han ser inte ut som en liten ponny, som han generellt sett gör. Han ser ut som en dressyrhäst i liten förpackning.

Jag har många gånger skrivit om min känsla av att vara annorlunda. Den är med mig, ständigt. Den ger mig prestationsångest. Jag tänker på det när jag skrittar av Huliganen efter dagens pass och möter en av hästarna från stora anläggningen. Jag tänker på hur svårt det är att inte förminska sig själv om man börjar jämföra sig med andra. Hur svårt det är att inte jämföra sig.

Förstå mig rätt: Jag älskar att se duktiga ryttare rida sina hästar. Det motiverar mig. När min dotter var mindre och behövde ammas, försökte jag göra det på ridhusläktaren så att jag kunde kombinera det med att se lite bra ridning. Det gör mig glad. Vad jag däremot inte förstår är varför jag känner mig så liten i jämförelse med de jag knappt ens vet hur de rider, än mindre vad de alls har för erfarenheter av hästar. Kanske känner jag mig liten till och med i relation till någon som haft häst en bråkdel av den tid jag har. Så himla fånigt.

När jag går där och skrittar av Huliganen har jag precis ridit igenom Lätt B:3-programmet på egen hand. Jag försökte rida fram den känsla som jag hade på tisdagens dressyrträning. Då var han så fin så jag ville lipa lite. Malin lyckades ge mig verktyg att faktiskt få honom mellan hand och skänkel och det kändes som om vi skulle kunna klara vad som helst. Så fin var han. Nu har jag skjutit hela veckan på att rida dressyr igen, för jag visste vilka prestationsproblem jag skulle få.

För så är det för mig. Jag är aldrig, aldrig nöjd. Ibland gör det mig motiverad. Ibland gör det mig bara ledsen och frustrerad.

En dag efter att jag skrivit ett inlägg om en dressyrträning hör Felicia av sig. Hon frågar vad jag är gjord av. Hon förstår inte att jag inte får (direktcitat) “fullkomlig panik och ångest” av att ha det här engagemanget i min häst samtidigt som jag får ett litet barn att överleva. Jag blir full i skratt när jag läser det. Läser hennes meddelande högt för min sambo Johan vid frukostbordet. Han skrattar inte, han bara suckar. Han vet vad som krävs för att upprätthålla den standard jag eftersträvar. Han vet hur ofta jag har just precis “fullkomlig panik och ångest”. Ofta.

Det är baksidan med att vara jag. Jag skriver ofta här om att till varje pris hålla träningsschemat, om att träna och tävla och fokusera. Jag lägger upp filmer på Instagram där jag rider galoppintervaller klockan 22:30 en fredagskväll. Jag åker ensam och tävlar när jag sovit 2,5 timme. Efteråt lägger jag upp en bild på en rosett, men ingen på när jag är så trött så jag gråter när det börjar närma sig kväll.

För livet stannar ju inte för att jag är i stallet. Jag har en ettåring som vill leka med mamma, som inte sällan blir ledsen eller klamrar sig fast kring ett ben när jag ska åka till stallet. Jag har en sambo som också vill ha tid till annat. En blogg som ska uppdateras, ett hem som ska skötas, mat som ska handlas. Och allt ska göras när ens dagliga arbete är avklarat, på kvällar och helger. Resultatet blir att jag är i stallet med känslan av att jag måste skynda mig, samtidigt som jag inte är beredd att sänka standarden på någonting. Det gör mig helt utmattad.

Jag menar inte att gnälla om det och inte heller skriver jag det för att få någons sympati. Vi har ju alla liv utanför stallet och vi väljer hur vi vill ha det. Jag blir bara orolig då, när Felicia undrar vad jag är gjord av. Tänk om jag sitter här och beskriver en romantiserad bild av mitt liv, att jag får någon att tro att jag inte bryter ihop ibland. Tänk om jag smittar någon annan med min prestationsångest.

För det är vad som driver mig. Att jag vill se vad som händer om jag blir lite bättre, kämpar lite mer. Om jag använder min prestationsångest och aldrig blir nöjd. Tusen är de saker som jag lagt mig till med i stallet för att känna att jag har kontroll och att jag håller den standard jag vill hålla. Att ha kontroll gör mig lugn, men det gör mig också utmattad. Kontrollbehov föder liksom mer kontrollbehov och ofta är jag missnöjd över små detaljer jag inte kunnat göra exakt så perfekt som jag önskat.

Det är lätt att vara kaxig och säga att otur är brist på kunskap, men det bör också sägas att det är omänskligt att försöka ta hand om en hobbyhäst som om den var värd flera miljoner – även om det kostar lika mycket för en hobbyhäst att gå till veterinären. De flesta som har miljonhästar har helt andra möjligheter att själv eller genom personal lägga tid på sin häst. Att ensam försöka hålla den standarden hos sin häst och samtidigt ha ett fungerande liv, är för de flesta inte rimligt. Särskilt inte om man står i ett stall anpassat för just hobbyhästar. Ibland måste man bara rycka lite på axlarna och konstatera att något inte är optimalt, men att det antagligen kommer fungera ändå. Det jobbar jag på. Varje jävla dag. Och när jag tappar greppet om det får jag “fullkomlig panik och ångest”. Det är helt okej. Jag är inte superwoman, jag är gjord av precis samma material som alla andra. Och det är helt okej med mig.

Dagen börjar inte optimalt precis. Min dotter har sovit oroligt hela natten och jag själv har skrapat ihop ungefär två timmars sömn. Jag är helt groggy när jag vinglar ut i köket för att bre några ostmackor och göra en kopp kaffe. En stor kopp. Jag är så groggy att jag blandar ihop tiden jag ska åka med tiden jag tänkt komma fram till stallet. Jag inser det när jag tittar på klockan i bilen och förstår att jag tänkt vara flätad, lastad och klar om 20 minuter och det är exakt den tid det tar att köra hemifrån till stallet.

Jag försöker att inte bli stressad. Tänker att jag planerat in så pass goda marginaler att dagen ska fungera ändå och går allt åt fanders får jag väl starta bara en klass istället då. Det behöver jag inte göra. Huliganen har vänligt nog behållit alla sina flätor över natten, så jag behöver bara ta fram nål och tråd och sy ihop knopparna. De blir faktiskt rätt okej ändå. Jag lastar och rullar iväg 40 minuter efter planerad tid. Nåväl. Det är väl det man har marginaler till.

Det tar 1 h 40 min att köra. Vägen är alldeles fantastiskt skittråkig. Jag lyssnar på Kjell Enhagers vinterprat. Han säger en massa smarta saker som jag försöker lägga på minnet. En av dom handlar om my business, your business och God’s business. Det är vad jag tänker på när jag är på framridningen. Jag upptäcker nämligen att jag sitter och tittar på hur de andra rider inne på tävlingsbanan istället för att fokusera på min egen framridning. Typ “oj vad fin den där hästen är, den har jag ingen chans mot”. Då tänker jag på Kjell. My business är saker jag kan påverka, mitt beteende eller mina handlingar. Your business är andras beteenden eller handlingar, sådant jag inte kan påverka. God’s business är sådant ingen kan påverka, som t ex vädret. Det enda som är värt att fokusera på är my business. När jag fokuserar på hur de andra rider, fokuserar jag på your business. Det är dumt.

Så jag fokuserar om. Jag värmer honom i skritt en stund, försöker växla tempot i skritten. Gör samma sak i trav och slutligen i galopp. Rider lite övergångar skritt-trav och trav-galopp. Han känns så himla fin. Mjuk och fokuserad och följsam på alla sätt. Jag blir glad av att få sitta där på hästryggen och guppa runt.

I collecting ring får man vara två ekipage. Jag jobbar lite mer övergångar för att slutligen skritta en stund på lång tygel. Då passar jag på att titta in på banan och föreställa mig hur jag ska rida programmet. Försöker tänka vad jag ska fokusera på, moment för moment. När jag sitter där och filosoferar hör jag en annan tjej säga “Oj, oj, oj. Såg du vad många skrittsteg? Nio stycken, jag räknade”. Jag vaknar till ur mina tankar. Jag må ha tittat på banan men jag har knappt sett ekipaget där, jag har ju fantiserat om programmet. “Jaha” svarar jag. Och som ett brev på posten kommer nästa tanke: Om den tjejen letar fel på det här ekipaget, då kommer hon med all säkerhet att göra samma sak när jag rider. I ett par sekunder blir jag illa till mods, sen blir jag uppriktigt irriterad. Rider därifrån, sysselsätter mig med annat. Tänker på Kjell. Hon kan få fokusera på nån annans business, men mig ska hon inte komma åt. Jag tänker fokusera på mitt.

Och det lyckas jag faktiskt ganska bra med. Det känns som om jag fumlar bort första momenten i programmet. Jag har lite svårt att komma in i det, men i serpentinbågarna börjar det släppa. Resten av programmet känns jättebra, förutom efter den fria skritten då lille Huliganen blir så förbannad när han förstår att programmet fortsätter att han stannar och surar i hörnet. Har man en häst som till hälften är ponny så har man. Jag är ändå sjukt nöjd när jag skrittar ut från banan. Han har känts så himla mjuk och fin hela vägen genom programmet.

När jag hämtar mitt protokoll tänker jag att det där stoppet lär ha kostat mig dyrt och tycker mig att ha sett många fina ekipage, så jag har inga förväntningar på något pampigt resultat. Döm om min förvåning när jag ser att vi ligger på tredje plats. Det är bara tre placerade i klassen så jag sticker in huvudet i sekretariatet.

“Eh… Är det många resultat kvar att räkna?”

Hon flinar. Vet vart jag vill komma.

“Ett. Du kan säkert få uppskov att komma till fots om du skulle bli placerad”

“Jo fast skulle ni ha tid att vänta om jag skulle hämta honom i så fall?”

“Jo, om du verkligen vill ha med honom så väntar vi”

Så står jag där och trampar medan de räknar sista protokollet. Jag vet ju hur fint sista ekipaget var. Till slut säger dom de magiska orden:

“Du kan gå och hämta din häst nu om du vill. Vi väntar tills du kommer”

Så springer jag och hämtar Huliganen. För det är klart att Huliganen ska få vara med på sitt livs första ärevarv! Vi får en gul rosett, en plakett och en gigantisk presentkorg med godsaker. Huliganen galopperar sitt första ärevarv som om han aldrig gjort annat, precis som det mesta han tar sig för. Älskade Huliganen.

Några timmar senare rider vi Lätt B:1 med 61,9 %. Han är seg men lydig. Jag är jättenöjd med dagen. Han har varit en riktig stjärna, så himla fin att rida hela tiden. Nu ska vi hem och träna på att sätta lite mer energi i honom. Ironiskt, sett till att han är så energisk att jag har svårt att rida honom när vi rider program hemma. Hur vi knäcker den nöten blir spännande att se. Jag förlitar mig på Malin, hehe.

Imorgon (tisdag) stundar sista dressyrträningen innan rikset. På torsdag nästa vecka åker vi. Jag ska delge allt jag kan om förberedelserna närmaste veckan.  Och så ska jag försöka publicera lite bilder från tävlingen, när jag lyckats få hem dom jag köpt från Equipe. Jag är så sjukt glad och tacksam för varenda en av er som läser den här bloggen. Tusen tack också för alla gratulationer på Facebook. Ni är otroliga.

Det är konstigt att planerade tävlingar blir så himla verkliga först när startlistan kommer. Paniken som blandas med förväntan och längtan är alltid som en överraskning för mig. Jag är orolig att jag tränat för lite. Det är en väsentlig skillnad mot sist vi tävlade, i början av maj. Då var faktiskt självförtroendet ganska bra, som jag minns det. Och så gick det ju bra också, i alla fall i första klassen.

Upplägget är samma nu, men tävlingsplatsen är mindre och ännu längre bort. Jag som tyckte Västerhaninge var långt bort har nu anmält oss till en tävling i Harbo. En snabb googling visar att det ligger några mil utanför Uppsala, mot Sala till. Jahaja. Det är visst 1,5 h att köra dit utan släp, så två timmar får jag räkna med. Nåväl. Jag har valt tävlingsplats efter vår utgångspunkt kan man säga. Jag vill helst inte åka till någon stor klubb i centrala delarna av Stockholms län, för det känns som om ribban är högre där. Jag kanske är korkad i mitt resonemang, men jag gillar tanken på att åka till ett litet ställe där vi kan komma som vi är. Lite med allt på trekvart, du vet.

Malin har som alltid varit tålmodig med mig när jag börjar stressa upp mig inför något. Tävlingen, i det här fallet. Hon bokade snällt in oss på en extra träning förra veckan och jag flyttade snällt min semester för att inte missa en söndagsträning. Jag har, som ni nog redan förstått, en tålmodig sambo. Senaste tre träningarna har vi testat att rida med sporrar. Jag vet inte vad du har för tankar kring sporrar men jag är inget stort fan precis. Nu är det dock så att jag upprepade gånger märkt att jag får vara ganska tuff med skänkeln emellanåt för att Huliganen inte bryr sig så himla mycket om mig. Det har drivit mig till punkten där jag slutligen accepterade tanken på att testa sporrar. Jag får leta fram ett par som hängt med sen nån gång strax efter andra världskriget när jag red ponny. De är ju av metall så råttorna har inte lyckats äta upp dom. Det var ju skönt. 

Första gången blir det lite kaos, dels för att jag inte vågar använda skänklarna överhuvudtaget och dels för att Huliganen undrar vad fan som händer. Kanske inte så mycket över sporrarna som över min ridning. Det tar en stund innan vi kommer in i det. Jag får plötsligt en häst med en himla massa tryck i. Jag har glömt hur det är att rida honom när han är het, för all dressyrträning har gjort honom lydig och lite mer… hanterbar än förut. Han blir liksom inte helt galen av att galoppera längre och det är fantastiskt. Nu får jag tillbaka lite den känslan, lite som att han bara springer. Skillnaden är att när Malin får mig att minnas att rida som vi lärt oss istället för att bara spänna mig och ha panik, då kan jag rida honom med nästan bara mitt säte igen. Enda skillnaden mot förut är att jag behöver använda min skänkel mycket mindre. Jag har helt plötsligt en häst som är kvick med en massa tryck och fortfarande sjukt lyhörd. Det är helt jävla magiskt. 

Andra gången har Huliganen kommit på att sporrarna inte är så himla farliga och tredje gången är han precis som vanligt så länge jag inte lägger till själva sporren, vilket jag ju nästan aldrig behöver göra. Det är som att jag har fått en extra växel som jag kan välja att använda eller bara låta vara. Jag är sjukt nöjd med det.

“Tänk att jag kan rida honom med såhär lite i handen och reglera hans tempo med sätet” säger jag till Malin. “Hade någon sagt till mig för ett år sen att det skulle kännas såhär att rida honom, då hade jag aldrig trott på det”

Och jag menar varje ord.Just nu ligger fokus på tempoväxlingar och övergångar för oss. Vi ska ju starta Lätt C och Lätt B-program kommande tävlingar och i de programmen är det mycket av just den varan. I vinter, förklarar Malin, då ska vi jobba med rörelser mot Medelsvår C. Jag har svårt att inte flina varje gång någon säger ordet Medelsvår och syftar på oss. Ännu svårare är det att hålla sig för skratt när Malin pratar om piruetter.

Som jag säkert sagt förut så använder sig Malin av olika växlar för att få mig att fatta, som på en bil. Jag får ligga och skifta mellan trav på tvåan, trav på fyran, trav på sexan osv. Det funkar bra psykologiskt för mig, lätt att fatta för en sömnig morsa. Sista två gångerna har vi växlat ner till ettan i trav och galopp. Ettan blir nästan på stället. Så på stället som vi får till det, vill säga. Nu senast fick vi till några bra ettor i galoppen, där han satte sig ordentligt. Vi gör det bara ett, kanske två steg, sen får han gå fram igen. Det är jobbigt för Huliganen och det är sjukt jobbigt för mig. Jag ska ju försöka komma ihåg att sitta på rumpan, spänna magen, ha en lätt hand och samtidigt vara kvick i skänkeln för att han ska fortsätta galoppera. Jag blir helt svettig.

Mitt i allt pratar Malin om piruetter. Att hon tror vi kan lära oss det, inte för att tävla utan för att kunna. Det får mig att börja skratta.

“Det är svårt att tro att vi skulle göra piruetter” säger jag.

“Ja, men för ett år sen trodde du inte att det kunde kännas såhär. Förstå då vad ni kan uppnå på ytterligare ett år”

Jag har inget svar på det. Jag bara flinar.

Vi avslutar med att rida igenom Lätt B:3. Jag har aldrig ridit det programmet. Malin säger att vi ska “jogga igenom det”. Jag vet att hon vet att jag får panik annars, inombords. Malin ropar vägarna och jag rider, för jag har ingen aning om hur programmet är.

Vi börjar med de första vägarna. Det känns sjukt bra. Han är med mig i varje steg, känns lyhörd och mjuk. Vi gör en diagonal i en mellantrav jag blir riktigt nöjd med. Vi fattar galopp och lyckas få till en helt okej nedtagning mellangalopp-arbetsgalopp-arbetstrav. Jag fattar nästa galopp och lägger en volt som blir rätt bra. Sen blir det kaos.

Jag har ju som sagt korkat nog inte läst igenom programmet och har ingen aning om att man ska vända direkt efter E mot M (eller va fasen det är för bokstav) så vi får bryta av och börja om. Jag gör fel en gång till och sen blir det bara pannkaka och vi kommer typ inte igenom resten av programmet. Övergången från galopp är så känslig för oss, stressande. Vi får gå ner på volten och återgå till tempoväxlingar istället för att vi båda ska lugna ner oss. Jag tycker synd om min fina häst som är så ärlig och snäll och lyhörd och så krånglar jag till det genom att göra fel och bli stressad och hetsa upp honom. Det tar en stund på volten innan han är tillbaka, sen avslutar vi. Strunt samma. Det programmet ska jag inte tävla förrän den 5 augusti. Det kommer fler chanser att rida igenom det.

Och med den träningen i kroppen styr vi alltså kosan mot Harbo på söndag! Hehe. Fokus på rätt saker: Den magiska känslan före programmet. Och dessutom ska jag rida igenom Lätt C:1 och Lätt B:1 imorgon, i min ensamhet. De programmen kan vi utantill. Inga problem, right?

Det första fotot har Felicia Murkes tagit. Det andra är fotat av My Andersson.

 

Och så en dag kommer jag på att om vi nu ska starta trail kanske jag faktiskt ska förbereda oss lite inför det. Vi har gjort det tre gånger tidigare, två gånger på Riks och en gång på ett annat event för morganhästar. Vi brukar komma typ sist. Man måste rida på en hand, vilket jag aldrig gjort. Man måste ha delade tyglar, vilket jag aldrig ridit med. Man behöver också ha en lyhörd, lydig häst. Jag har haft en huligan…

Jag kommer att tänka på en sida jag följer på Facebook, ett ställe dit flera av mina kompisar som rider western varit. Jag skickar spontant ett meddelande o frågar om jag är välkommen att testa deras trailbana med lite guidning, min engelska utrustning till trots. Jag är välkommen. Jag har tur o får med mig min stallkompis Tina o hennes quartersto. Allt är ju roligare tillsammans.

På torsdagen åker vi den dryga timmen till Örsundsbro där Eva Malmström och hennes man driver Working Horses. Jag ska rida i hacket, vilket gör mig lite obekväm. Jag har börjat vänja mig vid det men jag gillar fortfarande inte hur styrservon liksom är sämre med det på. Trail är ju mycket precision, tänker jag. Då kan man ju behöva styra.

Vi får värma upp. Eva vill ha hästarna lite trötta när de ska testa trailhindren för första gången. Hon menar att det hjälper för att få dom mindre tittiga. Hon har säkert rätt men underlaget är tungt och jag märker snabbt att Huliganen är på sitt allra chilligaste humör. Det känns lovande att han är lite loj, just idag.

Eva har byggt upp ett tiotal hinder som hon presenterar för oss, sedan får vi hjälp att introducera våra hästar till bron. Bron består av två ihopsatta lastpallar med en skiva på, sedan kan man svänga 90 grader, kliva över en bilmatta med sand på och vidare över ytterligare en brodel. Vi börjar med att gå rakt över ena delen. Huliganen gör det utan minsta tvekan och vi kan snart testa hela bron med matta och allt, i vinkel. Han säger inte flaska om det. Fina Huliganen. Jag testar till och med att rida den på en hand, men jag är så ovan att jag får lite problem när jag ska svänga 90 grader. Efter ett par gånger går det bättre. Jag kan stanna honom, sakta in och driva framåt med enbart sätet när vi är över bron, precis som i dressyren. Tänk vad dressyren har gett oss mycket.

Vi går vidare till “biltvätten” – två hinderstöd med blå och gula skumgummirör utstickande från. De tar i på sidorna av hästen när man går igenom. Först delar Eva på dom så att det finns gott om plats, senare smalnar hon ihop dom igen. Huliganen knatar igenom med nån enstaka titt. Vi går till labyrinten istället, ett par bommar som formar en smal gång med en 180 graderskurva. Försöker rida den med en hand, blir kvar där en stund. Måste tänka hela tiden: Flytta framdelen ett steg, bakdelen ett steg osv. Huliganen lyssnar snällt men jag är klumpig i mina hjälper. Det blir lite bättre efter en stund, då går vi o kollar på fanan.Fanan är lång och svart o står i en grön plåttunna. Han nosar på alltihop med något jag tolkar som skräckblandad förtjusning. Jag tar upp fanan ihoprullad men det bryr han sig inte om. Vecklar ut den steg för steg utan större reaktion. Viftar med den mer eller mindre helt utsträckt. Lägger den över huvudet på honom, utsträckt. Han passar på att chilla lite.

Och så fortsätter hela trailtträningen. Vi roar oss en stund med att försöka galoppera på en rak linje och samtidigt skjuta vattenpistol rakt åt sidorna utan att råka svänga. Han bara gör, med viss nyfikenhet men full acceptans. Jag är så ruggigt imponerad av honom. Vilken jäkla häst han är. Coolast i stan. 

“Vilket kvitto på allt jobb du lagt ner på honom” säger Tina.

Och då minns jag gamla Huliganen. Jag har nästan glömt honom. Hästen jag inte kunde lasta, inte longera, knappt leda från hagen. Hästen som släpat mig i gruset, frustrerade o rädda båda två. Hästen jag drömde om att våga rida på tränsbett, med långsiktigt mål att kunna rida på hackamore. Här är jag med honom, i mitt ponnyhack, med en stor fana i ena handen och stannar honom med bara mitt säte. Jag blir fasen gråtfärdig av glädje när jag ser det ur det perspektivet.

På vägen hem lyssnar jag på Ridpodden om WE. Tänk om det finns en nannan karriär för lille Huliganen, som jag inte övervägt. Eller en till, snarare. Dressyren ligger oss för varmt om hjärtat för att förändra. Men WE är ju också dressyr, på sätt och vis.

Ingen vet vad framtiden har att erbjuda men vad vi vet är att Huliganen nu är officiellt testad för riksets trail. Nu ska bara hans matte (och hans medryttare) lära sig rida på en hand också…

Fotona har Eva Malmström tagit. Kolla gärna in deras sida på FB: Working Horses.

I ett helt år har jag sett fram emot att åka till MorganRiks, årets höjdpunkt. Huliganen är som många av er vet korsning mellan connemaraponny och morganhäst. Han är dock registrerad i Svenska Morganhästföreningen, som lyckligtvis registrerar även korsningar. Egentligen spelar sånt mindre roll, men en kul bonus är att SMHF varje år arrangerar MorganRiks. Rikset är ett flera dagar långt arrangemang med tävlingar i alla tänkbara grenar. Vi har varit med tre gånger: 2011, 2013 och 2015. I år är det dags igen, den 3-8 augusti i Vetlanda.

Hela hösten och vintern och våren har det legat som ett avlägset mål, långt långt in i framtiden. Om paniken som uppstod när jag insåg att det bara är ett par veckor kvar, skriver jag nog i ett annat inlägg. Idag vill jag bara berätta om hur vår plan för rikset ser ut. För nu börjar den på riktigt, planeringen.

Bland det roligaste jag vet är att bestämma vilka klasser vi ska starta i. På MorganRiks finns en uppsjö av olika grenar och klasser. Det är inte för intet man säger att morganhästar är allsidiga. Här tävlar ofta samma hästar i western, dressyr, hoppning och körning. Inget konstigt med det, för en morganägare.

Vi rider ju som bekant varken western eller kör så för oss smalnar utbudet av till ett tiotal klasser. Såhär blir det:

Fredag: Trail (mig + Felicia)

Lördag: Dressyr Lätt C:1, Lätt B:3, Tömkörning

Först planerar vi att vara med på hoppningen, sen upptäcker jag att den ligger på söndagen. Det skulle innebära att min häst, som är ovan att hoppa, ska hoppa bana efter att ha tävlat fem klasser på två dagar och sedan direkt efteråt lastas och köras 40 mil hem. Nope. Det går bort.

Slutligen måste jag ta ställning till om han ska ställas ut. Jag vill gärna det, men Johan påminner mig upprört om hur det var när vi var i Avesta 2013.

“Dom sa att han var ful, Matilda!” fräser han. “Jag kan inte fatta varför du ska betala för att någon annan ska vara elak mot din häst och säga att han är ful. Vi tycker ju om honom som han är!” I Avesta fick Huliganen 29 poäng. Tvåa nia. Jag trodde fasen inte det var möjligt att få en så låg bedömning utan att ha väl tilltagna exteriöra problem. Han fick längst bedömning av det 80-tal hästar som deltog. Jag var upprörd i flera månader. Men samtidigt. Han var inte så himla snygg. Kolla bilden här ovanför. Han ser ju ganska bedrövlig ut. Bjuder på protokollet också. Det är hjärtskärande. Men samtidigt: Han är ju så fin nu. Jag är väl mogen nog att kunna vifta bort en dålig bedömning, om det skulle falla sig så. Eller kan jag det?

I Vetlanda 2011 däremot, som fyraåring, fick han 37 poäng och betydligt trevligare kommentarer. En bild från den gången ser du här nedanför. Och längst upp i det här inlägget ser du en bild från förra veckan, i hans nuvarande form.

Så. Ställa ut eller inte ställa ut? Det är frågan. Vad tycker du?

Välkommen med på resan mot årets MorganRiks!

 

Det finns två sätt att se på andras framgångar: Att imponeras och motiveras, eller att bli bitter och missunnsam. Jag har nog ofta pendlat mellan de känslorna. Det är svårt att vara glad för andras framgångar när man själv bara bygger sjukrutor, när man lagt mer pengar på klinikbesök och Metacam än på träning och än mindre tävling. När man alltid kommer i nedre halvan på resultatlistan för man aldrig får någon regelbundenhet i sin träning. Då kan man bli jävligt bitter. Jag fattar det. Been there. Men känslan av att aldrig lyckas och aldrig komma någonstans är självuppfyllande. De tankarna dödar glädjen i de små framgångarna. Så jag vill fokusera på det andra sättet att ta in framgångar: Motivationen.

När jag var 10 år fick jag ta över min storasysters ponny. Hon hade varit utlånad på foder i flera år. Jag kunde ingenting om hästar men min födelsedag råkade sammanfalla med att fodervärdarna sa upp sig, så mina föräldrar tyckte det passade bra att låta mig börja rida. De visste heller ingenting om hästar. Absolut ingenting. Några år av kaos följde, men det är en annan historia.

 

I stallet vi stod i fanns 15 hästar. Det var lite som en fritidsgård, på ett bra sätt. När jag var tonåring fanns där ett helt gäng tjejer i samma ålder. Vi kom från olika skikt i skolan. Ni vet, några av tjejerna var balla och vi andra var värsta töntarna. I stallet spelade det inte så stor roll. Där var vi bara hästnördar allihop. Ingen hade någon tävlingskarriär precis, vi lufsade mest bara runt o levde ut olika mer eller mindre välfungerande teorier om saker man kunde göra från hästryggen.

En av tjejerna i stallet hette Anna. Hon var ett år äldre än mig. Det var något med henne som skilde henne från oss andra. En drivkraft som jag inte riktigt förstod mig på. Hon hade ett annat sätt att göra saker på och hade en förståelse för hästarna som jag knappt har än idag. Det kändes som om hon hade en plan som vi andra inte förstod. Jag var som lite förälskad i henne. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Jag var så stolt över att få vara hennes kompis. Det kändes som en ynnest att hon var där, med oss obegåvade, omogna snorungar.

Många år senare börjar hon och hennes kille William rida fälttävlan och utbilda hästar och jag skickar dit min huligan på inridning. Han kommer tillbaka som en stjärna. Sen dess har jag följt henne på håll, sett henne försörja sig på det vi trodde var omöjligt att försörja sig på. Sett henne få en plats i det svenska landslaget i fälttävlan. Och så idag upptäcker jag att hon är uttagen för att representera Sverige i det svenska laget på EM i augusti. Då tänker jag att det är en ynnest att ens vara ytligt bekant med någon som henne. Någon som visar att det går om man är beredd att satsa allt. Någon som redan som tonåring fattade sånt som jag precis har börjat att förstå. Att hårt arbete lönar sig. Att stora drömmar kan slå in men att inget kommer gratis.

Stort, varmt grattis till Anna Freskgård för den välförtjänta EM-platsen. Jag slutar aldrig att imponeras. Imponeras och motiveras. Tack för det!

Ps, för dig som inte läst intervjun med Anna & William så hittar du den här!

 

Den har varit lite lös, inspirationen. Vi har kommit av oss i träningsschemat, jag har slarvat och varit trött, prioriterat min egen träning när Huliganen varit skadad. Sen plötsligt en dag börjar jag längta efter att rida och inte allt för långt därpå kommer Huliganen in från hagen och har slitit av sig sin kompress för femtioelfte gången. Skillnaden är bara att nu har såret fått en torr, fin skorpa. Då kommer den tillbaka. Inspirationen. Ta mig fasen. Såret är ju nästan försvunnet. Jag kan rida igen! Jag skrittar ut med Malin och får, som jag skrev om häromdagen, hjälp att fokusera om, tänka att vi är viktiga. Då lossnar det.

Några dagar senare blir det dags för vår första dressyrträning på sju veckor, sedan före både clinicen och dressyrtävlingen. Jag står klar i stallgången 55 minuter före träningen ska börja, med benlindor som matchar schabraket. Får hitta på saker för att få tiden att gå. Är orimligt förväntansfull, som ett barn på julafton.

Jag har inte ridit Huliganen med bett på fyra veckor. Vi har inte ens tänkt i banorna kring tempoväxlingar och sidvärtsrörelser. Jag är förväntansfull och nästan lite nervös. När jag värmer upp måste jag liksom tänka på hur det är man gör när man rider i ett ridhus nu igen. Vi har ju bara ridit rakt fram i skogen.

Vi får jobba tempoväxlingar. Malin säger att jag ska tänka mig att han har sex växlar per gångart. Att trean är normaltempo. Jag får rida halva volten på tvåan, halva på fyran, halva på tvåan, halva på femman, ett helt varv på trean osv. Först i trav, sedan i galopp. Huliganen jobbar på som om han inte gjort annat. Han är lite seg först men sen kvicknar han till. Vi svettas ikapp men gud vad det är roligt att rida!

Jag får öva på att vara kvick, att förvänta mig att han också ska vara kvick. När jag växlar från femmans galopp till tvåan, måste jag sätta mig på rumpan och ge snabba skänklar samtidigt. Få honom att korta upp galoppen men inte tappa den. Det är knappt att min hjärna klarar av att koordinera de rörelserna. Herregud, jag har ju också sommarchillat lite. Men när det funkar, då jäklar är det underbart att rida. När galoppen går från den långa, snabba till den korta, studsiga, starka. Den känslan är ball.

Om han känns så här bra efter fyra veckors chill, hur grym kommer han inte vara om ett par veckor då?

Denna häst. Magisk. Och tränaren! Otrolig. Jag är lyckligt lottad.

Trevlig midsommar!