När vi träffar John Ricketts är det vår och Felicia ska få träna Huliganen från marken för första gången. Huliganen öppnar stort genom att få syn på en häst i hagen bredvid och kliver på Felicias fot på väg in i rundkorallen. Felicia skriker till, som man gör när man blir trampad på foten av en 520 kg köttbulle.

“Vet du varför det blev sådär?” frågar John. “Det var för att han var mer intresserad av vad som hände där borta, än av dig. Han vet inte vad dina regler är och därmed inte heller vad som är belöningen om han väljer att följa dom. Vad är dina regler?”

Felicia ser lite förvånad ut. Jag har lust att bara kliva in och rädda henne, för jag har fått precis samma fråga förut och sett exakt lika frågande ut som hon gör.

John förklarar att vi behöver bygga ett “society” ihop med hästen. Jag väljer att kalla det för en gemenskap. I vår gemenskap ihop med vår häst finns det regler, precis som när vi umgås med andra människor. Reglerna är till för att undvika missförstånd och öka säkerheten för både mig och min häst. Hästen måste alltid stanna när jag ber om det, gå när jag ber om det, gå höger, gå vänster, flytta sin framdel, sin bakdel, osv. Jag måste ha kontroll över min hästs hovar.

I gemenskapen behöver det också finnas konsekvenser och belöning. Konsekvensen när hästen bryter reglerna är att John gör det obekvämt för den, till exempel genom att flytta dess hovar. Belöningen är att hästen får vara ifred och känna sig trygg.

“Båda måste få ut det de vill när vi arbetar med hästen. Utan belöning kommer hästen sluta försöka. Belöningen för hästen är att trycket på den försvinner, den känner sig säker och överlever upplevelsen. I grund och botten är det hästens stora behov: Att känna sig trygg och överleva”

Slutligen behöver vi bygga ett gemensamt språk för att förstå varandra. John ler och säger att hästen inte kommer googla reda på hur man pratar människospråk, alltså är det vårt ansvar att lära oss kommunicera med vår häst. När hästen missförstår oss och gör oss illa är det inte för att vara elak, utan för att den är en häst och beter sig som en häst.

“En del blir provocerade när jag pratar om regler och om att vara konsekvent. Som att det är en dålig sak. Jag tycker det är konstigt för i vår egen vardag är det ingen som ifrågasätter att reglerna alltid är samma. Jag kan inte bara gå ut och råna någon för att jag känner för det”

John arbetar med olika energinivåer, beroende på vad han vill. Hästen får aldrig vara rädd för något av hans redskap, som presenningar, plast eller spön. John förklarar att för varje gång han använder ett redskap till att peta på hästen för att förstärka sin energi, stryker han den lugnt med samma redskap 10 gånger. Hästen måste förstå att det är skillnaden i energi John vill att den svarar på, inte redskapet i sig. John demonstrerar genom att vifta en presenning på sidan av Huliganen, utan att ha någon energi i sitt kroppsspråk. Blicken är sänkt och axlarna nerdragna. Han belönar genom att sluta när Huliganen slappnar av och står still. En stund senare går John upp i energi och använder presenningen som förstärkning för att be Huliganen att flytta sina bakben. När han gör det på ett avslappnat, mjukt sätt, släpper John ner energin och låter honom vila.

“The learning takes place, not because of what you do, but when you stop”

John förklarar att hästar avskyr saker som rör sig, låter och rör vid dom. Dessvärre måste vi utsätta hästarna för alla de sakerna om vi t ex ska kunna rida. Alltså måste vi lära hästen att bli modig och tänka istället för att få panik.

Att få hästen att slappna av och mjukna i sin kropp är hela tiden Johns mål. Han förklarar att hästen är programmerad att ha tre alternativ när den möter en situation som skrämmer den.

A, att fly. B, att slåss. C, att stänga av. John vill introducera alternativ D:

“Even if you’re scared, even if you missunderstand, even if you don’t want to, please listen and be soft”

Jag kontaktade John första gången för fyra år sen. Huliganen hade gått från att vara lite ovillig att gå in i transporten till att konsekvent slita sig och lämna platsen varje gång vi skulle åka någonstans. Faktum är att på slutet slet han sig så fort han hamnade i en situation som han inte gillade – longeras, vara hos veterinären, spolas osv.

Från en sekund till en annan var Huliganen försvunnen. Att stoppa honom var fullkomligt omöjligt. I ett par år hade vi det så. Det blev lite värre för varje vecka. Huliganens toleransnivå liksom sänktes och till slut vågade jag knappt leda honom till och från hagen. Det var då jag fick tips om John.

“Vissa personer som ringer mig är så desperata att om jag skulle säga att problemet försvinner om du springer runt naken och målar hästen blå, så skulle de testa det”

Jag är alltså inte ensam i att vänta tills man blivit desperat. Många som kontaktar John gör det först när situationen har blivit extrem. Man har försökt alla andra metoder och frågat alla man känner, till slut är man öppen för att testa något helt annat. John förklarar att det på sätt och vis är tacksamt, för då är man ofta lite mer öppen i sinnet.Han berättar att det ofta handlar om “the big stuff”: Att hästen inte går att lasta eller sko, att den är farlig när man leder eller rider den. Han menar att det dock sällan är det uppenbara problemet som är problemet.  

“Problemet är inte transporten. Problemet är att vi inte har några regler, inga konsekvenser, ingen belöning och inget gemensamt språk. Hästen har ingen grund. Den har inte hittat alternativ D”

John menar att det som är svårast för oss människor, är att våga testa något vi inte kan. Många har aldrig arbetat på det här sättet med sin häst och när man börjar lära sig något nytt känner man sig ofta obekväm.

“It’s gonna take effort, it’s gonna cost you emotion and it’s gonna cost you financially. If you really want it, you will always find the time and you will always find the money. The cost of emotion is the hardest thing to invest”Det kan vara svårt att ha självförtroendet att fortsätta även fast man känner sig osäker, särskilt i början när man kan se resultat av det man gör men fortfarande inte är helt säker på helheten. Har man dessutom stallkompisar, tränare eller andra runt sig som inte tänker likadant, är det lätt hänt att man slutar försöka ändra sig och går tillbaka till att göra som man alltid har gjort. Det blir liksom det enklaste alternativet.

“Om man kliver in i fikarummet och säger ‘Det tog 20 sekunder att lasta min häst idag!’ så har folk oftast inte så mycket följdfrågor på det. Om man däremot kliver in och säger att den jäkla hästen ville inte gå in i transporten, då har alla plötsligt tusen frågor och förslag på hur man ska göra. Hur många gånger har du fått höra att du har tur som har en så lättlastad häst?”

Jag börjar skratta. “Varje gång jag lastar, ungefär”

“Precis! Det folk inte förstår är att det tar timmar av träning för att få hästen att vara så. Det är det ingen som vill höra. Du ändrade ditt sätt att vara, då ändrade sig din häst. Du lärde dig något nytt, då gjorde din häst det också. Det kommer alltid finnas ursäkter till att inte ta tag i sina problem. Hästen kanske tar 20 minuter att lasta, men vad gör det när din kompis häst tar 30 minuter, och dennes kompis häst tar en timme och den fjärde hästen, den går inte in överhuvudtaget”

John slår ut med armarna.

“Om jag bara sitter i fikarummet och berättar hur dåligt allt går och hur min häst fortsätter göra fel och inte förstår, då kanske jag borde rannsaka mig själv. Hur är jag som lärare för min häst om den aldrig lär sig någonting?”

Jag frågar John hur man börjar om man vill förändra sin relation till sin häst. John menar att om man ens har börjat tänka i de tankebanorna, så är man redan en god bit på väg. Hästarna, säger han, de förändrar sig snabbt och kommer fort lära sig välja det alternativet som är bekvämast och mest lönsamt. Människor däremot, tar lång tid på sig att lära.

“Men för varje gång jag försöker och gör ett misstag, så lär jag mig någonting. Om jag aldrig testar något nytt, kommer jag aldrig lära mig”

Hållbarheten speglar sig i ledarskapet, menar John. Ju modigare hästen är, ju mer kontroll jag har över dess hovar, ju mer kan jag variera sätten att arbeta med min häst. Om hästen ständigt är spänd och nervös, ökar skaderisken. John förklarar att många hästar inte har någon ärlig bjudning utan är spända och jobbar därför fel. En häst som inte har någon ärlig bjudning kan aldrig bära sig själv och från den utgångspunkten är det ingen idé att bygga vidare. Hästen måste lära sig hitta sin egen balans.

John lutar sig tillbaka, ler och avslutar:

“If I can leave peope and horses in a little better place then when I found them, then I’m going in the right direction”

Relaterade länkar:
John Ricketts
Facebook: John Ricketts Horse Development Specialist

Fotona har jag  tagit, men Felicia Bäckvik har redigerat

Det blir två besök hos Susanne Widner i början av 2016. Först i slutet av januari, då jag åker hela vägen till Sala för att göra en intervju. Huliganen känns inte upplagd för någon träning så honom lämnar jag hemma. Jag vill fråga Sussi om hennes filosofi kring uppbyggande träning – det som blivit hennes signum. Jag och Huliganen har tränat för Sussi några gånger men det är länge sedan nu.

Sussi tar emot mig med en kram och ett stort leende. Jag hade nästan glömt hur energisk och varm hon är. Vi sätter oss i anläggningens cafeteria och Sussi frågar ut mig om hur Huliganen mår och hur allt går för oss. Jag kan inte fatta att hon minns oss ens en gång. Vi har bara tränat ett par gånger och det var säkert ett år sedan sist, men Sussi minns precis. Ändå berättar hon att hon träffade 195 ekipage förra året.

Till Sussi kommer allt från minishettisar som ska matchas för utställning, till hopp-, dressyr- och fälttävlansekipage med höga tävlingsmål. Och så sådana som oss då, som mest ligger och skvalpar i landet lagom.

“Det viktigaste för mig när jag träffar ett nytt ekipage är att de har ett mål med sin träning. Det får gärna vara ett högt mål. Vet man inte vad man har för mål, då hjälper jag till att sätta ett. Som när jag träffade dig och Huliganen till exempel. Du vågade knappt säga vad ditt mål var, men till slut så kunde jag dra ur det ur dig ändå”

Jag minns det. Jag visste vad mitt mål var, men jag vågade inte säga det. Jag var rädd att det skulle vara för högt för oss och att Sussi skulle skratta åt oss. Fånigt. Sussi älskar ambitiösa mål.

Att fler når sina mål med hjälp av Sussi är hennes Facebook-sida ett bevis på. Där uppdateras det löpande med bilder på ekipage med fina rosetter dinglandes i tränset. Sussi berättar att hon rekommenderar sina elever att ha en (eller flera) grenspecifika tränare som de tränar ofta för, i kombination med att träna för henne lite mer sällan. Hennes träningar fokuserar på uppbyggande övningar, inte på grenspecifik träning. Hon poängterar att den uppbyggande träningen ska göras inför en tävlingssäsongen, inte under den.

“De elever som tävlar mycket vill jag inte se under maj, juni och augusti, september. Jag kan inte bygga en häst mitt i en tävlingssäsong. Då ska de vara i bubblan, då ska jag inte störa”

Nästa gång jag besöker Sussi har det blivit april och jag har med mig Huliganen. Jag är gravid i sjunde månaden så vårt träningspass blir lugnt. Jag vill bara ha lite inspiration, nu när Huliganen ska återuppbyggas efter sina långdragna skador.

Sussi är förtjust när hon ser honom. Hon kan, precis som många andra vi mött efter behandlingen, direkt se en skillnad i hans utseende och kroppsspråk. Jag får beröm för hans fina bakdelsmuskulatur och Sussi tycker han rör sig mycket bättre än tidigare. Jag blir varm i hjärtat.

Huliganen gillar inte Sussi. När vi var här senast var han nämligen tvungen att genomföra en övning som han inte hade någon lust att genomföra. Huliganens arbetsmoral ifrågasattes och det blev en ledarskapsfråga hurvida vi skulle göra klart det vi påbörjat eller inte. Övningen bestod i att göra övergångar mellan tre bommar som låg längs med långsidan med ett par meter mellan. Tanken var att vi på olika sätt skulle byta gångart mellan bommarna, t ex skritta över första bommen, trava över nästa och galoppera över sista. Huliganen fick inte själv bestämma vart övergången skulle ske, utan behövde anpassa sig till bommarna och sin ryttare. Den insikten var inte speciellt välkommen. Huliganen ställde sig helt enkelt vid den första bommen och vägrade gå framåt, backade och stegrade. Så höll vi på större delen av träningen. Huliganen var högst medveten om att personen i mitten av ridhuset, dvs Sussi, hade ett finger med i spelet. När vi kommer tillbaka minns han det fortfarande och vägrar titta på Sussi när hon ska hälsa på honom. Sussi bara skrattar.

“Vissa hästar som kommer hit i träning utan att vara helt fräscha blir bättre av träningen men är hästen skadad från början så kommer hästen fortsätta vara skadad. Det finns hästar som kör tills de stupar, även om de har ont. Alla hästar är inte som Huliganen och säger ifrån när det inte passar. Den här typen av uppbyggande arbete är ofta avslappnande och gör att hästen får en chans att pusta ut”

Efter dagens träning följer föreläsning i anläggningens cafeteria. Vi är ett trettiotal entusiastiska personer som vill höra mer om Sussis träningsfilosofi. Jag har hört föreläsningen två gånger förut, men vet hur inspirerande den är. Jag stannar gärna och hör den en gång till. Filosofin går att läsa om i den bok hon komponerade för ett par år sedan, helt enkelt kallad “Uppbyggande träning”. Jag har läst mitt exemplar så många gånger att den ser helt misshandlad ut. Många som inte själva tränat för Sussi känner igen hennes namn från de ridövningar hon skrivit åt Hippson. Hon har arbetat som ridlärare i nästan 30 år och drivit sitt eget företag sedan 2004.

“När jag var tonåring hade jag en jättebra dressyrtränare som alltid sa ‘Det är inte hästen, det är du som ryttare. Det är oss det kommer an på. Hästen säger oss någonting’. Där och då lades hela min filosofi”

Sussi bygger sin träningsfilosofi på tre olika delar: Styrka, koordination (balans) och kondition. Hon berättar att de flesta hästar hon möter behöver främst bygga mer styrka. Det tror hon beror på att så många ryttare har svårt att känna att hästen är oliksidig till följd av att ryttaren själv inte är liksidig. Det är sällan hon möter en helt liksidig häst, men en häst som är frisk rakriktas snabbt.

“Vi kan inte sitta och rida varv efter varv i höger varv bara för att det känns bäst. Ju mer du rider i det bra varvet och undviker det svaga, ju mer oliksidig blir hästen. Alla pratar om att hästen ska vara liksidig och hur bra det är men ändå sitter vi och rider mer i det bra varvet”

Sussi lägger upp all träning i intervaller. Hon rekommenderar att göra övningarna först i det svåra varvet, sedan i det lätta och sedan i det svåra en gång till. Då har man lagt intervallerna uppbyggande. Väljer man att börja och sluta i det lätta varvet riskerar man att träna nedbrytande, där man övertränar den lätta sidan.

“Hoppar hästen sämre i höger varv så hoppa två språng i höger och ett i vänster!”

Sussi har reflekterat över att halvblod, som hon menar att man inte borde behöva ha så mycket problem med, går sönder för att man har så bråttom till t ex treårstest. Mer sällan tycker hon att hon ser skador på till exempel shetlandsponnyer eller russ, kanske för att de inte tävlas på den nivå som många större ridhästar gör.

“Varför är det så få som kollar upp sina hästar när tävlingssäsongen är slut? Om man tävlar en häst på hög nivå så måste man kolla upp sin häst regelbundet. Har hästen en början till en inflammation i en kotled så behandlar man den och efter 6-8 veckor är hästen frisk, istället för att rida vidare och upptäcka att hästen är blockhalt efter ett par år. Då kan det vara för sent. Det är okunskap att tävla hästen på en för hög nivå. När man väl tävlar på hög nivån måste man vara beredd att betala priset som det kostar”

Jag berättar att jag intervjuat fälttävlansryttarna Anna Freskgård och William Nilson Fryer och att de gör ultraljud på sina hästar efter varje tävling. Sussi skiner upp.

“Även om det låter dyrt, kommer det vara det som är mest ekonomiskt i slutänden. Priset för att skaffa sig rätt kunskap och att sköta en tävlingshäst är högt. Jättehögt. Man måste lära sig grundläggande träningsfysiologi för att kunna träna en häst. Hur många gör det?”

Jag förstår henne. Jag är ju själv väldigt intresserad av just träningsfysiologi och ändå upplever jag att det är svårt att veta tillräckligt för att lägga upp en sund träning, och dessutom svårt att hitta mer information. Eller letar jag kanske på fel ställen? Att träna sin häst för liksidighet känns ju som en bra första grundsten om man vill uppmärksamma sitt sätt att träna sin häst.

Sussi rekommenderar att fota sin häst uppställd en gång i månaden så att man kan få en bild av hur hästen utvecklas. Jag har försökt det med Huliganen men det är ju svårt med en häst som faller i skador var tredje månad… Utvecklingen avstannar lite, så att säga.

“Jag har två anledningar till att jag jobbar med det här. Den första är min kärlek till hästarna – alla hästar. Jag har alltid haft lätt att känna empati för alla hästar. Är hästen trött så avslutar vi. Den andra anledningen är människorna. Jag vill hjälpa folk mot sitt mål, oavsett vem du är eller vilken häst du har”

Relaterade länkar:
Susanne Widner: http://www.susannewidner.com

Tips! På Sussis hemsida kan du beställa boken ”Uppbyggande träning”. En bra träningsbibel oavsett ridgren!

Många av oss har vid något tillfälle haft en halt häst och många har säkerligen träffat veterinär i samband med det. Trots det upplever jag att man som hästägare sällan vet säkert vad som undersökts när man kommer hem igen. I värsta fall vet man inte ens vad som behandlats, eller varför.

Jag träffar Karin Holm Forsström för att prata om hältor och hältutredningar. Karin är chefsveterinär på Universitetsdjursjukhuset i Uppsala och har jobbat som veterinär sedan 1985.

Huliganen är inte ensam om sin problematik med hältor. Ortopediska problem, det vill säga problem från rörelseapparaten, är helt dominerande när det gäller hästskador. Oftast handlar det om hältor som kommit smygande och där man har svårt att hitta orsaken. Mer sällan handlar det om tydliga trauman.

Karin berättar att enkelt förklarat, är en hälta är en avvikelse i hur hästen rör sig. Hur halt hästen bedöms vara beror på vem som tittar, eftersom det är en subjektiv skala, men oftast används en skala mellan 1 till 5, där 5 innebär att hästen är blockhalt. Förr var det enkelt att säga att hälta var asymmetri i rörelsemönstret, men idag har man forskat mer på objektiva mätmetoder och upptäckt att många hästar verkar röra sig asymmetriskt utan att per automatik känna smärta. När man har studerat välfungerade ridhästar har man upptäckt att mer än hälften inte är symmetriska i sitt rörelsesätt.

“Frågan är då: Kan hästen vara fullt frisk men inte helt symmetrisk, eller är det så att många rider på halta hästar? Sanningen ligger nog någonstans mittemellan”

Karin menar att det kan finnas många skäl till asymmetriskt rörelsesätt som inte är smärtutlösta. Mycket annat i kroppen är asymmetriskt, så benen kan mycket väl vara lite olika långa eller någon muskel lite kortare. Det behöver inte betyda att hästen har besvär av det.

Om man misstänker att hästen är halt, rekommenderar Karin att börja med att longera hästen. Ofta blir hältan tydligare vid longering, ibland när det onda benet är inåt och ibland när det är utåt.

“Det är heller inte ovanligt med dubbelsidiga hältor så var också uppmärksam på om hästen beter sig annorlunda, t ex  är ovillig, inte går fram som den brukar eller kastar med huvudet, även om den inte rör sig orytmiskt”

En dubbelsidig hälta kan vara väldigt svår för hästägaren att upptäcka. Karin förklarar att det egentligen inte är så konstigt med dubbelsidiga hältor, eftersom båda sidors ben åldras lika och utsätts för samma arbete. En sådan hälta syns ofta tydligare vid longering än på rakt spår, då hältan skiftar ben när man byter varv.

Om man väljer att kontakta en veterinär gällande sin halta häst, får man hjälp att göra en hältutredning. Utredningen börjar med att hästägaren delger hästens sjukdomshistoria för att ge veterinären ledtrådar; Hur länge har problemet pågått, har hästägaren sett några yttre tecken, när skoddes hästen senast osv. Jag kommer direkt att tänka på Huliganen och hans besvärande tjocka mapp med journalkopior från både veterinärer, equiterapeuter och kiropraktorer. Är det någon idé att skicka sina gamla journaler?

Karin berättar att det är både bra och ganska vanligt att få journaler från andra kliniker före besöket, förutsatt att dessa är av relevans för dagens besök. Det finns egentligen ingen tid avsatt för att läsa journaler, men om det känns viktigt för besöket försöker veterinären prioritera att göra det.

Sjukdomshistorien hjälper veterinären att snabbare komma på rätt spår i hältutredningen och snabbt kunna utesluta orimliga orsaker. Jag undrar om det finns en risk att vi hästägare vilseleder veterinären med information som vi tror är relevant, men som kanske inte är det. Karin förklarar att den risken inte är speciellt stor eftersom det ändå är dagens undersökning och status som i slutänden avgör.

“Vissa hästägare har med sig detaljerade listor med hur symptomen ändrats dag för dag. Det kan verka överdrivet men det är i själva verket många gånger ett jättebra hjälpmedel för oss”

När veterinären fått grepp om sjukdomshistorien, gör denne en grundlig klinisk undersökning som börjar med att känna igenom hästens ben och rygg. Genom denna så kallade palpation kan spänningar eller ömhet i muskler, svullnader, gallor i leder mm upptäckas. Efter undersökningen vill veterinären ofta se hästen på rakt och böjt spår och ibland på både hårt och mjukt underlag. Veterinären får olika information genom att se hästen i olika situationer och kan tydligare ringa in problemet.

Från det här läget går man oftast vidare med böjprov och utifrån hela den kliniska undersökningen beslutar man var man eventuellt ska börja med diagnostiska bedövningar.

Man kan böja alla leder i extremiteterna vid böjprov, men man får olika mycket påverkan på lederna. Man kan välja att böja hela benet, vilket i frambenet innebär sex leder: Hovled, kronled, kotled, framknä, armbåge och bog. Man kan också böja enbart lågt, vilket innebär de tre förstnämnda (nedre) lederna, eller högt, vilket innebär de tre sistnämnda (övre). I bakbenet innebär de övre lederna istället has, bakknä, höftled och i viss mån den s.k. SI-leden. Hästen visas direkt efter böjningen i trav för att veterinären ska se om hästens visar mer smärta eller om hältan är fortsatt förändrad.

När (om) man kan lokalisera ett område som man misstänker vara det hältutlösande, använder man sig av diagnostisk bedövning. Det innebär att man försöker få hältan att försvinna genom att bedöva det område eller den led som man misstänker gör ont. Om hästen inte längre är halt efter bedövningen, har man hittat det smärtsamma området på hästen.

“Många hästägare frågar varför vi inte röntgar hela benet direkt men röntgen bara berättar hur skelettet ser ut, inte vad som gör ont. Bedövningar är det säkraste sättet att fastställa var det gör ont”

Veterinären vill därför hellre lokalisera var det gör ont genom bedövning och därefter göra bilddiagnostik, t ex röntgen eller ultraljud, på enbart det området. Hittar man då fynd i samma område så har man mer underlag för att tro att det är där problemet sitter.

Enstaka fall av hästar går inte att bedöva för att hästen inte går att spruta. Eftersom hästen inte kan få några större mängder lugnande när man vill se den i rörelse, kan man i dessa fall få gå direkt på bilddiagnostik och lägga ihop det resultatet med fynden man gjort vid den kliniska undersökningen.

Om man inte tror att det är en led som smärtar, kan man lägga en så kallad nervblockad istället för en bedövning direkt i en led. En nervblockad släcker ett helt område med alla dess vävnader. Vid en nervblockad börjar man närmast hoven och går sedan steg för steg uppåt, eftersom allting nedanför bedövningen blir bedövat. På så sätt får man så mycket information som möjligt per bedövning. Strax ovanför framknä respektive has är dock det högsta man kan lägga en nervblockad.

Om man får en förbättring genom nervblockaden, använder veterinären fynden från den kliniska undersökningen för att veta vad som troligen orsakar hältan och ska behandlas. Om hästen inte reagerat på böjprov när man t ex böjt kotleden så utgår man från att det inte sitter där utan någon annanstans i samma område.

Karin förklarar att av “hygeniska” skäl vill man inte bedöva för många leder på en dag. Dessutom blir det svårt att tolka resultatet av bedövningarna om för många läggs samma dag. Av den anledningen kan det bli så att man pausar till nästa dag, eller ett annat tillfälle, om man lagt ett par bedövningar men fortfarande inte fått ut tillräcklig information. Om man systematiskt har bedövat allt man kan i t ex ett halt ben men inte har lyckats släcka hältan kan man antingen välja att allmänbehandla med antiinflammatorisk medicin och se vad tid och vila kan göra, eller vara mer aktiv och remittera hästen till en specialundersökning, t ex scintigrafi.

”Tyvärr finns det hältor där man aldrig blir helt säker på orsaken, oberoende av om hästen blivit ohalt eller inte”

Jag frågar om alla hästar är halta, eller om några kommer in med rena beteendeproblem, t ex att de bockar eller beter sig illa på annat sätt. Karin förklarar att de hästarna ofta är inbokade som ryggproblem och att av alla hästar som bokat tid för just ryggproblem, är säkert hälften halta. Proceduren med en sådan häst går likadant till som för en häst som kommer till kliniken för hälta.

“Är hästen ryggöm så har den ju ont i ryggen just då, men det behöver inte betyda att det är det primära problemet. Den kan ha ont i ryggen för att den är halt, inte för att den i grund och botten har en dålig rygg”

Det är viktigt att hitta roten till det onda, så att man inte bara behandlar det som är sekundärt. Mycket av det som för ögat upplevs som ett sekundärt problem, kan lika väl vara ett kompensatoriskt problem.

Skillnaden mellan en sekundär och en kompensatorisk hälta, är att en sekundär hälta är förknippad med smärta, medan en kompensatorisk hälta försvinner om man bedövar bort huvudorsaken. Är hästen exempelvis halt på vänster bak kan den avlasta så att det ser ut som om den är halt även vänster fram. Det behöver inte betyda att den har smärta i vänster framben. Vad som är vad ser man när man bedövat den troliga grundhuvudorsaken, dvs vänster bak i exemplet ovan. Är det en sekundär hälta är den kvar ändå, är den kompensatorisk försvinner den ihop med den huvudsakliga hältan.

På samma sätt kan en smärta i hoven synas genom att hästen blir spänd längre upp i musklerna, t ex i bogen. De muskelproblemen brukar då ge sig när man behandlar smärtan i hoven.

“Någon diagnos är alltid lite inne i veterinärvärlden, nyligen har det pratats mycket om t ex höftledsinflammationer. Generellt sett lokaliseras dock hältan oftast i hoven. Om man hade en färgskala för var hältorna oftast kommer från, skulle hoven vara klarröd och sedan skulle färgen avta ju längre upp i benet man kom. Över 90 % av alla hältor på framben lokaliseras till framknäet eller lägre ner. Det finns alltså en anledning till att veterinärer ofta börjar leta lågt, även om hästägarna ofta tror problemet sitter högre upp”

Karin menar att man inte alltid måste ringa veterinären för att hästen är halt. Är hästen låggradigt halt och inte visar några tydliga tecken som värme eller svullnad är det inte fel att låta hästen vila en vecka eller två och se om det försvinner av sig själv. Är hästen däremot tydligt halt kan man lika gärna åka in till veterinären direkt, eftersom det oftast kräver veterinär hjälp. Har hästen dessutom en sårskada, bör man kontakta veterinär samma dag.

“Jag har inte känslan av att hältor generellt beror på att hästen ridits för hårt. Snarare tror jag att det beror på genetik och olika kvalité på grundmaterialet, naturligtvis i kombination med det arbete den gör. Det kanske inte är så klokt att betäcka sitt sto för att det inte höll för ridning”

De flesta hästar mår bäst av regelbunden träning. En vältränad häst har till viss del större motståndskraft mot skador i och med att muskler och ligament har fått chans att stärka sig. Karin förtydligar att det inte bara handlar om muskelmassa utan lika mycket om att träna styrka, stabilitet och rörlighet. Därför är det viktigt att inte bara träna styrka på ett och samma underlag. Så länge man skrittar kan man rida på nästan vilket underlag som helst, men när man ökar farten så ökar också risken, och det blir viktigare med ett bra underlag.

“Har man inga tävlingsambitioner kanske man inte rider för tränare, då måste man vara väldigt uppmärksam själv på om något inte känns bra. Man kan ju alltid be någon annan duktig person titta på hästen om man känner sig osäker. Annars tror jag en duktig hovslagare och att göra rätt sak på rätt underlag, i kombination med regelbunden träning, är de viktigaste faktorerna för att hålla sin häst frisk”

Relaterade länkar:
Universitetsdjursjukhuset i Uppsala

Text & bild: Matilda Olofsson
På bilderna figurerar veterinär Malin Santesson