Om att stå med lera upp till knäna

Man står där med lera upp till knäna. Det blåser. Det verkar blåsa i alla jävla riktningar. Regnar gör det också, det är tre pulsgrader, känns som tio minus och i hagen är det så svart att man måste lysa sig fram med mobilen… som dör i kylan så man får leta på måfå istället.

Man släpar sin häst i leran. Huliganen vägrar gå, stannar för att flåsa av ansträngningen att gå ett tiotal meter. Allt känns bara så himla tradigt och deppigt. Felicia är i Australien, jag jobbar heltid och reser 3-4 h om dagen för att ta mig till jobbet. På kvällarna vill jag träffa min dotter så jag åker till stallet när hon somnat vid 21. Jag är trött, energilös och konstant orolig för min lille häst. Hur är han idag? Bättre? Sämre? När gjorde vi senast något roligt tillsammans? Jag älskar honom men jag minns inte.

Vi åker till Ultuna för allergiutredning men den visar inga allergier. Vi åker hem utan att ha en aning om varför han reagerar som han gör. Det känns så himla hopplöst alltihop.

Sen kommer helt plötsligt en dag när han andas helt normalt. Och så en dag till. Och en till. Till slut har han andats helt normalt i sju dagar på raken.

Vi går ner i ridhuset. Klockan är så mycket att alla lämnat anläggningen för flera timmar sedan. Jag kan lägga fram bommar utan hänsyn till någon annan. Någon dag rider jag barbacka, någon dag tömkör jag. Mest skrittar vi med några korta galoppinslag. Jag hittar på olika övningar från Sussis register.

Och plötsligt känner jag hur den kommer tillbaka – glädjen. Jag har glömt att man kan få energi av att vara i stallet. Det är som att den ständigt molniga himlen spricker upp. Jag byter perspektiv. Det kommer av sig själv. Plötsligt slår det mig att Huliganens värsta period, med höst och fuktig luft, den är över nu. Att vi har vår inhalatormask vid behov. Helt plötsligt startar vi om, tiden har gjort sitt. Han är konditionslös men hans noggrant uppbyggda muskler är till stor del kvar. Det är den 20 december. Nu vänder det, på alla sätt.

Håll ut, mina vänner. När man minst anar det är ljuset tillbaka igen.

Om provresultat

På tisdagen ringer Miia för att meddela Huliganens svar på provtagningen i hans lungor. Proverna visar att han har en ökad mängd mastceller. Åtta procent i jämförelse med 5 % som anses vara övre gränsen för normalt. Kanske kan han ha haft ännu högre tidigare veckor tror Miia. Utöver det visar proverna på lite blod i lungorna.

Jag får lite panikkänslor. Har han haft en lungblödning?! Ja, antagligen.

Miia berättar att det är ovanligt på ridhästar, att det snarare förekommer på travare och galoppörer. Att det snarare hänger ihop med hastighet än med lång ansträngning.

“Jag har ju galoppjobbat honom” säger jag. “Kan jag ha orsakat det här?”

Miia förklarar att man kan se en blödning upp till ca 4 veckor tillbaka i tiden. Ett snabbt överslag i mitt huvud gör att jag inser att det är mer än 4 veckor sedan han tränades överhuvudtaget. Alltså borde jag inte kunnat orsaka blödningen, och ett vanligt galopp-pass innehåller knappast någon hög hastighet för oss.

“Om han varit flåsig mycket senaste tiden är det ju möjligt att han flåsat fram blödningen på egen hand” säger Miia. Jag föreställer mig att om han varit flåsig från början o kanske dragit något race med övriga hästar i hagen, kanske det räckt för att provocera fram en blödning.

Jag får veta att blödningen inte är något att göra något åt. Den är dessutom väldigt liten.

Den ökade mängden mastceller testar vi i första hand att vänta ut och se om foderbytet från hö till hösilage räcker för en förbättring. Det kan ta upp till 6 veckor för en miljöförändring att ge resultat. Så länge ska han ridas i den mån det är möjligt eftersom han stelnat så mycket bak.

Här finns en intressant artikel om just luftvägssjukdomar.

Håll tummarna för att vi blir successivt bättre härifrån!

Om att träffa Miia Riihimäki

Det är två år sedan vi träffade Miia Riihimäki sist. Jag minns att jag tyckte om henne då och jag den här gången tycker jag om henne ännu mer. Miia är alldeles otroligt kunnig på området luftvägssjukdomar, som hon ju också forskar på. Dessutom är hon supertrevlig, lättsam, bra på att förklara och ger tydliga besked och alternativ. Love her.

Just idag har Huliganen inga större symptom när han står i boxen. Han andas relativt normalt. Däremot vid longering blir han snabbt flåsig av bara lite lätt jogg i linan. Han till och med hostar ett par gånger, vilket han inte gjort hemma.

Vi får gå in i ett undersökningsrum för att föra upp en kamera i ena näsborren. Hästar kan inte andas genom munnen, utan enbart genom näsborrarna. Vi får följa kameran hela vägen från näsborren genom hela luftstrupen. Miia förklarar allt hon ser, både rent anatomiskt och vad som är friskt vs avvikande. Det mesta ser fint ut. Han är har lite slem i luftrören men det är ytterst lite. Det enda som avviker mer tydligt är att luftstrupen är lite tillplattad i ett parti. Kanske har han fått en spark där, tror Miia. Vi ultraljudar området innan vi går hem, för att vara säkra på att inget trycker på luftstrupen. Det gör det inte och Miia tror inte heller att det är missformningen som påverkar hans prestationsnedsättning. Vi bara noterar att det ser annorlunda ut där nu än för två år sen, då den fortfarande var rund.

Hur som helst.

Efter att ha tittat i luftrören tar Miia ett prov från lungorna. Hela proceduren är lite otäck. Det ska ner en slang hela vägen ner i lungan. Miia förklarar innan att han kommer att hosta just när slangen går ner. Det är normalt att hosta när man får en pinne i lungan, säger hon. Det låter ju logiskt. Huliganen själv sover så pass djupt att han inte bryr sig annat än en kraftig hostreflex, som ganska snabbt går över när slangen väl är på plats. Jag minns det här vagt från besöket för två år sedan. Då var jag nämligen gravid och höll på att svimma av att stå så länge i vinterkläder i ett varmt rum, så jag satt mest med huvudet mellan knäna den gången… Men nu upplever jag i alla fall besöket. Miia tar prover som ska analyseras för att se om han har ökad mängd mastceller i lungorna. Tror jag, om jag förstår det hela rätt. Imorgon får jag svar.

Miia ger mig lite olika alternativ till fortsatt utredning och behandling. Tillsammans avgör vi att det mest intressanta förslaget är att göra ett pricktest med veterinär Kerstin Bergvall, specialist på hudsjukdomar. Då får vi chans att se om han är allergisk mot något som utlöser det här. Om han visar sig vara allergisk finns möjlighet att testa att vaccinera mot det ämne han reagerar på.

Närmaste veckorna ska vi avvakta och se om han blir bättre. Först ska han vila några dagar efter behandlingen, sedan rider vi efter hans dagliga skick. Om det är det dåliga partiet hö som utlöst det här, kan det ta 6 veckor för reaktionen att läka ut. Det har gått drygt 4 veckor sedan jag upptäckte de första symptomen, alltså avvaktar jag lite till. Med lite tur går det tillbaka av sig självt nu när han äter hösilage. Oavsett vill jag göra en ordentlig utredning för att slippa samma sak nästa höst igen.

Nog om idag. Kommer ni på clinicen med Susanne Widner på Lennartsnäs i Kungsängen på torsdag? Den som pallrar sig dit får se mig rida ståtlige Fighter. Hästen är vacker, min ridning är katastrofal. Kan vara värt ett besök…

Mer info om clinicen på www.hästbyrån.se

Om bakslag

Jag har just börjat tro att vi strax är tillbaka när vi får ett rejält bakslag. Huliganen har inte flåsat när han ridits på någon vecka och verkar i allmänhet lite piggare tills en dag då jag ser redan i stallgången att han är sämre igen. Han är ointresserad och loj. När jag går med honom blir han andfådd av att gå några hundra meter igen.

Jag har en bokad tid på Universitetsdjursjukhuset i Uppsala men deras specialist Miia är bara där på måndagar så det är lite väntan för en tid. På onsdagen tycker vi han är ännu sämre så jag ringer och rådfrågar för att eventuellt åka in akut. Jag blir ombedd att räkna andetag, puls och kolla slemhinnorna och tar utifrån det beslutet att avvakta lite till.

På måndag är det äntligen måndag.

Det är så länge sedan vi var hos veterinären att jag faktiskt är lite nervös. Jag är orolig att de ska ta honom ifrån mig. Jag kan inte minnas om det alltid känns så här när man ska till veterinären eller om det bara är nu. Det är otäckt att inte vara säker på vad problemet är, även om jag är ganska säker på att det hänger ihop med att han fått i sig dåligt hö. Oron ligger där ändå, speciellt oron över att det ska vara något med hjärtat som påverkar hans ork.

Jag rapporterar mer på måndag. Håll tummarna för oss.

Om en träning som inte blir av

Det är lördag och Susanne Widner är tillbaka för att hålla träningar hos oss. Vi lindar på de vita benlindorna och tar fram fintränset men vi får vända i ridhuset och gå hem.

Vi tar det från början. Vi är ett par stycken som har startat en studiecirkel om hållbar hästträning, så Sussi kommer tidigare för att lära oss hur vi ska titta på hästarna för att bedöma deras muskelmassa. Vi tittar på någon häst som varit skadad länge och saknar muskler och andra som är i olika grader av träning. Slutligen kollar vi på Huliganen.

Sussi förklarar för oss att vi ska fokusera på hästens bakdel. Med en bra uppbyggd, stark bakdel kommer resten på köpet. Hästen ska byggas bakifrån framåt.

Huliganen har tränats med Sussis filosofi i bakhuvudet i ganska precis ett år. Tursamt för mig så visar han sig också ha snäppet fylligare bakdel än de andra som just börjat med det uppbyggande tänket. Vore ju lite pinsamt annars.

Vi konstaterar att förutom sin fina bakdel (som ska bli ännu bättre), har han ett fint bogparti men en klent musklad rygg och en ganska förskräcklig hals. Ryggen är bättre än för ett år sedan, men där ska fyllas på mer muskler. Halsen får komma sist, för den är ganska oväsentlig för hans hållbarhet. Han har kvar lite väl mycket av muskeln på underhalsen från alla år av att hänga i handen och gå på bogarna. Jag drömmer om att flytta upp den muskeln och få en bra överlinje. Tålamod, tålamod, tålamod.

Jag har lett ner honom till grannstallet, där övriga står, i repgrimma. Jag är lite nojig när jag räcker över honom till Sussi för att kunna backa och titta på honom. Är lite skraj att han ska “göra raketen” och dra härifrån. Så hör jag ena tjejen säga till den andre:

“Den här hästen är så väluppfostrad, jag har aldrig sett honom röra sig ur fläcken när hon har honom på gången”.

Nej just det, hon har ju sett honom stå helt lös uppe i vår stallgång hela sommaren. Gud vad jag sitter fast i gamla tankebanor så fort jag förändrar något, som bara att gå 100 meter till en annan stallgång. Det är klart att han sköter sig även här. Ju.

Sen står jag hela eftermiddagen bredvid Sussi när hon tränar det ena spännande ekipaget efter det andra. Tittar på bakdelar och försöker suga åt mig så mycket som möjligt av hennes kunskap.

Så är det slutligen min tur. Jag lindar med de vita lindorna, tar fintränset och tävlingshjälmen men jag får inte många minuter i ridhuset. När vi kommer ner upptäcker jag nämligen att han flåsar, Huliganen. Vi har bara gått ett par hundra meter. Jag känner igen det mycket väl från för två åt sedan när han fick en allergisk reaktion på vårt foder. Det känns bittert men logiskt. Jag har senaste veckan reagerat på ett par små detaljer: Att hans temp är något högre än normalt utan att vara feber. Jag tempar ju dagligen, alltid – något jag är tacksam över i sådana här tillfällen. Normalt för honom är så lågt som 36,9-37,2 men han har legat runt 37,5. Han har också varit lite tjock i samtliga ben. Det har varit på sådan detaljnivå att jag låtit det passera. Tänkt att tempen är för lite för att bry sig om och att benen kanske beror på att det är så lerigt i hagen så att de står stilla mycket. Jag minns en höbal jag öppnade för någon vecka sedan som jag var tveksam till. Den hade legat lite illa förvarad och var därför rätt dammig. Vi har himla fint hö annars så jag reagerade på dammet och tyckte det luktade lite fuktigt. Trött och dum som jag är så lät jag det passera. Tänkte att jag överreagerade.

Såhär är det ofta för mig. Att så fort jag slarvar bara lite, kommer det och biter mig i arslet. Efter den vända vi hade för två år sedan, då vi fick gå över på hösilage och torv, borde jag veta bättre än att låta en möglig bal passera. För så är det. Damm är mögel och mögel gör hästar sjuka, särskilt hästar som Huliganen, som reagerar på allt.

Nu avvaktar vi ett par dagar och hoppas på att min analys av hans symptom är rätt, att det läker ut av sig självt nu när balen är borta. Om inte får vi åka in till Ultuna, men jag har lite is i magen. Känner mig ganska säker på att det är borta om ett par dagar. Redan i söndags var det bättre än i lördags, märkte knappt någonting alls. Det är något jag blivit bättre på, att inte genast se ett katastrofscenario så fort jag får en reaktion. Nu är det bara att hålla koll på fodret och hoppas på att det går över fort.

 

Om musten

Musten går ur mig på ett sätt som jag inte riktigt är beredd på. Jag kan inte sätta fingret på exakt varför. Kanske var anspänningen inför tävlingssäsongen större än jag trott, och nu är den över. Det känns som en dålig förklaring men jag kommer inte på någon bättre. Jag stryker mig från hoppningen på KM för att jag inte orkar gå upp på morgonen. Hoppningen är ändå oviktig.

Jag är ju lite så som person, jag är hög och låg. På och av. När jag är på kan jag köra ända in i kaklet, vara superwoman. När mina superkrafter är slut är jag som ett tomt skal som mest är ledsen och vill sova. Det är inte farligt, men det är något jag måste förhålla mig till. Jag har turen att leva tillsammans med en person som tar emot mig när jag faller, så att jag kan ladda om och bli superwoman igen.

Just idag är jag bara en trött tjej på väg till jobbet. 

Ikväll ska jag och Huliganen få hjälp från en bekant att skutta lite. Vi hoppar ju nästan aldrig och fungerar dåligt i de stora grupperna på de vanliga hoppträningarna. Sista halvåret har det varit så mycket fokus på dressyren att det heller inte funnits utrymme för någon hoppning. Det står dock med på vår lista över höst/vinter-mål. Börja med regelbunden hoppning eller markarbete. På min egen sida av målen står att jag ska lära mig bygga upp några enkla gymnastikövningar som vi kan öva själva, för i dagsläget litar jag inte på min egen förmåga att bygga upp något med ett avståndsförhållande till något annat. Jag tänker för mig själv att vi kanske måste leka lite framöver. Göra sånt jag inte har så stora förväntningar och mål kring. Som att hoppa, eller galoppera i skogen. Ett litet tag, i alla fall. Jag älskar mina dressyrträningar, de är veckans höjdpunkt. Jag kanske bara behöver sänka ambitionsnivån lite tills allt känns lite lättare igen.

Jag är nöjd med helgens starter på Ekerö. Men så samtidigt inser jag, när jag läser mitt protokoll, att det som krävs av oss för att få bättre procent i Lätt B eller alls kunna starta Lätt A, är det där flummiga extra. Schvung, högre form, mer klipp i steget. Det känns så svårt, mycket svårare än att lära sig sakta av från galopp på diagonalen. Fast för ett år sen kändes ju även det helt omöjligt.

Jag har liksom tappat tron på vårt långsiktiga mål, jag kan inte avgöra om vi siktar på något realistiskt eller något helt bortom våra förutsättningar. Förstå mig rätt. Jag älskar att vara i stallet. Jag älskar varenda minut jag har ihop med den här hästen. Att tävla är inte en livsnödvändighet, att nå våra mål är inte allt, men det är en rolig bonus i vårt gemensamma liv. Och jag är en person som trivs med att sikta på något.

Kanske når vi våra mål under 2018. Kanske inte. Allt jag kan göra är att fortsätta träna, fortsätta försöka. Förlita mig på att någon annan tror på oss när jag inte riktigt gör det. Förlita mig på att superwoman snart är tillbaka. 

Om att bli klar med Lätt C

Klockan är 22 och jag har varit vaken sen halv fem imorse. Med sömngrus i ögonen försöker jag tänka igenom dagens tävlingsstarter. Ni får ha överseende med mig, om jag är flummigare än vanligt.

Idag gjorde vi årets sista lokala tävling. Alltså på riktigt den här gången. På lördag är det KM hemma, men i övrigt är vi klara för i år. Det är skönt. Jag känner mig klar.

Dagens starter var på Mälaröarnas RK på Ekerö. Dit har vi ungefär en timme att köra. Jag startar min första klass kl 8:28. Får lov att köpa en stoooor kaffe när jag hämtar upp My i Rissne.

Jag kommer in på framridningen och ser en massa superfina ekipage med stora, vackra hästar. Såna som inte är som oss, tänker jag, sedan ser jag oss i spegeln och inser att min rultiga köttbulleponny faktiskt ser ut som en snygg liten häst numera. Då blir jag glad.Han sköter sig fint i första starten men jag tycker mig behöva driva mycket. Jättemycket. Det kanske jag inte alls behöver, men jag gör det som nån form av irriterande stressticks. Känslan är att vi har segat oss genom programmet, men så ser det inte alls ut när jag tittar på filmen efteråt. Hur som helst rider vi ihop 66,333 % och leder faktiskt klassen ett kort ögonblick innan vi slutligen hamnar på tredjeplats av tolv startande ekipage. Kul! Dessutom får vi en 8:a på ena övergången från galopp till trav på diagonalen. Åtta. Vi som inte ens kunde sakta av från galopp överhuvudtaget för ett år sedan.Och med det ärevarvet lovar jag mig själv att släppa Lätt C. Vi har gjort fyra Lätt C-starter i år och placerat oss i samtliga. Det är jag väldigt stolt över. Jag loggar in på TDB för att kolla våra procent tidigare år. Jag blir full i skratt. Vadå tidigare år? Det är som om jag glömt att det här vårt första tävlingsår där vi faktiskt tävlar mer än en start. Historiskt sett har vi gjort tre (3!) lokala starter i dressyr. Någonsin. En 2013, en 2014, en 2015. Några pay and ride utöver det. När jag tänker på det, blir jag ännu mer stolt. Vi är ett strålande exempel på att även de som sliter sitt hår över skador och problem, har en chans till att komma ur skadeloopen och få ha roligt med sin häst. Ibland skiter det sig, men ibland går det faktiskt vägen.Senare rider jag Lätt B:2. Det är andra gången vi rider det programmet och jag har bytt från mina minisporrar till vanliga sporrar för att slippa driva som en galning. Det hjälper men programmet är svårare och vi landar på 60,67 %. Det är jag jättenöjd med. Jag känner att jag fått visa upp oss på den nivå vi är idag och för att göra en bättre insats måste vi träna mer. Det är en bra känsla.

Vad jag inte är nöjd med är att han gapar mycket genom båda programmen. I första programmet gapar han så mycket att en funktionär kommer fram efteråt och kollar om han lagt tungan över bettet. Det har han inte. Jag kan inte svara på varför han gör det. Det är något jag får fundera ut. Vad jag ser på filmerna från ritterna är att jag är lite stökig med handen. Trots att jag tror att jag är still med den så är jag verkligen inte det. Sånt suger det att skriva om, för sånt skäms man ju över men senaste tiden har många kontaktat mig om just det. Att det jag skriver är ärligt och utelämnande, att det är en av styrkorna i bloggen. Det är lätt att skriva om när man gjort fel eller varit korkad, när man vet att det har gått bra. Jag kan t ex skriva om våra hanteringsproblem vi hade under flera år, för de är ju borta nu. Då är det ju lätt att vara kaxig. Att skriva att min häst gapar under min ritt, det svider. Jag skäms över det. Men när jag tänker på att det jag skriver kanske får någon annan att känna att det är okej att göra fel, att behöva träna, att inte alltid vara där man vill vara, då känns det viktigt att skriva det ändå. Att bara skriva om när solen skiner och livet leker och man älskar sig själv maximalt, det överlåter jag till tusentals andra bloggare.

Imorgon har jag ställt in dressyrträningen för jag är så matt efter dagens tävling. Det är inte likt mig, men min ork räcker inte till och jag behöver umgås med min familj. Dessutom är det inte mer än rätt med en återhämtningsdag även för Huliganen. Det är tröttsamt med ärevarv, det vet ju alla.

Mot målet!
… som Susanne Widner skulle ha sagt.

Vi hörs.

Om vad som händer på ett år

Möte med Sussi 1 okt 2016

För nästan exakt ett år sedan, den 1 oktober 2016, sitter vi precis här, vid mitt köksbord. Jag, Felicia och Susanne Widner. Och så min dotter Polly då, fyra månader vid tidpunkten. Vi har precis kommit hem från stallet, där vi stått i stallgången alla tre och tittat på Huliganen. Sussi tycker han saknar ryggmuskler men att han i alla fall har lite mer former nu än sist hon såg honom, för något halvår sedan. Då var han mer formad som en burk, säger hon. I mina ögon ser han ut som Huliganen. Varken mer eller mindre.

Huliganen 8 nov 2016

Vid köksbordet pratar vi om träningsscheman. Vi får hjälp att lägga ett schema för de kommande tre månaderna. Jag får skriva upp mina mål och Felicia får skriva sina. Eller ja, Sussi skriver mer eller mindre mina mål åt mig. Målen är uppdelade i delmål och långsiktiga mål. Vissa flera år fram i tiden, som att utbilda honom tills han är redo att starta medelsvår dressyr. Det skriver inte jag, det skriver Sussi. Jag tycker nämligen det känns helt surrealistiskt och fullkomligt ouppnåeligt. Sussi säger att det är vårt mål 3 år från nu.

När Sussi frågar vilken galopp han är svagast i svarar vi unisont “vänster!”. Och så pratar vi om hans kondition. Han behöver verkligen bygga kondition, för han orkar nästan ingenting och han är alldeles för tjock.

Det är ett år sedan. Ett fjuttigt litet år.

Nu har vi en välmusklad, normalviktig häst med riktigt bra kondition och en fin vänstergalopp.

Och det konstiga är, nu tar jag det för givet. Som om han alltid sett ut såhär, presterat såhär. Som om han alltid varit frisk.Morganriks augusti 2017

Jag träffar ett par blivande vänner för att prata träningsplaner. Faktum är att de har dragit ihop en studiecirkel om hållbar hästträning och jag får vara med. De pratar om min träningsplan som något jag är klar med, en fas jag gått igenom.

“En träningsplan är ju föränderlig” säger jag. “När hästens förutsättningar ändras, måste planen också omvärderas”

“Men du börjar ju från en annan punkt” säger någon som själv sitter med en häst som ska skrittas igång efter en långdragen skada.

Och då slår det mig att jag har glömt hur stor skillnad det är att börja där de är, där vi en gång började, mot att börja från den punkt vi är idag. För till stor del är det ju så att det tunga grovjobbet, att bygga sin nya grund, det gör man ofta bara en gång. Det kräver extra mycket planering, noggrannhet och tålamod. Så oändligt mycket tålamod. När jag tittar på 2018 gör jag det från en helt annan utgångspunkt. Finlir. Det är lyxigt. Jag har blivit lite bortskämd.

Det här året har varit det bästa år jag haft under mina 19 år som hästägare. Det är resultatet av att ha gått till botten med våra segdragna skador, fått rätt hjälp och sedan byggt upp honom noggrant, tålmodigt, konsekvent. Att ha sett över varenda liten rutin, från hur och var han går i hagen, till när och hur han är broddad, vad han äter, hur han hanteras, vem som rider och hur. Jag har tagit både två och tre obekväma beslut för att förändra saker jag inte längre trott är hans bästa alternativ. Jag har varit obekväm, trött, irriterad och undrat hur mycket tid och pengar det är rimligt att lägga på en häst som på pappret är värd mindre än en månadslön.

KM 2015

MEN: Jag har också sett framsteg, först långsamt sen som en stadig ström. Sett honom gå från vinglig, tjock och svag till vältränad och stark som en oxe. Då har jag fyllts med en glädje och målmedvetenhet som kunnat få mig att göra allt tusen gånger om, även de mörkaste, regnigaste novemberdagar när hästen ska galoppjobbas ute och man fryser röven av sig med regnet piskande som spön i ansiktet och en pannlampa som någon borde bytt batterier i för flera dagar sen. Varje jävla dag som vi bestämde oss för att orka hålla oss till vårt schema istället för att krypa upp i soffan istället, varje sådan dag tog oss närmre dit vi är idag. Jag skriver vi, för det har inte bara varit jag. Vi har varit ett team.

HarboOrten juli 2017

På söndagskvällen är det dags för dressyrträning igen. Huliganen har fått ett insektsstick i mungipan och måste gå utan bett. Sist vi red träning på hackamore var det ärligt talat mest pengarna i sjön eftersom jag knappt kunde styra o än mindre rida någon “dressyr”. Jag har en annan magkänsla nu, så vi testar. Huliganen är stark i sin kropp. Han hänger inte i handen som förut. Redan när jag värmer upp honom kommer jag det, att när han är såhär stark och självklar, spelar det ingen roll att jag rider på hack. Jag kan rida honom med sätet, gå från att galoppera på framåt till att sätta mig ner o galoppera nästan på stället. Formen får bli vad den blir men ärligt, den är ändå bättre än hur det var som bäst för ett år sen – med bett.

Vi rider igenom Lätt B:2-programmet två gånger på raken. Första gången vi vänder snett igenom för mellangalopp ber Malin mig ligga kvar i arbetsgalopp. Andra gången säger hon att jag får öka om jag vill. Jag blir så uppriktigt glad. Gasar allt jag har på diagonalen, för jag är så tvärsäker på att jag kan ta ner honom till arbetstrav vid väggen ändå. Och det kan jag. På hackamore. För det här året har vi byggt en häst som är självsäker, stark och lydig.

Varenda gång jag tvekat på om jag orkat men kört ändå, varenda piskande regn i ansiktet, varenda stelfruset januarifinger och varenda sömntimme som byts ut mot stalltimme, allt har lett oss hit.

När jag promenerar hem i mörkret hör jag någon säga till Malin: ”Så bra den gick på hackamore”. Ja, ta mig tusan. Det gjorde den, världens bästa Huligan.

Om att galoppera på Bro Park

Det är måndag kväll och vi kör in genom grindarna på Bro Park. Jag och Huliganen ska testa att galoppera på galoppbanan. Jag är nervös. Fjärilar-i-magen-nervös. Inte blir det bättre när jag hoppar ur bilen och ser den ena hästen efter den andra trippa runt och vara mer i luften än på marken där ute på banan. Dessutom blåser det. Kommer att tänka på något jag skrev till Felicia igår. Att jag litar på Huliganen. Jag letar efter den känslan, den där det är han och jag. Jag hittar den, inne i bröstet. Som ett varmt lugn. Det här är ju bara en helt vanlig dag med Huliganen.

Så lastar jag ur. Huliganen ser sig om och konstaterar att den här platsen inte var mer spännande än vad platser brukar vara. Jag sadlar och sitter upp och så skrittar jag en runda innan vi går ut på banan. Klockan börjar närma sig halv åtta så många börjar bli klara för idag. När jag skrittar in på banan är det nästan bara jag kvar. Några hästar kommer tillbaka från sitt sista varv, medan jag börjar på mitt första. Framför mig är banan tom. Det är bara jag, Huliganen och en oändligt lång sandbana.

Banan är djup och tung. Vi tar det lite chill. Först tar vi ett varv med lite korta galoppbitar blandat med trav och skritt på lång tygel. Han är helt obrydd. Det känns som om vi är hemma i ridhuset och galopperar. Efter första varvet går jag ut och skrittar på vägen en stund för att låta hans stackars ligament återhämta sig från det djupa underlaget en stund.

Sen gör vi själva galoppvarvet, på vårt sätt. Han är glad att få galoppera. När vi kommer ut på första raksträckan ger jag honom klartecken att gasa på. Jag som nästan aldrig gasar på när vi galopperar. Han svarar snabbt och lägger i en extra växel. Han verkar glad, mitt hjärta. Själv bara ler jag när farttårarna rinner längs med kinderna. Jag är så glad, så trygg och så lugn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om jag så lever i hundra år, får jag aldrig en häst som honom igen.

Han orkar nästan hela långsidan, sen börjar han segna. Underlaget suger musten ur honom. Vi skrittar en stund. Jag kommer att tänka på förra sommaren.

I slutet av augusti förra året började jag nämligen med galoppintervaller utomhus. Det är mn equiterapeut (och tillika teammedlem) Ingela Brinkefeldt som på grund av hans övervikt rekommenderar mig att börja galoppera honom i långa intervaller. Jag flinar lite osäkert för även om jag vill göra vad som är bäst för min häst, så är hennes rekommendation långt utanför min komfortzon. Jag är ju rädd för att galoppera, för hästen är ju galen.

Några månader tidigare har Huliganen kastat av Felicia inte bara en, utan två gånger. Själv har jag försökt galoppera honom ute men fått avbryta efter att han försökt skena hem till stallet. Ingen av oss ser längre något större nöje i att galoppera honom utomhus. I ridhuset går det bra, men han är ett helsike att hantera efteråt. Det finns gott om gas, men det finns ingen broms.

Ingela rekommenderar mig ändå att galoppera honom. Hon menar att om han får galoppera en lång stund, kommer han bli bättre mentalt. Han kommer lära sig att han kan behöva galoppera länge och att det därför är bättre att ta det lugnt. Dessutom kommer det öka hans ämnesomsättning. Hon ber mig börja med ungefär 10 minuter och sedan öka på vartefter han känns bra. När han börjar vilja sakta av ska jag be om lite, lite mer, så att jag får bestämma när vi slutar, inte han.

Första gången jag ska testa Ingelas förslag går vi upp till ängen bakom stallet. Där har jag hittat ett plant ställe där jag kan rida runt, runt i 10 minuter. Jag är så rädd att händerna skakar. Johan har fått köra upp bilen hela vägen till ängen så att han ska kunna vara precis bredvid om det händer något. Vårt spädbarn har han fått ta med sig. Jag vågar helt enkelt inte annars. Jag vågar knappt ändå men av någon outgrundlig anledning genomför jag passet. Kanske för att det känns så viktigt för hans hälsa. Jag gör det och jag överlever.

Varje pass från den dagen framåt går lite lättare än det förra. Jag lär mig att även om han är het i början så kommer han snart in i en lunk där han går i en lugn, behaglig galopp. Vi kan snart galoppera 15 minuter i sträck utan problem. Jag får börja hitta nya vägar att galoppera på. En dag är jag inte rädd längre. Jag galopperar bortåt, hemåt, på stigar och grusvägar. Jag har galopperat mig ut ur rädslan och Huliganen har galopperat sig in i en ny mental plats. Och nu galopperar vi på Bro Park.

Jag svänger upp mot sista rakan. Det är bara jag och Huliganen kvar på banan. Han får galoppera hur fort han vill, för just nu är han här med mig, närvarande. Jag litar blint på att han kommer göra allt jag ber honom om. Och det gör han.

Om en ny övning med Susanne Widner

Så är det helt plötsligt lördagen den 9 september och Susanne Widner kommer till oss för andra gången i höst. Jag har inte ridit ett enda pass sedan jag tävlade för en vecka sedan. Jag har bara promenerat en sväng igår, men Felicia har tack och lov ridit en del. Veckan har gått så fort så jag reflekterar inte ens över det förrän jag hoppar upp.

Orolig har jag varit också, i veckan. Huliganen håller på att vänjas in på årets hö och fick i början av veckan plötsligt varma framhovar och tydlig puls i frambenen. Jag som förlorat hans mamma i fång får lätt panik och gör vad jag kan för att vänja in långsammare. Fjolårshö är det ju dessvärre lite begränsat med. Jag har sån tur så jag kan köpa loss lite av vårt gamla parti från ett stall i närheten och dra ut på övergången så länge som möjligt. Hela veckan pendlar han mellan att vara varm och att vara helt iskall om hovarna, men han är hela tiden vid gott mod, feberfri och rör sig precis som vanligt. Alltså rider vi, för flera dagar är han varm innan ridning men kall efter. Ridningen gör något bra med honom.

Huliganen är i vanlig ordning lite skeptisk till Sussi men när vi väl kommer igång är han så himla duktig. Han har fått en fin arbetsmoral, tycker jag. Han tuffar på som ett litet tåg, relativt obrydd om att övningen är svår och att vi kräver mycket av honom.

Sussi har lagt fram två bommar på mittlinjen och ställt två koner vid fyrkantsspåret. Tillsammans bildar dom en volt att rida på. Under helgen ser jag nio olika ekipage göra samma övning, men på olika sätt, anpassat efter hästens förutsättningar och behov. Gemensamt är att alla hästarna börjar lägga vikt på sin bakdel och kommer loss i länd och kors. Det är häftigt att se.

Vi får, precis som alla dagens tidigare ekipage, börja med att skritta samlat från bommen till konen och länga skritten från konen till bommen. Huliganen är fin och jobbar på bra. Målet är att få honom att arbeta med sina bakben, därför ska han gå så sakta det bara går i den samlade skritten. Formen är oväsentlig. Han ska arbeta med sina bakben och därför få upp sitt huvud. Är huvudet nere låser han sina bogar och kan inte arbeta rätt med sin bakdel.

Han är ganska jämn i båda varv när vi samlar skritten men lättare att länga i höger varv. Sussi förklarar att det beror på att när vi går i vänster varv hamnar hans starka sida, den högra, ytter och behöver längas (eftersom han går på böjt spår). Enkelt förklarat är den starka sidan kortare muskulärt än den svaga sidan, eftersom en stark muskel är kort och en svag muskel lång.

Vi får göra samma övning i trav. Han är förvånansvärt lätt att övertala att trava riktigt långsamt och lägga vikt på sin bakdel. Vid varannan markering lägger vi ner formen och länger traven. Vi är så nöjda så vi nästan direkt går över till galoppen.

I galoppen får jag först jobba med samlad trav från konen fram till bommen, galoppfattning över bommen och sen galopp trekvarts varv över nästa bom och trav vid konen igen. Det går jättefint i vänster varv men är väldigt svårt i höger. När vi inte får till fattningen över bommen får vi lägga en volt runt den och försöka igen. Vi får till ett par stycken men det blir verkligen en läxa till nästa gång. Ännu värre blir det när vi ska rida samlad skritt mellan konen och bommen, och sedan galoppfattning ur det, över bommen. Vänster går ganska bra men höger går inte alls. Nåja. Bättre lycka nästa gång.

Som alltid när jag tränar för Sussi lämnar jag ridhuset med en positiv känsla i kroppen. Jag är mallig också, och nostalgisk. Tänk att jag kan rida min fina häst på det här sättet. Att han är så ridbar. Han känns lydig, medgörlig och välriden. För ett år sedan var övergångar det värsta jag visste, eftersom jag hade så svårt att få stopp på honom. Att upprepat antal gånger gå från galopp till trav och upp i galopp igen hade gjort honom tokig. Nu är han plötsligt okej med det. Jag liksom upphör aldrig att förvånas hur långt vi kommit från vart vi startade. Och då pratar jag inte ens den riktiga början, med skadorna. Därifrån känns det väldigt långt till vart vi är idag. Ett och ett halvt år är det sedan vi var hos Per Spångfors, med en häst som var halt på tre ben. Tänk vad en bra veterinär, ett kunnigt team, ett välplanerat träningsschema och lite jävlar anamma kan göra. Underverk.