Om vad som händer på ett år

Möte med Sussi 1 okt 2016

För nästan exakt ett år sedan, den 1 oktober 2016, sitter vi precis här, vid mitt köksbord. Jag, Felicia och Susanne Widner. Och så min dotter Polly då, fyra månader vid tidpunkten. Vi har precis kommit hem från stallet, där vi stått i stallgången alla tre och tittat på Huliganen. Sussi tycker han saknar ryggmuskler men att han i alla fall har lite mer former nu än sist hon såg honom, för något halvår sedan. Då var han mer formad som en burk, säger hon. I mina ögon ser han ut som Huliganen. Varken mer eller mindre.

Huliganen 8 nov 2016

Vid köksbordet pratar vi om träningsscheman. Vi får hjälp att lägga ett schema för de kommande tre månaderna. Jag får skriva upp mina mål och Felicia får skriva sina. Eller ja, Sussi skriver mer eller mindre mina mål åt mig. Målen är uppdelade i delmål och långsiktiga mål. Vissa flera år fram i tiden, som att utbilda honom tills han är redo att starta medelsvår dressyr. Det skriver inte jag, det skriver Sussi. Jag tycker nämligen det känns helt surrealistiskt och fullkomligt ouppnåeligt. Sussi säger att det är vårt mål 3 år från nu.

När Sussi frågar vilken galopp han är svagast i svarar vi unisont “vänster!”. Och så pratar vi om hans kondition. Han behöver verkligen bygga kondition, för han orkar nästan ingenting och han är alldeles för tjock.

Det är ett år sedan. Ett fjuttigt litet år.

Nu har vi en välmusklad, normalviktig häst med riktigt bra kondition och en fin vänstergalopp.

Och det konstiga är, nu tar jag det för givet. Som om han alltid sett ut såhär, presterat såhär. Som om han alltid varit frisk.Morganriks augusti 2017

Jag träffar ett par blivande vänner för att prata träningsplaner. Faktum är att de har dragit ihop en studiecirkel om hållbar hästträning och jag får vara med. De pratar om min träningsplan som något jag är klar med, en fas jag gått igenom.

“En träningsplan är ju föränderlig” säger jag. “När hästens förutsättningar ändras, måste planen också omvärderas”

“Men du börjar ju från en annan punkt” säger någon som själv sitter med en häst som ska skrittas igång efter en långdragen skada.

Och då slår det mig att jag har glömt hur stor skillnad det är att börja där de är, där vi en gång började, mot att börja från den punkt vi är idag. För till stor del är det ju så att det tunga grovjobbet, att bygga sin nya grund, det gör man ofta bara en gång. Det kräver extra mycket planering, noggrannhet och tålamod. Så oändligt mycket tålamod. När jag tittar på 2018 gör jag det från en helt annan utgångspunkt. Finlir. Det är lyxigt. Jag har blivit lite bortskämd.

Det här året har varit det bästa år jag haft under mina 19 år som hästägare. Det är resultatet av att ha gått till botten med våra segdragna skador, fått rätt hjälp och sedan byggt upp honom noggrant, tålmodigt, konsekvent. Att ha sett över varenda liten rutin, från hur och var han går i hagen, till när och hur han är broddad, vad han äter, hur han hanteras, vem som rider och hur. Jag har tagit både två och tre obekväma beslut för att förändra saker jag inte längre trott är hans bästa alternativ. Jag har varit obekväm, trött, irriterad och undrat hur mycket tid och pengar det är rimligt att lägga på en häst som på pappret är värd mindre än en månadslön.

KM 2015

MEN: Jag har också sett framsteg, först långsamt sen som en stadig ström. Sett honom gå från vinglig, tjock och svag till vältränad och stark som en oxe. Då har jag fyllts med en glädje och målmedvetenhet som kunnat få mig att göra allt tusen gånger om, även de mörkaste, regnigaste novemberdagar när hästen ska galoppjobbas ute och man fryser röven av sig med regnet piskande som spön i ansiktet och en pannlampa som någon borde bytt batterier i för flera dagar sen. Varje jävla dag som vi bestämde oss för att orka hålla oss till vårt schema istället för att krypa upp i soffan istället, varje sådan dag tog oss närmre dit vi är idag. Jag skriver vi, för det har inte bara varit jag. Vi har varit ett team.

HarboOrten juli 2017

På söndagskvällen är det dags för dressyrträning igen. Huliganen har fått ett insektsstick i mungipan och måste gå utan bett. Sist vi red träning på hackamore var det ärligt talat mest pengarna i sjön eftersom jag knappt kunde styra o än mindre rida någon “dressyr”. Jag har en annan magkänsla nu, så vi testar. Huliganen är stark i sin kropp. Han hänger inte i handen som förut. Redan när jag värmer upp honom kommer jag det, att när han är såhär stark och självklar, spelar det ingen roll att jag rider på hack. Jag kan rida honom med sätet, gå från att galoppera på framåt till att sätta mig ner o galoppera nästan på stället. Formen får bli vad den blir men ärligt, den är ändå bättre än hur det var som bäst för ett år sen – med bett.

Vi rider igenom Lätt B:2-programmet två gånger på raken. Första gången vi vänder snett igenom för mellangalopp ber Malin mig ligga kvar i arbetsgalopp. Andra gången säger hon att jag får öka om jag vill. Jag blir så uppriktigt glad. Gasar allt jag har på diagonalen, för jag är så tvärsäker på att jag kan ta ner honom till arbetstrav vid väggen ändå. Och det kan jag. På hackamore. För det här året har vi byggt en häst som är självsäker, stark och lydig.

Varenda gång jag tvekat på om jag orkat men kört ändå, varenda piskande regn i ansiktet, varenda stelfruset januarifinger och varenda sömntimme som byts ut mot stalltimme, allt har lett oss hit.

När jag promenerar hem i mörkret hör jag någon säga till Malin: ”Så bra den gick på hackamore”. Ja, ta mig tusan. Det gjorde den, världens bästa Huligan.

Om att galoppera på Bro Park

Det är måndag kväll och vi kör in genom grindarna på Bro Park. Jag och Huliganen ska testa att galoppera på galoppbanan. Jag är nervös. Fjärilar-i-magen-nervös. Inte blir det bättre när jag hoppar ur bilen och ser den ena hästen efter den andra trippa runt och vara mer i luften än på marken där ute på banan. Dessutom blåser det. Kommer att tänka på något jag skrev till Felicia igår. Att jag litar på Huliganen. Jag letar efter den känslan, den där det är han och jag. Jag hittar den, inne i bröstet. Som ett varmt lugn. Det här är ju bara en helt vanlig dag med Huliganen.

Så lastar jag ur. Huliganen ser sig om och konstaterar att den här platsen inte var mer spännande än vad platser brukar vara. Jag sadlar och sitter upp och så skrittar jag en runda innan vi går ut på banan. Klockan börjar närma sig halv åtta så många börjar bli klara för idag. När jag skrittar in på banan är det nästan bara jag kvar. Några hästar kommer tillbaka från sitt sista varv, medan jag börjar på mitt första. Framför mig är banan tom. Det är bara jag, Huliganen och en oändligt lång sandbana.

Banan är djup och tung. Vi tar det lite chill. Först tar vi ett varv med lite korta galoppbitar blandat med trav och skritt på lång tygel. Han är helt obrydd. Det känns som om vi är hemma i ridhuset och galopperar. Efter första varvet går jag ut och skrittar på vägen en stund för att låta hans stackars ligament återhämta sig från det djupa underlaget en stund.

Sen gör vi själva galoppvarvet, på vårt sätt. Han är glad att få galoppera. När vi kommer ut på första raksträckan ger jag honom klartecken att gasa på. Jag som nästan aldrig gasar på när vi galopperar. Han svarar snabbt och lägger i en extra växel. Han verkar glad, mitt hjärta. Själv bara ler jag när farttårarna rinner längs med kinderna. Jag är så glad, så trygg och så lugn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Om jag så lever i hundra år, får jag aldrig en häst som honom igen.

Han orkar nästan hela långsidan, sen börjar han segna. Underlaget suger musten ur honom. Vi skrittar en stund. Jag kommer att tänka på förra sommaren.

I slutet av augusti förra året började jag nämligen med galoppintervaller utomhus. Det är mn equiterapeut (och tillika teammedlem) Ingela Brinkefeldt som på grund av hans övervikt rekommenderar mig att börja galoppera honom i långa intervaller. Jag flinar lite osäkert för även om jag vill göra vad som är bäst för min häst, så är hennes rekommendation långt utanför min komfortzon. Jag är ju rädd för att galoppera, för hästen är ju galen.

Några månader tidigare har Huliganen kastat av Felicia inte bara en, utan två gånger. Själv har jag försökt galoppera honom ute men fått avbryta efter att han försökt skena hem till stallet. Ingen av oss ser längre något större nöje i att galoppera honom utomhus. I ridhuset går det bra, men han är ett helsike att hantera efteråt. Det finns gott om gas, men det finns ingen broms.

Ingela rekommenderar mig ändå att galoppera honom. Hon menar att om han får galoppera en lång stund, kommer han bli bättre mentalt. Han kommer lära sig att han kan behöva galoppera länge och att det därför är bättre att ta det lugnt. Dessutom kommer det öka hans ämnesomsättning. Hon ber mig börja med ungefär 10 minuter och sedan öka på vartefter han känns bra. När han börjar vilja sakta av ska jag be om lite, lite mer, så att jag får bestämma när vi slutar, inte han.

Första gången jag ska testa Ingelas förslag går vi upp till ängen bakom stallet. Där har jag hittat ett plant ställe där jag kan rida runt, runt i 10 minuter. Jag är så rädd att händerna skakar. Johan har fått köra upp bilen hela vägen till ängen så att han ska kunna vara precis bredvid om det händer något. Vårt spädbarn har han fått ta med sig. Jag vågar helt enkelt inte annars. Jag vågar knappt ändå men av någon outgrundlig anledning genomför jag passet. Kanske för att det känns så viktigt för hans hälsa. Jag gör det och jag överlever.

Varje pass från den dagen framåt går lite lättare än det förra. Jag lär mig att även om han är het i början så kommer han snart in i en lunk där han går i en lugn, behaglig galopp. Vi kan snart galoppera 15 minuter i sträck utan problem. Jag får börja hitta nya vägar att galoppera på. En dag är jag inte rädd längre. Jag galopperar bortåt, hemåt, på stigar och grusvägar. Jag har galopperat mig ut ur rädslan och Huliganen har galopperat sig in i en ny mental plats. Och nu galopperar vi på Bro Park.

Jag svänger upp mot sista rakan. Det är bara jag och Huliganen kvar på banan. Han får galoppera hur fort han vill, för just nu är han här med mig, närvarande. Jag litar blint på att han kommer göra allt jag ber honom om. Och det gör han.

Om en ny övning med Susanne Widner

Så är det helt plötsligt lördagen den 9 september och Susanne Widner kommer till oss för andra gången i höst. Jag har inte ridit ett enda pass sedan jag tävlade för en vecka sedan. Jag har bara promenerat en sväng igår, men Felicia har tack och lov ridit en del. Veckan har gått så fort så jag reflekterar inte ens över det förrän jag hoppar upp.

Orolig har jag varit också, i veckan. Huliganen håller på att vänjas in på årets hö och fick i början av veckan plötsligt varma framhovar och tydlig puls i frambenen. Jag som förlorat hans mamma i fång får lätt panik och gör vad jag kan för att vänja in långsammare. Fjolårshö är det ju dessvärre lite begränsat med. Jag har sån tur så jag kan köpa loss lite av vårt gamla parti från ett stall i närheten och dra ut på övergången så länge som möjligt. Hela veckan pendlar han mellan att vara varm och att vara helt iskall om hovarna, men han är hela tiden vid gott mod, feberfri och rör sig precis som vanligt. Alltså rider vi, för flera dagar är han varm innan ridning men kall efter. Ridningen gör något bra med honom.

Huliganen är i vanlig ordning lite skeptisk till Sussi men när vi väl kommer igång är han så himla duktig. Han har fått en fin arbetsmoral, tycker jag. Han tuffar på som ett litet tåg, relativt obrydd om att övningen är svår och att vi kräver mycket av honom.

Sussi har lagt fram två bommar på mittlinjen och ställt två koner vid fyrkantsspåret. Tillsammans bildar dom en volt att rida på. Under helgen ser jag nio olika ekipage göra samma övning, men på olika sätt, anpassat efter hästens förutsättningar och behov. Gemensamt är att alla hästarna börjar lägga vikt på sin bakdel och kommer loss i länd och kors. Det är häftigt att se.

Vi får, precis som alla dagens tidigare ekipage, börja med att skritta samlat från bommen till konen och länga skritten från konen till bommen. Huliganen är fin och jobbar på bra. Målet är att få honom att arbeta med sina bakben, därför ska han gå så sakta det bara går i den samlade skritten. Formen är oväsentlig. Han ska arbeta med sina bakben och därför få upp sitt huvud. Är huvudet nere låser han sina bogar och kan inte arbeta rätt med sin bakdel.

Han är ganska jämn i båda varv när vi samlar skritten men lättare att länga i höger varv. Sussi förklarar att det beror på att när vi går i vänster varv hamnar hans starka sida, den högra, ytter och behöver längas (eftersom han går på böjt spår). Enkelt förklarat är den starka sidan kortare muskulärt än den svaga sidan, eftersom en stark muskel är kort och en svag muskel lång.

Vi får göra samma övning i trav. Han är förvånansvärt lätt att övertala att trava riktigt långsamt och lägga vikt på sin bakdel. Vid varannan markering lägger vi ner formen och länger traven. Vi är så nöjda så vi nästan direkt går över till galoppen.

I galoppen får jag först jobba med samlad trav från konen fram till bommen, galoppfattning över bommen och sen galopp trekvarts varv över nästa bom och trav vid konen igen. Det går jättefint i vänster varv men är väldigt svårt i höger. När vi inte får till fattningen över bommen får vi lägga en volt runt den och försöka igen. Vi får till ett par stycken men det blir verkligen en läxa till nästa gång. Ännu värre blir det när vi ska rida samlad skritt mellan konen och bommen, och sedan galoppfattning ur det, över bommen. Vänster går ganska bra men höger går inte alls. Nåja. Bättre lycka nästa gång.

Som alltid när jag tränar för Sussi lämnar jag ridhuset med en positiv känsla i kroppen. Jag är mallig också, och nostalgisk. Tänk att jag kan rida min fina häst på det här sättet. Att han är så ridbar. Han känns lydig, medgörlig och välriden. För ett år sedan var övergångar det värsta jag visste, eftersom jag hade så svårt att få stopp på honom. Att upprepat antal gånger gå från galopp till trav och upp i galopp igen hade gjort honom tokig. Nu är han plötsligt okej med det. Jag liksom upphör aldrig att förvånas hur långt vi kommit från vart vi startade. Och då pratar jag inte ens den riktiga början, med skadorna. Därifrån känns det väldigt långt till vart vi är idag. Ett och ett halvt år är det sedan vi var hos Per Spångfors, med en häst som var halt på tre ben. Tänk vad en bra veterinär, ett kunnigt team, ett välplanerat träningsschema och lite jävlar anamma kan göra. Underverk.

 

 

Om årets näst sista tävling

Inför helgens dressyrtävling är jag kluven. Å ena sidan vill jag vara sådär kaxig, som Peder liksom. Vill säga att på söndag ska jag starta Lätt B:2 på hemmaplan och jag ska placera mig i den klassen. Jag har hört att man ska tänka så för att nå framgång. Å andra sidan vill jag tänka blygsamt och realistiskt – den här tävlingen kommer vara något helt annat än de starter jag gjort tidigare i år. Konkurrensen är högre, jag blir nervös av att tävla hemma och vi har aldrig tävlat det här programmet förut. Om man har för höga drömmar blir man besviken. Men om man inte har några drömmar alls då? Hur ska man rida med lite självsäkerhet då?

Jag försöker med något mellanting men jag vet liksom inte vad jag ska hoppas på. Hur ska man veta om man ska vara nöjd om man inte vet vad man hoppas på? Mitt perspektiv på vad som är en bra insats för oss, är helt snedvridet efter den här säsongen. Den har gått liksom gått för bra. Förut var jag glad över allting utöver uteslutning. Nu är min ribba sjukt mycket högre.

Så blir det söndag. Jag är nervös redan i bilen på vägen till stallet, vilket är ovanligt. Jag brukar inte alls bli nervös. Som tur är kommer min kompis My och hjälper mig att göra ordning Huliganen. Då glömmer jag bort att jag ska tävla. Jag startar sist i klassen. Jag har en dröm där jag liksom rider in på banan med känsla av att jag ska visa upp min fina häst, kaxigt. Så blir det inte riktigt.

Framridningen är tom. Huliganen är jättefin.

“Han är så sjukt rolig att rida!” ropar jag glatt till My. För så känns det nästan jämt numera. Jag avslutar med en travökning på diagonalen där han är så fin så jag önskar nån hade filmat den. I mitt huvud, i alla fall. Men.

När jag står och väntar på min tur kommer jag på att jag är osäker på hur de diagonala linjerna går i det här programmet. När jag ska snett igenom, ska jag vända vid F eller P? Ska jag komma ut vid S eller M? Ber My ta fram programmet i mobilen och hinner slänga ett öga på den. Kommer på att min mamma är på väg till anläggningen och inte hittar. Funderar på hur det går för henne. Sen är det min tur att rida in på banan.

Jag rider in och han är lite mot skänkeln. Själv är jag spänd och nervös och rider som en kratta. Är liksom stressad, som om jag red på tid. Kommer plötsligt på att jag ju skulle rida kaxigt före startsignal och rider fram honom ordentligt. Handbromsen släpper visserligen men det blir lite rörigt för ingen av oss är liksom beredda. Hej hopp så galopperar vi förbi domaren och så får vi startsignal. Tack och lov har jag lite av en ritual i alla fall. Jag gör halt på långsidan, tar ett djupt andetag och sen börjar jag om. Travar upp på medellinjen med en bra känsla i magen. Tappar fokus direkt efter halten. Det känns som om jag vänder runt en plankhäst i första volten. Det släpper vartefter men lagom när jag börjar bli lite varm i kläderna vänder jag snett igenom vid fel bokstav och sen är cirkusen igång. Hur var det nu igen? P? F? V? K? Vart fan ska jag?!

Efter fem minuter av förvirring är programmet äntligen slut. Huliganen har skött sig alldeles exemplariskt och jag har valt en mellanväg. Jag rider liksom in och ut på diagonalerna nånstans mittemellan bokstäverna…

Jag är besviken, irriterad och trött. Hur kan jag lägga tid och pengar på att tävla och inte lära mig programmet ordentligt? Det enda jag är nöjd med är min häst. Först ett par timmar senare inser jag en viktig grej: Att ändra på mig är lätt, att ändra på hästen är svårt.

Övergångarna från galopp var helt problemfria (om än på fel ställe på medellinjen). Det som varit vår stora akilleshäl i flera år glömmer jag helt bort när jag sitter där och rider för det bara funkar. Han är fin i formen och gör allt jag ber honom om, om än lite segt emellanåt. Det är värt att vara glad över, när besvikelsen över min egen insats har lagt sig.

Vi slutar på 58,333 % och en 16e plats av 28 startande. Det som skulle bli årets sista lokala tävling visar sig nog bli den näst sista. Vi behöver en revansch. Eller Huliganen behöver ingenting, men jag.

Om att prioritera

Någonstans måste tiden tas ifrån. Det är söndag kväll och jag sitter nyss hemkommen från veckans dressyrträning och bläddrar i min Friskis-app. Frustrerad försöker jag räkna ut när jag kan prioritera min egen träning med minsta kännbara påverkning i mitt övriga liv. 

Mitt liv har snabbt delats upp i kategorier. Som staplar som alla måste ha sin del, men ändå inte mer än precis tillräckligt. Träningen är vad som håller mig mentalt stark, så att sluta träna vore på något bakvänt sätt att tappa tid. Tränar jag inte orkar jag inte med mitt eget tempo.

Huliganen går i vanlig ordning på träningsschema. Jag vill så himla mycket men måste prioritera. Jag jobbar heltid igen och har 90 min enkel resväg till jobbet. Hemma väntar min lilla dotter. Hennes behov går först, så Huliganens schema måste tänkas igenom, noga.

Jag är, som jag skrivit om flera gånger, en person som har svårt att nöja mig när saker blir “ganska” bra. Jag vill att allt ska bli väldigt bra eller helst nästan perfekt. Jag har svårt att acceptera att jag måste prioritera vad som ska göras, men det måste jag.

Jag gör en lista. Jag älskar listor. I min lista rangordnar jag vilka pass som är viktigast på en vecka. Om jag på en hel vecka bara kan få in ett enda vettigt pass, är dressyrträningen viktigast. Får jag in två pass, tillkommer ett styrkepass. Det tredje är konditionspasset, mer för vad det gör med hans ämnesomsättning än för att bygga kondition. Fyra och femma är koordination och markarbete, om vi mot förmodan skulle lyckas fylla en hel vecka.

Om jag så gärna vill få in två styrkepass (jag räknar dressyrträningen som ett styrkepass) och ett konditionspass per vecka, då måste jag planera väl. Alla de passen kräver en dags återhämtning efteråt. Återhämtning är aldrig någonsin likställt med vila. Återhämtning är ett aktivt arbete jag gör för att hjälpa min häst att göra sig av med träningsvärk och mjölksyra.

Jag pratar ihop mig med Felicia och vi lyckas lägga ett schema för september. Det ser olika ut vecka för vecka, men reglerna är samma: Efter styrka och kondition kommer återhämtning. Med lite god vilja och bra planering lyckas vi lägga ett schema som gör att Huliganen får sina två styrkepass och sitt konditionspass varje vecka i hela september. För mig känns det som att jag äntligen får lite struktur och struktur gör det lättare att andas.

På söndagen rider jag dressyrträning. Precis som söndagen innan har veckan varit sparsam. Huliganen som nästan aldrig har dagar där han helt vilar, har fått vila både den här lördagen och lördagen innan. Veckan har bara innehållit ett enda dressyrpass. Ändå går han som en klocka. Han gör precis allting jag ber honom om. Han är så fin att vi bara tränar för Malin i 20 minuter. Vi bara stämmer av honom en kort stund och sedan rider vi Lätt B:2-programmet för första gången. Vi ska tävla det om en vecka, nämligen. Vi har aldrig ridit det förut så Malin får ropa vart vi ska. Det gör inget, han är helt underbar. Jag känner mig kaxig. Jag vet att han är fin och jag är så stolt över att få visa upp honom, även fast vi mer eller mindre är ensamma i ridhuset. Efteråt säger Malin att det här kan vara det bästa program vi ridit. Den känslan tänker jag ta med mig till nästa tävling.

På vägen hem slår det mig: Kanske är det precis såhär man ska träna för att få ut det mesta av sina träningstillfällen? Enstaka, kvalitativa pass varvat med återhämtning och uteritter. Bättre att göra det sällan och bra än ofta och dåligt. Men å andra sidan… Det är lätt att vara kaxig när saker fungerar…

Håll tummarna för oss på söndag!

Om att träna för Susanne Widner

Efter Morganriks får Huliganen en välförtjänt slappvecka. Jag också. Vi rider mest bara ut. Först på lördagen blir det dags för arbete igen, men då jäklar är det arbete minsann. På lördagen är det nämligen träning för Susanne Widner.

Jag skriver ju mycket om Sussi och i perioder pratar jag i telefon med henne på nästan daglig basis. Det ironiska är att den här lördagen är femte gången jag rider för henne. Någonsin. Senast var på clinicen i maj, innan dess i mars 2016. Vårt samarbete bygger mest på det vi pratas vid om, på bilder och videos och på ett besök i vår stallgång i början av förra hösten.

Jag har åkt runt en hel del och tittat när Sussi tränat andra på olika platser i Sverige. Jag vill lära mig hennes filosofi och hennes blick, från grunden. Ibland har jag haft turen att träffa några av er som läst på bloggen. Det gör mig alltid väldigt glad och lite generad.På lördagen tittar jag först när Sussi tränar ett par olika ekipage. Jag blir som alltid fascinerad av hur hästarna tycks lossna i kroppen “av sig själva” efter några varv i Sussis väl uttänkta
övningar. Sussi är inte ett dugg förvånad, medan jag är eld och lågor. Nåväl. Till slut är det min tur att rida. Huliganen är i vanlig ordning inte speciellt imponerad över att se Sussi. Han vill inte ens hälsa. Själv är jag glad för han känns alert och trevlig att rida sin slappvecka till trots.

Vi får börja i samma övning som jag sett dagens tidigare ekipage rida. På medellinjen ligger först två bommar ganska tätt, sedan ytterligare två ca 20 meter längre fram. De första två är till för att kliva över, de andra två bildar en kanal. Jag får skritta över de första bommarna i en kort, samlad skritt. Sussi vill att han lyfter ben för ben över bommarna, sakta. Sedan får vi först lägga en volt åt ena hållet, gå över bommarna igen, lägga en volt åt andra hållet och skritta över bommarna en tredje gång. En åttvolt över bommarna alltså. Efter åttvolten fortsätter vi framåt i galopp in i kanalen och rider växlande ut i höger eller vänster varv.Huliganen känns fin och relativt jämn i varven. Den vänstra galoppen är bättre, men volterna känns likvärdiga. Sussi höjer ribban genom att be mig fatta ena galoppen, gå ner till skritt vid kanalen och fatta den andra galoppen. Huliganen är lite på och jag får vara ordentligt bestämd för att få honom att acceptera att vi ska sakta av i tid. Slutligen får jag fatta galoppefter skrittbommarna och gå ut på spåret i förvänd galopp. Huliganen har inte mycket erfarenhet av förvänd galopp men höger varv går förvånansvärt bra. Vänster varv går inte så bra.
Vi släpper övningen och får rida förvänd galopp längs fyrkanten. Först förvänd längs långsidorna, trav på kortsidorna, sedan förvänd på långsidorna och rättvänd på kortsidorna. Det går lättare än att vända ut från medellinjen. Han tar fina fattningar men har svårt att orka ligga kvar i förvända galoppen, särskilt i vänster varv. Jag får träna på att rida tio steg förvänd galopp, tio steg skritt, tio steg rättvänd galopp, tio steg skritt osv. Det går naturligtvis inte utan en massa travsteg i avsaktningarna, men Sussi menar att det inte spelar någon roll. Att det inte är tänkt att vi ska klara den övningen riktigt än.

“Men om ett halvår, Matilda!” ropar hon. “Då gör du den här övningen utan problem!”

Och det är en av alla saker jag tycker så mycket om med Sussi. Att när man rider för henne känns det som att allt kan bli möjligt. Utan henne hade jag aldrig vågat sätta de mål jag har idag, än mindre vågat satsa mot dom. Precis som flera andra i vårt fantastiska team, tar hon fram det bästa i oss, får mig att tro på oss. Jag lämnar passet med känslan av att ha en stor utmaning framför mig, men den känns rolig och alldeles lagom svår.

Jag känner att jag måste skriva något om de senaste två veckorna också. Som många av er sett skrev Hippson om Huliganen förra veckan. Jag hade ingen aning om att artikeln skulle publiceras, så jag höll på att sätta frukostkaffet i halsen. Som grädde på moset publicerades en stor artikel om Susanne Widner i senaste papperstidningen, som släpptes till butikerna i tisdags. I artikeln finns flera fina (och mindre fina) bilder på Huliganen. Bilderna har ni nog redan sett här på bloggen, men jag rekommenderar verkligen artikeln för den som vill veta mer om Sussi.Det är ett privilegium (och lite läskigt också) att få så mycket publicitet, kärlek och respons när man trots allt är ett helt vanligt ekipage som bara rider på hobbynivå. Jag är ju bara jag. Huliganen är bara sig själv. Tusen hjärtliga tack till er som läser, hör av sig, likear, delar och kommenterar. Jag tycker om varenda en av er. Jättemycket.

Om årets Morganriks

Så är vi hemma från årets Morganriks. Jag är glad, nöjd och helt slut. Med oss har vi tre rosetter och en himla massa nya insikter. Jag ska försöka sammanfatta hur vi fått dom.

I torsdags körde vi ner till Norrköping och övernattade på Hästhotellet. Därifrån fortsatte vi på fredag morgon till Vetlanda. Vi kommer fram 11:30, ungefär en halvtimme efter mitt tidsschema men han ska inte visas förrän ca 14 så vi har god marginal. Det visar sig dessvärre vid incheckningen att man tidigarelagt allt en timme då förmiddagens klasser gått fortare än väntat. Vi blir stressade alla tre och bestämmer att skippa lunchen för att hinna fixa och värma honom före han ska visas. Jag får dra några djupa andetag och bestämma mig för att släppa det och fokusera på rätt saker. Jag har rätt dålig koll på hur lång tid hästarna före oss kommer ta så i slutänden står vi ändå och väntar ganska länge.

Till slut får han visas. Han har typ gått in i något stadie av gående djupsömn och är tacksam för att få ställas upp så att han får chans att somna om mer ordentligt. Han ser så himla uttråkad ut. Jag bara hoppas att han inte ska börja gäspa. Jag får visa honom i skritt och trav på medellinjen. Tycker han är schysst ändå. Han skrittar relativt alert och travar utan att behöva övertalas.

Bedömningen blir 7-7-7-7-6 = 34 poäng av den svenska domaren. Det ger oss en röd rosett. Den amerikanska domaren dömer likvärdigt men på hans protokoll finns en sjätte bedömningspunkt: Show attitude. Där får Huliganen en fyra. Jag har ingenting alls att säga om det. Han förtjänade knappt den fyran! Haha! I mikrofonen säger han nästan ursäktande: “Show attitude… I’m sorry but I have to say a four… But he seems like a really nice guy”. Gulligt.Vi äter lunch och sadlar sedan för trail. Vi har kommit ur vårt tidsschema och blir sena till framridningen. Jag hinner skritta en stund och trava typ tre varv sen är det dags att gå banan. Jag tröstar mig med att jag kan rida fram när den första starten är, för jag startar som nummer två. Jag har tappat bort Johan som ska hålla hästen när Felicia och jag går banan, så jag blir skitstressad igen och kommer sent till bangenomgången, springandes. Nu börjar det blir sjukt svårt att behålla fokus. Jag får veta att första startande är struken och jag ska in direkt efter genomgången. Jag ber om att få galoppera ett varv i ridhuset bredvid först. Jag hinner precis ett varv, sen ska jag in på banan. Jag är så stressad och nervös att jag inte har något som helst fokus. Jag har ingen kontakt med min häst, har inte hunnit stämma av nånting och händerna bara skakar. I det skicket rider jag in och rider världens sämsta trailrunda. Tappar grinden, backar snett och kör sidepass med bommen mellan frambenen. Ta da!

Går ut och är så besviken och arg att jag beter mig som en barnunge. Vill bara sätta mig i gräset och böla. Räcker över hästen till Felicia som ska starta sist i klassen. Sätter mig ner och kollar när hon rider fram. Han ser så fin ut. Jag vill böla ännu mer för att jag fuckat upp min start trots att min häst är så himla fin. Till slut går jag in och tittar på några andra ekipage. Då upptäcker jag att alla har problem med banan. Den är svår. På något sätt känns det lite bättre då.

Efter nån halvtimme startar Felicia. Hon gör en jättefin start med bro, serpentiner, vändning i fyrkant, galopp i en båge och trav över bommar. Vid grinden blir det dessvärre lite problem och sedan blir det pannkaka med resten. Hon är ändå nöjd och jag är imponerad över hur fint hon tar sig an något hon aldrig gjort förut. Vi slutar nånstans typ sist båda två.Jag ägnar kvällen åt att fundera på hur jag ska klara av att fokusera på dressyren. Jag är rädd att dagens katastrof-start ska sätta sig i skallen på mig. Jag får ett par olika insikter. Den första är att trailen är fullkomligt oviktig för oss. Den är lek, en bonus. Den andra är att det ju var en himla tur att jag fick mitt kaos just idag, när det inte var dressyr. För nu kan jag ju göra om till imorgon. Den tredje är den viktigaste: Att jag måste få chans att gå in i en bubbla där det bara är jag och Huliganen. Jag måste säga ifrån när jag behöver vara själv och fokusera på min uppgift. Särskilt när det är mycket yttre faktorer med i bilden, då behöver jag ännu mer tid där det bara är jag och Huliganen. Tid att hitta varandra, smälta samman.

På lördagsmorgonen åker jag därför tidigt till stallet och morgonfodrar medan de andra sover. Jag passar på att fläta och knoppa medan han äter frukost, sedan skrittar vi en sväng barbacka. Efteråt åker jag tillbaka till hotellet och äter frukost med vårt lilla team. Vi startar inte tömkörningen förrän efter lunch så vi kan chilla lite på hotellet. Nu har jag avsatt betydligt bättre tid för uppvärmning. Han känns så otroligt fin. Han är precis som jag vill ha honom: Pigg, lyhörd och positiv. Min känsla speglar av sig i vår start. Han gör allt precis som han ska. Jag är så otroligt nöjd med honom, stolt. Och vet ni vad? Vi vinner klassen! Vinsten är ironiskt nog en hink från Agria. Ödets ironi, på något sätt. Det är första gången vi vinner en klass och jag är sjukt glad, vilket kanske syns på bilden nedan…Att galoppera prisutdelning utan häst är en alldeles fantastisk uppvärmning inför Lätt C:1 som startar ganska snart efter tömkörningen. Jag är glad och lagom adrenalinstinn när jag rider fram. Jag har gott om tid men rider fram ganska kort, sen skrittar jag en runda istället. Han känns som en dröm att rida. Jag får startsignal och rider vårt bästa Lätt C-program någonsin. Känslan är fenomenal. Han lyssnar på minst vink jag ger honom. Belöningen är 80,59 % och en tredje plats i klassen där alla som tävlar program på kort bana tävlar mot varandra. Vi får galoppera ärevarv som uppvärmning till Lätt B:3. Det är inte heller så himla dumt.Mellan klasserna är det 2,5 timme så vi passar på att äta. Huliganen också.  Efter prisutdelningen rider jag fram lite kort igen. Jag är beredd på att han kanske ska ha segnat men han är fortfarande alert och sjukt rolig att rida. Jag är så till bredden fylld av kärlek för honom när jag rider in för Lätt B:3-starten att jag skiter i hur det går, jag är bara glad att få rida den här underbara hästen.

Vi tar oss igenom programmet utan större missar. Jag gör lite missar för jag är så trött att jag knappt kan fokusera längre. Huliganen däremot, han gör precis allt jag ber om. Han är imponerande nog sitt bästa jag, fortfarande. När vi gör halt och hälsar efter programmet måste jag ge honom en kram. När vi gått ut i ridhuset hoppar jag av och ger honom en till. En jättelång. Jag bara står där med armarna runt halsen på honom och hoppas han kan känna hur mycket jag älskar honom. Om jag så har häst i femtio år, får jag aldrig en häst som honom. Så känns det.Resultatet blir drygt 66 %, vilket är utanför placering. Jag struntar i vilket, jag är bara så sjukt nöjd med min häst och med vår första start på lång bana.

Domare för alla tre klasserna var Caroline Penot. Alla resultat hade höga procent. I mina protokoll finns allt från 5:or till 9:or. Jag är så glad över en domare som vågar använda hela registret av siffror. En häst i ett Lätt C-program ska ju trots allt inte behöva se ut som en Grand Prix-häst för att få en bra bedömning, tänker jag.

Trötta men glada lastade vi in en fortfarande lika okomplicerad och snäll Huligan, åkte till Norrköping, sov och rullade hem idag på förmiddagen. Det var en mycket lycklig kille som fick jogga ut i sin hage för första gången på fyra dagar. Nu väntar en vecka med mycket chill i skogen, sedan kör vi träning med Sussi på hemmaplan på lördag.

Stort tack till Svenska Morganhästföreningen för ett fint arrangerat Morganriks. Vi ses nästa år!

Alla foton har Felicia Bäckvik tagit och redigerat.

Om när Morganriks börjar närma sig

Det är två dagar kvar tills vi åker mot årets Morganriks. Jag kan inte bestämma mig för om jag är bra eller dåligt förberedd. Allt jag vet är att det är för sent för att ändra på något nu. Det gör mig lugn och stressad samtidigt.

På måndagskvällen försöker jag kombinera planen att rida ett sista dressyrpass med tanken att det ändå är för sent att lära sig något. Resultatet blir ett kort pass på ridbanan, följt av en lång galopp ute. Den där stunden på ridbanan kunde jag varit utan. Jag vill inte rida igenom programmen, för jag förstår att missarna kommer fastna i mig och jag är utan chans att hinna få rätsida på dom. Jag lullar mest bara runt. Först är han nästan förolämpande ointresserad och seg, sedan lite väl het. Jag tror inte passet tillför någonting överhuvudtaget. Nåväl. Vi får i alla fall en härlig galopp i skymningen efteråt.

Idag är Felicias dag. Det är tänkt att jag ska försöka umgås med min familj, sådär som jag måste göra vissa dagar i veckan. Imorgon ska jag ägna hela eftermiddagen och kvällen i stallet. Allt ska putsas och packas och planeras. Felicia och jag ska testa lite moment till trailen, mest för att umgås och känna lite pepp inför avresan. Det var länge sedan vi gjorde något tillsammans, så jag ser verkligen fram emot både onsdagens myskväll och hela rikset.

På torsdag bär det av. Först ska Huliganen tömköras, sedan schamponeras och slutligen lastas. Felicia hämtar vi upp på vägen, sedan styr vi mot Norrköping för att mellanlanda över natten. Att resa långt med häst är en sak, men att resa långt med en ettåring OCH en häst, det kan ta livet av vem som helst. Alltså mellanlandar vi efter halva sträckan och övernattar hos min mamma. Huliganen får bo i ett stall i närheten.

På fredag morgon åker vi från Norrköping till Vetlanda, ca 3 timmar med hästtransport inkluderat stopp för eventuella bajsblöjor eller ohanterbart spring i benen. Huliganen visas sist av alla hästar, eftersom han är den ende morgankorsningen på plats. Tätt efter startar jag trailklassen och någon timme senare startar även Felicia.

På lördagen blir det tömkörningsklass och dressyr i form av Lätt C:1 och Lätt B:3, sedan bränner vi upp till Norrköping igen och på söndag vidare hem till Stockholm.

Jag som älskar planering har gjort ungefär tusen listor och tidsscheman som vi kan förhålla oss till. Bara att packa för att få ettåringen att överleva är ju ett projekt i sig. Sen ska det med kläder för att ta hand om häst, visa häst, tävla trail, tömkörning och dressyr. Herregud. Jag äger ett enda par vita ridbyxor. Dom måste jag spara till på lördag. Vad visar man häst i egentligen? Svarta jeans och piketröja?!

Nu är det färdigflummat här. Måste in och leta jeans till trailen. För er som vill följa vår Riks-resa in i minsta detalj rekommenderar jag att söka upp oss på Instagram. Ska jag fixa en Huliganen-snap också? Det kanske jag gör. Eller använder  man Insta-stories numera? Låt mig veta hur ni vill att jag gör. Hej så länge!

Om att inte vara superwoman

Jag får bilderna som Katarina Mungsgård tagit på dressyrtävlingen i Harbo. Jag blir förvånad men glad. Han ser inte ut som en liten ponny, som han generellt sett gör. Han ser ut som en dressyrhäst i liten förpackning.

Jag har många gånger skrivit om min känsla av att vara annorlunda. Den är med mig, ständigt. Den ger mig prestationsångest. Jag tänker på det när jag skrittar av Huliganen efter dagens pass och möter en av hästarna från stora anläggningen. Jag tänker på hur svårt det är att inte förminska sig själv om man börjar jämföra sig med andra. Hur svårt det är att inte jämföra sig.

Förstå mig rätt: Jag älskar att se duktiga ryttare rida sina hästar. Det motiverar mig. När min dotter var mindre och behövde ammas, försökte jag göra det på ridhusläktaren så att jag kunde kombinera det med att se lite bra ridning. Det gör mig glad. Vad jag däremot inte förstår är varför jag känner mig så liten i jämförelse med de jag knappt ens vet hur de rider, än mindre vad de alls har för erfarenheter av hästar. Kanske känner jag mig liten till och med i relation till någon som haft häst en bråkdel av den tid jag har. Så himla fånigt.

När jag går där och skrittar av Huliganen har jag precis ridit igenom Lätt B:3-programmet på egen hand. Jag försökte rida fram den känsla som jag hade på tisdagens dressyrträning. Då var han så fin så jag ville lipa lite. Malin lyckades ge mig verktyg att faktiskt få honom mellan hand och skänkel och det kändes som om vi skulle kunna klara vad som helst. Så fin var han. Nu har jag skjutit hela veckan på att rida dressyr igen, för jag visste vilka prestationsproblem jag skulle få.

För så är det för mig. Jag är aldrig, aldrig nöjd. Ibland gör det mig motiverad. Ibland gör det mig bara ledsen och frustrerad.

En dag efter att jag skrivit ett inlägg om en dressyrträning hör Felicia av sig. Hon frågar vad jag är gjord av. Hon förstår inte att jag inte får (direktcitat) “fullkomlig panik och ångest” av att ha det här engagemanget i min häst samtidigt som jag får ett litet barn att överleva. Jag blir full i skratt när jag läser det. Läser hennes meddelande högt för min sambo Johan vid frukostbordet. Han skrattar inte, han bara suckar. Han vet vad som krävs för att upprätthålla den standard jag eftersträvar. Han vet hur ofta jag har just precis “fullkomlig panik och ångest”. Ofta.

Det är baksidan med att vara jag. Jag skriver ofta här om att till varje pris hålla träningsschemat, om att träna och tävla och fokusera. Jag lägger upp filmer på Instagram där jag rider galoppintervaller klockan 22:30 en fredagskväll. Jag åker ensam och tävlar när jag sovit 2,5 timme. Efteråt lägger jag upp en bild på en rosett, men ingen på när jag är så trött så jag gråter när det börjar närma sig kväll.

För livet stannar ju inte för att jag är i stallet. Jag har en ettåring som vill leka med mamma, som inte sällan blir ledsen eller klamrar sig fast kring ett ben när jag ska åka till stallet. Jag har en sambo som också vill ha tid till annat. En blogg som ska uppdateras, ett hem som ska skötas, mat som ska handlas. Och allt ska göras när ens dagliga arbete är avklarat, på kvällar och helger. Resultatet blir att jag är i stallet med känslan av att jag måste skynda mig, samtidigt som jag inte är beredd att sänka standarden på någonting. Det gör mig helt utmattad.

Jag menar inte att gnälla om det och inte heller skriver jag det för att få någons sympati. Vi har ju alla liv utanför stallet och vi väljer hur vi vill ha det. Jag blir bara orolig då, när Felicia undrar vad jag är gjord av. Tänk om jag sitter här och beskriver en romantiserad bild av mitt liv, att jag får någon att tro att jag inte bryter ihop ibland. Tänk om jag smittar någon annan med min prestationsångest.

För det är vad som driver mig. Att jag vill se vad som händer om jag blir lite bättre, kämpar lite mer. Om jag använder min prestationsångest och aldrig blir nöjd. Tusen är de saker som jag lagt mig till med i stallet för att känna att jag har kontroll och att jag håller den standard jag vill hålla. Att ha kontroll gör mig lugn, men det gör mig också utmattad. Kontrollbehov föder liksom mer kontrollbehov och ofta är jag missnöjd över små detaljer jag inte kunnat göra exakt så perfekt som jag önskat.

Det är lätt att vara kaxig och säga att otur är brist på kunskap, men det bör också sägas att det är omänskligt att försöka ta hand om en hobbyhäst som om den var värd flera miljoner – även om det kostar lika mycket för en hobbyhäst att gå till veterinären. De flesta som har miljonhästar har helt andra möjligheter att själv eller genom personal lägga tid på sin häst. Att ensam försöka hålla den standarden hos sin häst och samtidigt ha ett fungerande liv, är för de flesta inte rimligt. Särskilt inte om man står i ett stall anpassat för just hobbyhästar. Ibland måste man bara rycka lite på axlarna och konstatera att något inte är optimalt, men att det antagligen kommer fungera ändå. Det jobbar jag på. Varje jävla dag. Och när jag tappar greppet om det får jag “fullkomlig panik och ångest”. Det är helt okej. Jag är inte superwoman, jag är gjord av precis samma material som alla andra. Och det är helt okej med mig.

Om att få en gul rosett

Dagen börjar inte optimalt precis. Min dotter har sovit oroligt hela natten och jag själv har skrapat ihop ungefär två timmars sömn. Jag är helt groggy när jag vinglar ut i köket för att bre några ostmackor och göra en kopp kaffe. En stor kopp. Jag är så groggy att jag blandar ihop tiden jag ska åka med tiden jag tänkt komma fram till stallet. Jag inser det när jag tittar på klockan i bilen och förstår att jag tänkt vara flätad, lastad och klar om 20 minuter och det är exakt den tid det tar att köra hemifrån till stallet.

Jag försöker att inte bli stressad. Tänker att jag planerat in så pass goda marginaler att dagen ska fungera ändå och går allt åt fanders får jag väl starta bara en klass istället då. Det behöver jag inte göra. Huliganen har vänligt nog behållit alla sina flätor över natten, så jag behöver bara ta fram nål och tråd och sy ihop knopparna. De blir faktiskt rätt okej ändå. Jag lastar och rullar iväg 40 minuter efter planerad tid. Nåväl. Det är väl det man har marginaler till.

Det tar 1 h 40 min att köra. Vägen är alldeles fantastiskt skittråkig. Jag lyssnar på Kjell Enhagers vinterprat. Han säger en massa smarta saker som jag försöker lägga på minnet. En av dom handlar om my business, your business och God’s business. Det är vad jag tänker på när jag är på framridningen. Jag upptäcker nämligen att jag sitter och tittar på hur de andra rider inne på tävlingsbanan istället för att fokusera på min egen framridning. Typ “oj vad fin den där hästen är, den har jag ingen chans mot”. Då tänker jag på Kjell. My business är saker jag kan påverka, mitt beteende eller mina handlingar. Your business är andras beteenden eller handlingar, sådant jag inte kan påverka. God’s business är sådant ingen kan påverka, som t ex vädret. Det enda som är värt att fokusera på är my business. När jag fokuserar på hur de andra rider, fokuserar jag på your business. Det är dumt.

Så jag fokuserar om. Jag värmer honom i skritt en stund, försöker växla tempot i skritten. Gör samma sak i trav och slutligen i galopp. Rider lite övergångar skritt-trav och trav-galopp. Han känns så himla fin. Mjuk och fokuserad och följsam på alla sätt. Jag blir glad av att få sitta där på hästryggen och guppa runt.

I collecting ring får man vara två ekipage. Jag jobbar lite mer övergångar för att slutligen skritta en stund på lång tygel. Då passar jag på att titta in på banan och föreställa mig hur jag ska rida programmet. Försöker tänka vad jag ska fokusera på, moment för moment. När jag sitter där och filosoferar hör jag en annan tjej säga “Oj, oj, oj. Såg du vad många skrittsteg? Nio stycken, jag räknade”. Jag vaknar till ur mina tankar. Jag må ha tittat på banan men jag har knappt sett ekipaget där, jag har ju fantiserat om programmet. “Jaha” svarar jag. Och som ett brev på posten kommer nästa tanke: Om den tjejen letar fel på det här ekipaget, då kommer hon med all säkerhet att göra samma sak när jag rider. I ett par sekunder blir jag illa till mods, sen blir jag uppriktigt irriterad. Rider därifrån, sysselsätter mig med annat. Tänker på Kjell. Hon kan få fokusera på nån annans business, men mig ska hon inte komma åt. Jag tänker fokusera på mitt.

Och det lyckas jag faktiskt ganska bra med. Det känns som om jag fumlar bort första momenten i programmet. Jag har lite svårt att komma in i det, men i serpentinbågarna börjar det släppa. Resten av programmet känns jättebra, förutom efter den fria skritten då lille Huliganen blir så förbannad när han förstår att programmet fortsätter att han stannar och surar i hörnet. Har man en häst som till hälften är ponny så har man. Jag är ändå sjukt nöjd när jag skrittar ut från banan. Han har känts så himla mjuk och fin hela vägen genom programmet.

När jag hämtar mitt protokoll tänker jag att det där stoppet lär ha kostat mig dyrt och tycker mig att ha sett många fina ekipage, så jag har inga förväntningar på något pampigt resultat. Döm om min förvåning när jag ser att vi ligger på tredje plats. Det är bara tre placerade i klassen så jag sticker in huvudet i sekretariatet.

“Eh… Är det många resultat kvar att räkna?”

Hon flinar. Vet vart jag vill komma.

“Ett. Du kan säkert få uppskov att komma till fots om du skulle bli placerad”

“Jo fast skulle ni ha tid att vänta om jag skulle hämta honom i så fall?”

“Jo, om du verkligen vill ha med honom så väntar vi”

Så står jag där och trampar medan de räknar sista protokollet. Jag vet ju hur fint sista ekipaget var. Till slut säger dom de magiska orden:

“Du kan gå och hämta din häst nu om du vill. Vi väntar tills du kommer”

Så springer jag och hämtar Huliganen. För det är klart att Huliganen ska få vara med på sitt livs första ärevarv! Vi får en gul rosett, en plakett och en gigantisk presentkorg med godsaker. Huliganen galopperar sitt första ärevarv som om han aldrig gjort annat, precis som det mesta han tar sig för. Älskade Huliganen.

Några timmar senare rider vi Lätt B:1 med 61,9 %. Han är seg men lydig. Jag är jättenöjd med dagen. Han har varit en riktig stjärna, så himla fin att rida hela tiden. Nu ska vi hem och träna på att sätta lite mer energi i honom. Ironiskt, sett till att han är så energisk att jag har svårt att rida honom när vi rider program hemma. Hur vi knäcker den nöten blir spännande att se. Jag förlitar mig på Malin, hehe.

Imorgon (tisdag) stundar sista dressyrträningen innan rikset. På torsdag nästa vecka åker vi. Jag ska delge allt jag kan om förberedelserna närmaste veckan.  Och så ska jag försöka publicera lite bilder från tävlingen, när jag lyckats få hem dom jag köpt från Equipe. Jag är så sjukt glad och tacksam för varenda en av er som läser den här bloggen. Tusen tack också för alla gratulationer på Facebook. Ni är otroliga.