Om att bedöma Huliganens form

Foto: Christian Göingberg

Det blir lördag och Susanne Widner kommer till oss. Vi har inte setts sen innan sommaren och Huliganen och Sussi har inte setts sedan april. Jag är nästan lite pirrig av förväntan. Det är alltid så roligt när Sussi kommer på besök.

Vi ska ses ett par timmar före dagens träning för att diskutera dagsform och träningsupplägg utifrån det. Och inte nog med det. Vi ska filma det.

Huliganen har som bekant varit sjuk till och från sedan hösten. Först med andningsproblem, sedan med sina mungipor och slutligen med en vrickning. Det är små saker som ändå satt ganska stora käppar i hjulet. Jag känner det som om all träning kommit av sig.

Så när jag knatar ner i hagen för att hämta Huliganen tänker jag att vi ska lägga en plan utifrån att han tappat sin muskelmassa. Jag är så hemmablind, att jag inte kan avgöra riktigt hur hans form är. Det är flera månader sedan vi satte igång honom men jag känner det som om vi inte fått tillbaka rutinen med pass som faktiskt klassas som träning, inte bara motion.

Så döm om min förvåning när Sussi tycker att Huliganen ser helt okej ut. Rumpan är kvar och runt mage och rygg finns faktiskt lite muskler. Vi får i uppgift att bygga mer muskler dels över ryggen, men framför allt runt bogarna. Hals och nacke är tunna, men det är sådant som får komma på slutet. Sånt som följer med när resten fungerar.

Vill du höra hela diskussionen så ser du den på Huliganens nya YouTube-kanal: HuliganenSE!

Det känns nästan lite fånigt att jag blir så förvånad. Om jag tänker efter så har han ju känts fin att rida. Jag har tyckt att vi haft dålig struktur, men när jag tittar bakåt har han gått både styrkepass och konditionspass på regelbunden basis. Inte lika strikt på schema som förut, me regelbundet.

När jag tänker efter har jag ju märkt hans rumpa i galoppfattningarna, som han gör från skritt och halt utan större svårigheter. Lägger fint med vikt på sina bakben och kan samla upp sig bra i galoppen. Sånt som var omöjligt för några år sedan och som tidigare tappats när han vilat längre perioder. Hans minskade styrka har gjort honom springig och lite bråkig. Nu är han för det mesta mjuk och fin och lydig.

Han står där i stallgången, lös med grimskaftet hängandes ner på marken.

“Du borde döpa om honom” säger Sussi. “Han är ju ingen huligan längre”

“Inte just nu nä” muttrar jag.

Vi avslutar dagen med att rida uppbyggande träning för Sussi. Dagen till ära får vi rida solfjäder i skritt inåt- och utåtställd, sedan galopp på en stor volt och tillbaka till solfjädern igen. Jag testar att rida på bett, för att få lättare att ställa genom sidorna. Han är inte speciellt glad över det här påhittet. Inte bettet kanske, men att behöva skritta över bommar och sedan galoppera. En stund är han så arg på mig att han stampar på stället istället för att gå framåt. Det var väl en jävla idé att avbryta galoppen med några dumma skrittbommar, tycker han. Dumheter! skriker han åt oss. Till slut genomför han övningen. Han är arg som ett bi, men han genomför till slut.

Sussi bara skrattar. “Vi kanske ska vänta med att döpa om honom ändå”

Se hela klippet från när vi diskuterar formen på vår nya YouTube-kanal. Prenumera gärna på  kanalen för att få notiser när vi lägger upp något nytt.

Du hittar klippet här: https://www.youtube.com/watch?v=rHC6hL_zYMo

Om när det kanske vänder

Det har gått två månader sedan vi var på Ultuna sist. Jag har haft en del telefonkontakt med vår veterinär Lena Brask sedan dess. Svullnaden som vi hoppats skulle gå ner efter 2-3 veckor är nämligen kvar. Vi bestämmer att vi ska komma tillbaka för att dubbelkolla så han inte blivit halt och på nytt ultraljuda frambenet. Fram till återbesöket ska vi fortsätta skritta med korta inslag av trav och galopp.

Och halt är han inte, den här gången heller. Ultraljudet visar en stor mängd vätska i kotleden och till viss del även i hovleden. Dock syns inga skador på senorna, vilket är det viktigaste. I och med att han inte är halt tycker Lena vi ska fortsätta vår igångsättning och öka på träningen. Svullnaden kommer kanske alltid vara kvar men ska inte bli värre.

I bara farten fick vi hjälp att ultrajuda hans mungipa. Sedan i januari har han haft en hård knöl som inte vill läka. Den knölen trodde hudspecialist Kerstin att den kanske berodde på metallallergi. Nu har Huliganen gått bettlöst sedan januari, så metallen bör inte vara problemet. Jag har börjat misstänka att det sitter något under huden. Häromdagen sprack knölen upp och blödde. Jag tog tillfället i akt att försöka pressa ut vad jag kunde men Huliganen var inte helt bekväm med min manöver.

Nu visade ultraljudet tecken på att det mycket riktigt kan ha suttit ett främmande föremål där knölen är, men att det i så fall vandrat ut. Knölen i sig har minskat sista dagarna och är nu nästan obefintlig. Lena rekommenderade oss att testa att rida med bett igen om ett par veckor och se vad som händer. Först ska dock huden få bli lite tjockare där den spruckit.

Åh vad det känns som att det vänder nu! Snälla låt detta vara vändpunkten. I helgen ska jag skriva vårt första träningsschema på evigheter. Nu ska vår fina fetknopp bli vår vackra body builder igen! Fingers crossed! Nu kör vi!

Om att överleva vintern

Jag kan ha fel, men jag upplever att hästar i större utsträckning får skador på våren. I alla fall de mer diffusa skadorna. Jag inbillar mig att det är vinterns enformiga träning i kombination med halka, kyla och lera. Hästar som spänner sig och halkar runt i hagen.

Det är som att allt kommer till sin spets, tänker jag. Nånstans framåt mars-april visar det sig om man överlevt vintern. Att ta sig genom en hel vintersäsong utan att spruta leder, är lika sällsynt som att vinna på lotto.

Några av er känner igen er. Andra inte.

Jag har alltid argumenterat mot de som pratar om otur. Jag vill inte tro på att saker är opåverkbara. Jag vill tro på att jag kan styra över när jag har tur och när jag inte har det. Att jag genom hundraprocentig kontroll över foder, träningsschema, hagar, rutiner, underlag och gud vet allt, kan undvika de flesta situationer av det som kallas otur. Att allt som oftast behövs är att vara smart, noggrann och lägga den tid som krävs. Men ibland är den tiden nästan oändlig. Omänsklig.

Det är lätt att tycka och tänka, men när ens kompisar står där med hästar som är skadade, när de tittar sorgset på mig och säger “Jag vet vad du säger om otur, fy fasen vad jag är kass” – då känner man sig som en idiot, oavsett vad man anser om tur. Nog finns det otur, ändå. Och vissa av oss drabbas av den.

Nu är det juni och jag är den som står med en skadad häst. För ett år sedan firade jag vår första skadefria vinter och nu är jag frustrerad över en säsong där den ena skadan bara avlöst den andra.

Jag undrar hur det varit med hans framben om vi haft hösten och vintern för fortsatt uppbyggande träning. Veterinären gissar att Huliganens skada beror på en kraftig vrickning. Jag undrar om den hade gått att undvika. Om en mer vältränad kropp hade pallat att stå emot den skada som vi genomgår nu.

Jag vet inte, och jag kommer heller aldrig få veta. Allt jag vet är att nu kan jag bara vänta. Och när jag väntat färdigt, då kommer vi få börja om. Inte från noll, för vårt noggranna slit med det uppbyggande arbetet, det kommer vi alltid ha med oss. Förhoppningsvis har vi väntat färdigt snart. Kanske nästa vecka. Kanske veckan efter. Snart, snart, snart är det vår tur igen.

Om en ny skada

Inspirationen kommer i stötar, när jag minst anar det.

På onsdagen packar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Han har nämligen svullnat upp i sitt vänstra framben. Det har gått 10 dagar sedan jag upptäckte det. Ultuna har rekommenderat oss att avvakta för att kunna få ett bättre svar från ultraljudet. Vi har befarat en senskada, men senaste dagarna har svullnaden faktiskt gått ner ganska markant. Det gör mig hoppfull.

Huliganen har rävar bakom båda öronen redan innan vi lämnat stallet. Tio dagars träningsavbrott i kombination med att gå i mindre hage ensam, gör att energidepåerna är alldeles överfulla. Det sipprar ut i form av små fnys till höger och vänster. I löpargången är han misstänksam mot varenda detalj som avviker från helheten – vattenslangar på väggen, skarvar i golvet, konstiga fläckar. Jag blir så full i skratt. Jag som är van att ha en ganska nonchalant grabb vid min sida. Elva år har vi hängt ihop, på dagen. Mitt hjärta smälter fortfarande när jag är med honom. Något fint i det.

Det visar sig att Huliganen inte är halt längre. Vi ultraljudar benet och konstaterar att senorna är intakta. Däremot har han en liten skada i ett ligament nere i kotan, i något som omfamnar övriga senor där de fäster in, om jag förstår det hela rätt. Jag kan inte få med mig journalen när jag åker, så jag är än idag lite förvirrad över exakt vad det är som är skadat.

Prognosen är i alla fall god. Han ska skrittas 30 minuter om dagen i 2-3 veckor och sedan ska vi höras på telefon, för att diskutera hur vi går vidare. Mycket hänger på hur svullnaden beter sig, om den fortsätter gå ner. Under tiden får han gå i sin vanliga hage med sina kompisar förutsatt att han inte springer så mycket. Han börjar naturligtvis med ett fullkomligt glädjefnatt över att få gå ut i riktiga hagen igen så att benet är rejält svullet på torsdagen, men sedan går det ner igen, tack och lov.

Och mitt i allt detta kommer lite inspiration till mig. Kanske är det den plötsliga kravlösheten som gör det. Kanske försvinner det imorgon igen, men jag låter mig sugas med. Kanske är det alla bilder och filmer som florerat från VM i Working Equitation senaste dagarna. Kanske är det de varma sommarkvällarna. Jag vill helt plötsligt så himla mycket igen. Jag vill också rida VM i Working Equitation liksom.

Vi började med 100 halter idag, på vår 30 minuterspromenad. Man måste börja nånstans, right?

Vad har ni för framtidsmål? Ska ni också rida VM?

Om att byta plan

Jag måste ha en ny plan. Jag måste omvärdera mina beslut. Jag har blivit en bitterfitta.

Vintern har slagit hårt mot mig. Först en höst med återkommande andningsproblem, sen knölar i mungipan så vi inte kan rida med bett, men kanske framförallt en separation som tagit all kraft jag har och lite till.

Det är när Susanne kommer tillbaka för tredje gången i år och pratar om att jag måste sluta vara negativ, som det plötsligt tar fäste. Jag vill inte vara negativ!

“Jag har ett annat fokus” svarar hon när jag gnäller om att jag inte kan tävla dressyr utan bett. “Jag tänker att han rör sig utan rörelsestörningar, är hel och välmusklad”

Jag känner mig plötsligt fånig. Otacksam. Herregud. För två år sedan kändes en frisk häst som en omöjlig utopi. Som en avlägsen dröm. Nu står jag här och gnäller om att några små knölar i mungipan och ett regelverk som säger att man inte får rida dressyr utan bett, gör att jag inte får nå mina tävlingsmål. Mina tävlingsmål ja. Men det långsiktiga målet, att ha en frisk och hållbar häst – det är ju fortfarande alldeles rimligt.

Vi rider en bomövning på vårt hackamore och han är hur fin som helst. Jag är glad och stolt över honom, även om känslan med hack aldrig blir samma som med bett för mig. Det går helt enkelt så bra det kan gå på hack. Jag måste vara nöjd med det, för det är så förutsättningarna ser ut.

Någon timme senare står jag och mockar medan tankarna snurrar i huvudet. Hur viktigt är det att tävla? Kan jag tänka mig att återgå till en vardag med min häst, där man tränar för nöjes skull?

Det ärliga och ganska pinsamma svaret är nej. Jag vill inte lulla runt på hemmaplan och inte  tävla. Jag ser en sådan glädje i att få åka ut på tävlingsplats och ha mål kring det, att det inte känns som ett alternativ att låta bli.

Så vad jag gör jag?

Att byta häst är uteslutet. Jag vill ha min Huligan. Men ska jag ha min Huligan och jag ska rida på hack, då får jag inte tävla dressyr.

Hackamore – Huliganen – Dressyr. En ska bort.
Dressyren ryker.

Och vips är vi tillbaka på det här med WE igen. Det är dags för en ny plan, nya mål och ny motivation. Jag lär behöva all hjälp jag kan få, speciellt med motivationen.

Jag återkommer med en ny plan. Håll ut med mig! Snart!

Om att åka till Ultuna

På torsdagen lastar jag in Huliganen och åker till Ultuna. Jag tycker om att åka till Ultuna. Inte för sakens skull kanske men om det nu är något, så vill jag dit.

Den här gången ska jag träffa Kerstin Bergvall som är specialist på hudsjukdomar. Hon ska titta på knölarna i Huliganens ena mungipa. Felicia hjälpte mig att låta den veterinär som brukar komma ut till oss för vaccination etc. att kolla på det för ett par veckor sen men han ryckte mest på axlarna. Det är som det är, menade han. Rid på med nåt bettlöst och hoppas på det bästa.

När någon säger sånt, tänker jag alltid: Men om det här var Briar som skulle gå SM? Vad hade ni gjort då?

(ok, måste byta det exemplet till en mer modern variant, men ni fattar poängen)

När jag kommer till kliniken blir jag mött av två veterinärstudenter som ställer lite frågor, sedan får vi kliva in i ett undersökningsrum. I rummet står inte bara Kerstin utan även min favoritspecialist Miia Riihimäki. Det är Miia som har hjälpt oss med luftvägsproblemen. Snart ansluter en tredje veterinärstudent. Hur lyxigt är det inte att få hjälp av inte bara en, utan två specialister som resonerar med varandra om ens häst? Att de dessutom förklarar och får frågor av sina studenter, gör ju att jag själv får chans att förstå bättre.

Helt uteslutet känns det ju inte att problemen med hans andning skulle kunna hänga ihop med de här problemen. Han har förutom sina knölar i och runt mungiporna också små knölar på ryggen av friktionen från schabraket och en på ena frambenet.

Efter mycket resonerande fram och tillbaka gissar vi att problemet kan komma från en kontaktallergi från bettet. Alltså att metallen triggar det. Jag åker hem med en kortisonsalva som ska strykas på två gånger om dagen i 14 dagar och ett specialschampo som han ska tvättas med på ryggen varje dag efter ridning.

“Det här med knölarna skulle ju inte behöva vara ett problem” säger jag till Miia och Kerstin. “Jag kan ju liksom rida på hackamore, men jag får inte tävla på det. Så enda problemet är egentligen att jag inte kan tävla”

“Det förstår vi ju att du vill göra” svarar de. Och så var det med den saken.

Nu har det dock gått 7 dagar och jag upplever inte att salvan gör några större underverk. Kuren ska fortgå i 14 dagar så jag fortsätter leva på hoppet.

Igår red jag i alla fall ett helt fantastiskt pass på hackamoret. För ett par månader sedan red vi nämligen en övning med Susanne Widner där vi kortade och ökade gångarterna, ridandes på stora volten. Då jobbade vi med en fjärdedel av volten i taget (korta, länga, korta, länga). Nu gjorde jag det i skritt, sedan en halva i taget i trav och galopp. Fick en så OTROLIGT fin häst av den ganska simpla men ack så roliga och tacksamma övningen. Ett tips såhär i vinterrusket!

Om att kastas av (och skada egot)

När jag slutligen åker i backen gör jag det med huvudet före. Bokstavligen alltså. Hjälmen knakar som en trädgren en stormig höstdag. Jag ligger på rygg i snön, fortfarande med tyglarna i handen. Jahaja. Det var som fan.

Det glittrar för ögonen när jag reser mig upp. Några hundra meter bort står min förvånade kompis med sina två hundar. Han är på besök i stallet för första gången. Står där och tittar oroligt efter mig. Jag sätter foten i stigbygeln och sitter upp. Man vill ju inte komma gåendes tillbaka.

Huliganen är fortfarande arg på mig när jag hoppar upp. Han trampar runt irriterat, försöker backa ner i diket. Jag vill att han ska sluta med det. Får honom till slut att skritta vägen tillbaka. När vi gör halt vid min kompis ställer han sig på bakbenen, rakt upp.

I vad som känns som en evighet tror jag att vi ska tippa över baklänges, innan han kommer tillbaka ner på marken. Jag hoppar av. Skärrad. Drar upp stigbyglarna, säger att jag tänker promenera resten av turen. Jag är rädd och dessutom osäker på om hjälmen håller en smäll till om jag åker av igen.

Sen blir jag förbannad. Jag tänker på att John Ricketts brukar säga att “the learning takes place not because of what you do but when you stop”. Att det är när jag slutar göra det jag gör, som han lär sig. Om jag hoppar av när han stegrar sig, kommer han att fortsätta stegra sig.

Så tänker jag fast jag är skraj och osäker på om min hjälm är sprucken eller inte. Jag gör en klassisk hästtjej: Jag hoppar upp och skrittar en vända ändå. Huliganen lugnar ner sig men han är underlig hela turen och jag är fortfarande lite spak när jag hoppar av.

På kvällen gör det ont nästan överallt utom i huvudet. Mest i egot och oron. Mycket dumheter och olydnad kan jag hantera, men att bli avkastad är obehagligt på ett helt annat sätt. Det är nytt för mig, det har han aldrig lyckats med förut. Aldrig. På alla år har han aldrig fått av mig på det här sättet förut. Det gör mig orolig och osäker.

Som vanligt har jag svårt att se något som en enstaka händelse, jag går direkt över till katastroftankar. Ser tävlingssäsong och konditionspass och härliga sommargalopper försvinna iväg och ersättas med ledarskapsträning och rädsla och terapi. Terapi. Det borde finnas parterapi för häst och ryttare. Kanske är det det som är ledarskapsträning…

Rädslan för att bli rädd är ironisk. På tisdagskvällen longerar jag nere i ridhuset. Huliganen gör skäl för sitt smeknamn, brallar runt som en crazy person. När jag är klar frågar en bekant om jag vill hoppa upp på hans häst. Där står jag, halt och mörbultad, i tunga vinterkängor, termobyxor och arbetshandskar och hör mig själv säga “Ja men gärna!”. Och sen galopperar jag runt på hans enorma, superfina häst och bara ler över hur roligt det är att rida.

Först när jag hoppar av kommer jag ihåg att jag varit orolig för att vara rädd. Att jag glömt det när jag satt i sadeln. Glädjen att sitta på en hästrygg trumfar allt. Den genuina kärleken till hästarna, min enda länk till att existera i nuet. Ingen rädsla ska få ta det ifrån mig.

Lite ledarskapsträning på det här så är det bara påt igen sen. Imorgon åker vi till Ultuna för att kolla upp hans knölar i mungipan. Håll tummarna för en quick fix.

Vi hörs.

Om att bara vilja sova

Jag parkerar bilen, blir sittande kvar i bilen och glor ut genom den regnblöta rutan. Ser snart inte ut längre. Klockan är 00:15 och klockan ringer om 5 h 45 min. Allt är bara så jävla motigt.

Det känns som om hela livet går baklänges. Efter månader att ha varit i stallet enbart efter kl 21 känns hästen mest som något jag måste göra, som att gå upp på morgonen och betala räkningarna. Jag vill vara fylld av energi och inspiration men ärligt talat vill jag mest bara sova.

På lördagen kommer Susanne Widner äntligen tillbaka till oss. Huliganen har inte tappat så mycket muskelmassa under vinterns andningsproblem säger hon. Jag rider på hackamore för Huliganen har nya knölar runt mungiporna. Susanne är som alltid ändå energisk, positiv och sprudlar av inspiration. Hon är som jag önskar att jag var. Mitt i detta är hon det närmaste jag kommer att få lite motivation.

“När jag kommer tillbaka om fyra veckor vill jag se en stor skillnad på honom” säger hon entusiastiskt. “Sätt press på honom nu! Höj ribban, öka intensiteten!”

Och jag liksom fylls av både motivation och hopplöshet samtidigt. Jag vill öka intensiteten, men jag vill också sova.

Det är ett angenämt problem att ha någon som tror på en och vill att man ska prestera till sin fulla potential. Susanne har ju ingen aning om att jag bara vill sova. Jag har ju inte sagt det till henne.

För vem är jag om jag säger det? En sån person vill jag inte vara. Har inte råd att vara, tänker jag, när jag skrittar fram i ridhuset.

Jag tänker för mig själv att hela mitt varumärke, som Huliganens matte, som vän och företagare och whatever. Det bygger på min energi. Den är min styrka. Den oövervinnerliga kämparviljan, att aldrig ge upp, att streta vidare. Vem är jag om jag skiter i allt och bara går och lägger mig?

Jag gör ett försök. Jag sitter där kl 21 i sadelkammaren och bläddrar i Susannes bok med uppbyggande ridövningar. Väljer en solfjäder med galoppbom. Går ner i ridhuset och bara gör. När jag väl kommer igång är det faktiskt riktigt roligt. Så är det ofta för mig, att när jag väl börjar så är det svårt att sluta. Jag lägger upp några små hinder och tar några skutt som avslutning. Lämnar ridhuset lite gladare, lite piggare.

Jag har ingen vettig sense moral på det här inlägget. Bara ett trött konstaterande att det är motigt ibland. Det kommer att bli bättre. Det blir ljusare, dagarna längre. En morgon vaknar man och är lite mer utvilad. Tills dess får man ta en dag i taget, släpa sig ut, påminna sig själv om hur roligt det är när man väl gör det man älskar mest – när man får umgås med sin häst. Och om man ändå gör något, kan man lika väl göra något uppbyggande. Håll ut, det blir bättre.

 

Så tänker jag.

 

Om att testa WE

Det blir lördag och dags att tuffa iväg på WE-kurs med Anna Nordin i Västerås. Huliganen har morgonen till ära hittat den lerigaste fläcken i hela hagen att sova på. Han bokstavligen dryper av lera när jag tar in honom. Tack hjärtat. Jag blir tjugo minuter sen iväg hemifrån.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att han är så tacksam att ha med sig på äventyr. För det är han. Han bryr sig väldigt lite om att vi är på en ny plats. Tittar sig runt, men accepterar att bli fastbunden direkt efter att ha klivit ur släpet. Jag kan borsta, sadla och tränsa medan han står lika snällt som om vi vore hemma. Det är en lyx, men en lyx jag har jobbat fram. Ingenting har kommit gratis. Jag tänker aldrig glömma det, att för ett par år sedan fick jag leda och lasta med kedja genom munnen för att ha kontroll på honom. Nu står vi här i grimma.

Vi skrittar fram och beger oss till ridhuset för dagens första ridpass. Vi är grupper om tre. Huliganen och jag har aldrig testat WE förut men jag har en magkänsla som säger att det kommer passa honom bra. Han är trygg och nyfiken och smart. Det känns som bra egenskaper för en WE-häst.

Anna börjar med att förklara för oss att hennes filosofi är att lära sig rätt från start. Det vi övar in för att starta lätt klass ska hålla upp i svår klass, även om gångarten byts eller svårighetsgraden ökar. Jag gillar det sättet att tänka. Att man inte ska behöva lära om för att man går upp i klasserna.

Under första passet får vi öva på fem olika teknikmoment. Vi börjar med enkelslalom i skritt och trav. Jag rider på hackamore eftersom Huliganen fått problem med knölar runt ena mungipan igen. Hacket gör alltid allt lite svårare för mig och det är inte tal om att rida i någon snygg form. Vi tar oss dock igenom enkelslalom. Det är svårare än det ser ut, att få bågarna jämnstora och hålla ett lagom tempo.

Vi går vidare med ett hinder där vi ska göra halt mellan två hinderstöd och flytta en kopp från ena hinderstödet till det andra. Vi får börja med att bara göra halt mellan hinderstöden. Anna förklarar att om hästen rör sig i halten så är momentet underkänt. Halten ska vara korrekt, som i ett dressyrprogram. Vi får snart testa att flytta koppen. Huliganen har ingenting att säga om det.

Kvällen innan har jag testat att stå på ryggen på honom när han var lös i ridhuset. En vit kopp får honom inte ens att höja på ögonbrynet.

Fortsättningsvis får vi testa att göra halt vid en tunna, böja oss ner o lyfta en kanna, sedan rida en åttvolt genom koner. Den här dagen gör vi det i skritt och trav. I framtiden ska vi klara att göra det i galopp med ett enkelt byte. Dit är det en bit.

Slutligen får vi testa att rida in i en “korridor” mellan två bommar, göra halt och ringa i en klocka. Huliganen gillar klockan. Han gillar den så mycket att när vi under pass två får rida hela banan, hinner han ringa i klockan innan jag gör det.

Något säger mig att den här hästen kommer lära sig momenten utantill och göra dom åt mig.

Efter första passet blir det lunch följt av teori. Jag vet verkligen ingenting om WE men Anna förklarar tålmodigt för både mig och övriga deltagare om vilka regler som gäller, betsling, upplägg, tävlingsklädsel och tusen andra saker vi undrar över. Hon går igenom de 18 olika teknikhinder som kan förekomma på en WE-bana. Ingen av dom känns omöjliga för Huliganen, om än svåra att genomföra snyggt och korrekt.

Det blir ett par timmars paus innan det är dags för vårt andra pass. Jag tar med mig Huliganen ut på promenad, dels för att rasta honom och dels för att hålla värmen. Det är väl nackdelen med att åka ut på kurs i januari – det är svinkallt.

Andra passet får vi testa ytterligare ett par hinder och sedan alla nio hinder i följd. Vi får testa en repgrind och att rida med lans.

Det är så förbaskat kul att rida med lans. Jag blir alldeles överraskad över hur kul det är. Jag trodde bara det skulle vara skitsvårt och läskigt men det visar sig att det mest av allt är jätteroligt. Huliganen är så himla snäll mot mig och sköter sig finfint även när jag sitter och vinglar med tyglarna i ena handen och en lans i den andra. Vi lyckas till och med pricka en ring i trav! Jag är överlycklig och stolt över min fina häst.

I slutet av båda passen ber Anna oss berätta en sak som vi är nöjda med från passet och en sak som vi tar med oss.

Jag är oerhört nöjd med min häst i stort, hur cool och lyhörd han är även fast vi är i en ny situation, på en ny plats och dessutom på hack. Jag är också nöjd med hur duktig han var när vi red med lansen.

Med mig från kursen tar jag en himla massa inspiration och motivation, och insikten att jag måste öva på att göra saker långsammare – trava lugnare i slalom, backa steg för steg ut ur korridoren eller vid grinden. Nu ska vi öva och läsa på och sikta på att våga oss ut på nån pay and WE i slutet av våren.

Mer om WE-tränare Anna Nordin kan ni läsa på hennes FB-sida Enastående Häst- och Ryttarutveckling eller på www.enastaende.se . Förutom tränare och domare i WE sysslar hon också med mental träning för ryttare. Spana in henne!

Om att galoppera i snön

Det är söndagskväll och tio minusgrader och snön ligger som ett vitt, tjockt täcke över vägarna. Dressyrträningen blir inställd så jag åker ut sent till stallet. Parkeringen är tom, ridhuset och utebanan nedsläckta.

Jag fryser in i märgen. Ett pass i ridhuset känns svårmotiverat. Jag behöver något annat. Jag borstar snabbt och stoppar in honom i skrittmaskinen medan jag släpar in hösilage och förbereder inför morgondagen. Klär på mig säkerhetsväst och overall och mössa under hjälmen. Laddar med nya batterier i pannlampan. Tar sadel och träns och ett reflextäcke under armen, knatar ner till skrittmaskinen.

“Ska du rida?” ropar någon som knatar förbi.

“Jag ska ut och galoppera intervaller i snön” ropar jag tillbaka.

Det är för mörkt för att jag ska se deras förvånade ansiktsuttryck, men jag vet precis hur de ser ut.

Det är som att han vet, Huliganen. Blicken är alert, han har svårt att stå still när jag kränger mig upp för att skritta iväg. Vi skrittar en sväng, travar i pannlampsskenet genom allén som likt en saga är vacker oavsett årstid och tid på dygnet. Huliganen har klippet i steget. Han är laddad som tusan. När vi kommer till uppförsbacken mot stallet behöver jag bara tänka ett kommando för att han ska sätta av som skjuten ur en kanon upp för backen. Jag saktar av på toppen, klappar om och joggar sista biten hem. Hoppar av, drar sadelgjorden, kastar av ländtäcket och hoppar upp igen.

Nu har han stora problem att stå still. Han vet precis vad som ska hända. Vi styr ner mot grusvägen. Den har ett alldeles perfekt lager med snö. Jag har tänkt trava första biten men Huliganen har inte tid med det och jag ger efter utan strid. Vi galopperar iväg längs med vägen. Pannlampan reflekterar snön som om det vore dagsljus. Jag bara åker med. Bromsar inte, skänklar inte, låter honom välja tempo och försöker störa honom så lite som möjligt. Öronen är spetsade framåt, han ligger på lite fort men jag låter honom hållas.

Efter ett par minuter är vi framme där vi normalt sett vänder. Han saktar lydigt av. Han andas och frustar, skrittar med raska steg vidare ner för en backe. Jag brukar vända men jag låter honom fortsätta skritta bortåt. Efter någon minut, när vägen planar ut, kortar jag upp tyglarna. Han taggar genast till, hoppar på stället, backar ner i diket, kastar med huvudet och försöker dra tygeln ur handen på mig. Vill iväg, nu nu nu. Galopperar stående på stället.

Jag släpper iväg honom och han sätter iväg. Vi tar sikte på en lång uppförsbacke. Jag låter honom välja tempo. Farttårarna rinner när vi dundrar upp för backen och vidare längs skogsvägen. Träden är fulla i frost. Skogen är vacker, mellan tårarna. Jag är bara där, i nuet och känner 500 kg muskler trycka ifrån under mig.

För första gången på en evighet är huvudet alldeles lugnt och tomt på tankar.

På lördag ska vi till Julpa gård i Västerås. Blygsamt inleder vi ett samarbete med ryttarcoach och WE-tränare Anna Nordin. Vi känner inte varandra. Vi har knappt alls träffats. Ändå har jag tagit chansen att inleda ett samarbete för att få hjälp med mental coaching och WE. Jag har ju som många av er vet länge varit nyfiken på WE. På lördag får vi för första gången testa WE under Annas heldagskurs. Vi kommer att rida två lektioner i grupp och få ett teoripass. Det ska bli alldeles otroligt roligt. Jag kommer att delge er allt från kursen.

För dig som vill läsa mer om ryttarcoach Anna Nordin och hennes WE-träningar, gå in på hennes hemsida www.enastaende.se och följ Enastående Häst- & Ryttarutveckling på Facebook.