Om personerna man omger sig med

2016-04-19 066-2Felicia messar mig. Hon är irriterad. Det är andra gången på raken som en av anläggningens dressyrtränare kallar Huliganen för “den där ponnyn”. Typ “Vänta tills den där ponnyn har passerat”. Jag förstår att hon blir sur. Det hade jag också blivit.

“Han är ingen ponny” skriver Felicia till mig. Och det är han ju inte. Han må ha en ponnymamma, men han är en dressyrhäst, precis som den andra hästen i ridhuset.

Det kanske är oviktigt. Hon kanske syftade på hans storlek och missbedömde en halv decimeter. Men i Team Huliganen kämpar vi ganska hårt för att våga ta plats och vara uttalat lika seriösa som de med dyrare, större hästar. Sväva-över-marken-hästarna. Och en sån där kommentar sätter skit i skallen på en och man läser in en massa saker som inte är sagda. Som att man tror man är nåt man inte är. Att man borde sluta med det. Då är det tur att vi har varandra och fler omkring oss som påminner om att vi är värda att tro på.

Det pratas mycket om team. Om hur viktigt det är att ha rätt hovslagare, tränare, veterinär och equiterapeut, men teamet är så många fler. För mig är teamet också de personer vi träffar till vardags.

Såhär: Om jag är omgiven av människor som tror på mig och vad jag kan, kommer jag utvecklas och bli en bättre person än om jag är omgiven av människor som vill sätta mig på plats. Jag vet för jag har stått i båda typen av stall. Uppbyggande och nedbrytande. Jag gick 16 år som hästägare i tron om att jag inte kunde någonting. Att jag och min häst inte skulle någonstans. Det finns så mycket jantelag i hästvärlden. En absurd inställning om att det är bättre att ha haft häst länge, vara konservativ och främmande för nya rön än att vara färsk men kunskapstörstig och ifrågasättande. Och att vilken häst du har begränsar dig i vad du kan uppnå. Det är stört ju. Vilka man pratar med i stallgången, och hur de får en att känna sig, kan göra skillnaden på om man vågar tro och satsa på sin egen väg eller inte. Tänk på det.

Huliganens team består av en kärna på tre icke utbytbara personer. Den första är jag, som hästägare och ryttare. Den andra är Felicia, Huliganens medryttare och tillika en av mina bästa kompisar. Den tredje är Johan, min tålmodiga sambo.

Många jag pratar med som läst bloggen har blivit sugna på att lägga upp ett träningsschema. Det gör mig glad, för jag älskar ju träningsscheman. En sak som man bör komma ihåg om man har en medryttare är det här:

Om medryttaren inte är intresserad av ditt fina träningsschema utan bara vill rida lite på måfå och åka hem, då kommer det bli himla svårt för dig att nå ditt mål. I alla fall om den medryttaren har någon annan dag än återhämtningsdagarna. Jag kan slita häcken av mig på mina dagar, men om min medryttare bryter ner det jag bygger upp, t ex genom att rida mer i det bekväma, starka varvet, då kommer jag ändå ingenstans. Det vet jag. Och det vet Felicia också. Därför är vi allierade. Alltid. Hon är den viktigaste av alla i Huliganens team.

“Jag är så glad att vi är ett team” säger Felicia. “Att vi inte är som dom andra som aldrig träffar varandra. Vi gör saker tillsammans, som ett team. Du och jag och Huliganen”

2016-06-07 18.50.21

Det är ett smärre mirakel att jag och Huliganen för några år sedan lyckades charma Felicia. Jag hade lagt ut en annons på nån sida och Felicia var en av väldigt få personer som svarade på min (extremt långa och detaljerade) annons. Lagom när hon skulle komma för att provrida drog Huliganen på sig en griffelbensfraktur och blev beordrad 6 veckors boxvila. Vem vill bli medryttare på en sån häst? Jo, Felicia. Hon ansåg helt enkelt att om hon ändå ska vara medryttare lång tid framåt, gjorde de veckorna ingen skillnad.

Det blir bestämt att Felicia ska komma ut för att hälsa på Huliganen, även fast han inte är ridbar. Vi möts utanför stallet och småpratar en stund. Jag har i vanlig ordning sladdat in med en falafel i handen, tre minuter efter överenskommen tid så jag har inte hunnit titta till honom innan hon kommer. Vi går gemensamt till hans sjukhage. Det som varit hans sjukhage, menar jag.

Det ligger stolpar och trådar överallt och finns ingen häst i sikte. Hagen är tom. Tom.

img_8327 img_8330Vi följer spåren ut ur sjukhagen, ut genom staketet på den hage som sjukhagen är byggd i. (Det här var på den tiden då jag trodde dubbla staket räckte för att hålla inne Huliganen.) Vi följer hans spår ut på en åker och längs med yttersidan på nästa hage, där de andra hästarna går. Snart hittar vi ett hål även i det staketet. Hagen är enorm och jag närmast panikslagen medan vi springer, sida vid sida genom en gigantiska hagen och försöker avgöra om hästarna är i den eller utanför den. Så plötsligt hör vi ljudet av galopperande hästar. De är absolut längst bort och Huliganen är mitt i en fight med en nyinflyttad valack om vem som är flockledare. Han är inte ett dugg intresserad av att bli infångad. Vi försöker finta Huliganen och till slut får Felicia tag i honom. Det ryker om honom men han verkar mirakulöst oskadd. Vi leder honom ner till stallet.

Jag lämnar Felicia själv med min ångande Huligan och ger mig ut för att försöka lappa ihop staketet innan de andra hästarna hittar ut. Det tar sin lilla tid och mörkret börja komma. Jag vet inte vad jag ska vänta mig när jag går ner till stallet igen. Är Felicia ens kvar? Gläntar på stalldörren. Jo men se där är hon ju. Ser till och med ganska nöjd ut. Och Huliganen är nyborstad och ompysslad.

Guldkorn. Ett guldkorn.

Några veckor senare på boxvila (BOXvila, trots att tanterna i mitt stall tycker så himla synd om Huliganen så de pratar med bebisröst för att förklara hur LEDSEN han är. Buhu, buhu. Lille Huliganen vill vara ute och slå upp sin skada och vara lös på bygden, buhu buhu) blir Huliganen mirakulöst nog friskförklarad. Felicia stannar kvar. Hon blir vår följeslagare till veterinärkliniker, på träningar och tävlingar, lek och allvar. Av en slump blir hon till och med den första som får veta att jag ska få en bebis. Samma dag som jag får det bekräftat, ska vi nämligen in och röntga Huliganens nästa griffelbensfraktur (ett år senare, på det andra frambenet) och jag kan inte gå in i röntgen. Jag får inte bara en medryttare i den där annonsen, jag får en av mina närmaste vänner.1970496_10152660259443906_711866139_nDen tredje personen i Huliganens kärnteam, är Johan. Min sambo sen många år tillbaka. Snubben som står i snålblåst med lera upp till knäna och bygger en lunchgrind för att Huliganen inte ska gå på fri tillgång och bli för tjock. Johan vill inte att Huliganen blir för tjock. Han vill att Huliganen ska vara sportig och snygg.

Han står hela sommaren vid ridbanekanten med en skrynklig padda i famnen och väntar när paddans mamma “bara ska rida lite”. Det är klart mamman ska rida. Faktum är att han själv föreslår det när han tycker att jag börjar se hängig ut. Och när Felicia sedan är borta en månad, skulle ju Huliganen kunna vara ledig på bete som de andra hästarna. Men Johan vet vad som händer om Huliganen vilar på bete. Då blir han ju tjock. Och Johan vill inte att Huliganen ska bli tjock, för han vet att jag inte vill att Huliganen ska bli tjock.

Vi har aldrig haft en padda så vi fattar inte riktigt hur den funkar. Verkar oberäkneligt det här med matbehovet. Vid ett tillfälle när hon vill ha mat mitt i mitt ridpass, frågar Johan om han får skritta under tiden jag ammar. Det är klart han får. Jag sätter mig på läktaren och ser honom skritta runt, runt på fyrkantsspåret. Jag försöker att inte lägga mig i men till slut så måste jag ropa:

“Ska du inte byta varv?”

“Jag har försökt i flera varv nu men jag har glömt bort hur man gör”

Nuförtiden har vi en rutin: Vi möts i stallet, jag gör ordning hästen och sen ammar jag i sadelkammaren och så får Johan åka hem med bebisen medan mamman har ett par stalltimmar. Så håller vi på, för Johan vet vad som händer om jag inte får vara i stallet. Det blir kaos. Johan gillar inte kaos.

Man kan snacka om team i termer av tränare och hovslagare och annat, men om jag inte har en familj som backar upp mig, så kommer jag ändå ingenstans. Det gäller utan barn men det gäller dubbelt upp med.

När jag läste Hästkunskap på Strömsholm för några år sedan kom jag hem med slutprovet i handen.

“Nu ska vi se vad du kan om hästar” flinade jag och började läsa frågorna högt för Johan.

Han hade nästan lika många rätt som jag, på alla tänkbara ämnen: Inälvsparasiter, fodermedel, hästens fysiologi, utrustning och sjukvård.

“Vet du hur många timmar häst jag har lyssnat på under de här åren? Oändligt många”

“Jag trodde inte du lyssnade” sa jag.

“Men nu vet du att jag gör det”

img_3778Så tack till vårt team, det som inte syns lika mycket men som alltid finns där: Våra fantastiska stallkompisar, guldkornet Felicia och min ständige åhörare Johan. Utan er vore ingenting av allt det roliga möjligt.

5 thoughts on “Om personerna man omger sig med

  1. Mona says:

    Så ärligt och härligt och mitt i prickar! !
    Och tyvärr tänker jag om det där nedsättande agerandet som finns i hästvärlden har något med att göra hur vi tjejer allt för ofta är mot andra tjejer?? För det där är ju inte bara i stallet eller på ridbanan. Det där finns lika mycket på arbetsplatsen, i politiken, i skolan…

    Och jag har börjat omge mig av ett bra team även utanför hästvärlden.
    Och för att jämställdhet någon gång ska bli verklig jämställdhet måste vi tjejer sluta agera nedsättande mot andra.

    Fortsätt så.
    Kram

  2. Mia says:

    Fint med ett så bra team som du har omkring dig.
    Jag förstår att det biter när du får höra det du upplever som negativa kommentarer, jag vill gärna tolka kommentarerna som tanklösa, men väldigt onödiga.
    Det är lätt att en persons stress, känsla av ”helvete vad dåligt det går” eller vad det nu är, spiller över och skvätter åt alla håll. Brukar tänka att den personen är den som mår sämst och som inte får ihop sin inre prestationsångest med den verklighet som råder. Att ljuga, skvallra och vara dryg mot någon som har en häst av annan karaktär än det egna idealet är ett bra sätt att flytta fokus från sig själv, slippa tänka på det som skaver inombords.

    Det kan gå åt så otroligt mycket energi att ha negativa människor omkring sig, även om man försöker släppa det så gott man kan. Det kan också förta mycket av glädjen när man vill bevisa att hästen minnsan är bättre än de tror. Fast de egentligen skiter i vilket, för de med största sannolikhet bara upptagna av sig själva.

    Började lyssna på Kaj Polacks ”Att välja glädje” och han kunde sätta ord på vad som händer inom en när man själv blir irriterad och när någon annan är irriterad mot en. Går att låna på biblioteket, lyssna på den om du har möjlighet.

    Hej hopp i Galopp!
    /Mia

  3. Hanna says:

    Har nyligen hittat till din blogg och blir så inspirerad! 🙂
    Många kloka tankar, iakttagelser och fina bilder. Ser fram emot att följa er resa!

  4. Anna says:

    Jag kommenterar nästan aldrig nåt, nånstans. Men vad du än gör människa, sluta aldrig skriva! Du skriver så grymt ärligt och rakt och riktigt jäkla roligt! Det här inlägget, om teamet, fick mig att röras till tårar. På riktigt. Jag har själv haft en knölig start i mitt nya hästägarliv (hade häst för sådär 11-12 år sen innan jag gjorde en nystart för ett drygt år sen). Och jag vet att utan den där uppbackningen så är man inget, orkar inget. I synnerhet inte när det är motigt. Nu sitter jag bara här och tänker på det du skrev om Johan och önskar att jag kunde skriva en lika fin hyllning till min man, som visserligen så gott som aldrig är med mig i stallet, men ALLTID backar upp mig och är min största supporter i mitt hästägande. Stort tack för en fantastisk blogg (har läst vartenda inlägg)!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *