Det har gått två månader sedan vi var på Ultuna sist. Jag har haft en del telefonkontakt med vår veterinär Lena Brask sedan dess. Svullnaden som vi hoppats skulle gå ner efter 2-3 veckor är nämligen kvar. Vi bestämmer att vi ska komma tillbaka för att dubbelkolla så han inte blivit halt och på nytt ultraljuda frambenet. Fram till återbesöket ska vi fortsätta skritta med korta inslag av trav och galopp.

Och halt är han inte, den här gången heller. Ultraljudet visar en stor mängd vätska i kotleden och till viss del även i hovleden. Dock syns inga skador på senorna, vilket är det viktigaste. I och med att han inte är halt tycker Lena vi ska fortsätta vår igångsättning och öka på träningen. Svullnaden kommer kanske alltid vara kvar men ska inte bli värre.

I bara farten fick vi hjälp att ultrajuda hans mungipa. Sedan i januari har han haft en hård knöl som inte vill läka. Den knölen trodde hudspecialist Kerstin att den kanske berodde på metallallergi. Nu har Huliganen gått bettlöst sedan januari, så metallen bör inte vara problemet. Jag har börjat misstänka att det sitter något under huden. Häromdagen sprack knölen upp och blödde. Jag tog tillfället i akt att försöka pressa ut vad jag kunde men Huliganen var inte helt bekväm med min manöver.

Nu visade ultraljudet tecken på att det mycket riktigt kan ha suttit ett främmande föremål där knölen är, men att det i så fall vandrat ut. Knölen i sig har minskat sista dagarna och är nu nästan obefintlig. Lena rekommenderade oss att testa att rida med bett igen om ett par veckor och se vad som händer. Först ska dock huden få bli lite tjockare där den spruckit.

Åh vad det känns som att det vänder nu! Snälla låt detta vara vändpunkten. I helgen ska jag skriva vårt första träningsschema på evigheter. Nu ska vår fina fetknopp bli vår vackra body builder igen! Fingers crossed! Nu kör vi!