Om inspiration

#_0327-2
Det är mycket folk i ridhuset men jag får plats. Jag tar mig plats. Idag sitter jag nämligen på Grand Prix-varianten av Huliganen. Huliganen 2.0.

“Här kommer jag!” ropar jag när jag fulgenar förbi nån annan stackars ryttare som är ödmjukare än mig. Idag i alla fall.

Det här måste vara motpolen till min förra dressyrträning. Ni vet den där söndagen då jag bara ville lipa och red så dåligt att jag till och med blev fulare. Nu sitter jag bara o flinar. Vi tränar halter. Han är lite tjorvig först när vi ska köra trav-halt-trav. Ligger på lite så jag får ruska till och säga nej. Sen kommer galoppen. Han är så fin. Galopp. Halt. Galopp. Länga galoppen. Korta galoppen. Halt. Han bara gör det. Flera gånger om. Dansa. Pausa. Jag måste lägga mig runt halsen på honom en stund och kramas. Bästa Huliganen.

Hela veckan går i ett spontant inspirationstema. Det är välbehövligt. Det är kallt, lerigt, mörkt. Den senaste tidens dåliga träningspass har fått mig att börja tvivla på om vårt strikta schema är värt allt slit.

Men så redan på onsdagen får jag veckans första insikt. Min elvaåriga stallkompis Emilia och jag byter hästar under ett pass i ridhuset. Hon får Huliganen, jag får hennes snart 29-åriga ponny. Helsike vad jag får rida. Jag rider mig genomsvettig för att ens få tanten att trava ordentligt. Formen är skrattretande. Kolla bilden. Det är jag i bakgrunden.

15301167_10155458559173906_747959020_nJag har varit lite orolig för hur Huliganen ska ta hand om Emilia men jag har så fullt upp med att driva att jag nästan glömmer bort dom. Sen tittar jag upp och där sitter lilla Emilia med ett leende som sträcker sig från ena örat till andra.

“Tror du att du kommer få tillbaka honom?” frågar en tjej som travar förbi oss. Det är befogad fråga. Jag är osäker.

Sitter en stund och bara tittar. Tipsar Emilia om att testa skritt-galopp-skritt. Han är så duktig på det nu. Hon tjuter till av glädje när hon galopperar. Det ser fint ut. Himla fint faktiskt. När han blir lite het och vill sticka iväg in i nästa galopp gör hon halt och säger bestämt till honom att han inte får springa ett steg förrän han lugnar ner sig. Ord och inga visor. Han finner sig i det. Det var som fasen. Är han inte krångligare än såhär? Är det jag som är krånglig?

15320310_10155458563598906_1638112313_nEfter nån halvtimme byter vi tillbaka. Jag glömmer att kalibrera om mina hjälper och Huliganen hoppar förskräckt till. Det är som om jag just hoppat ur en traktor utan styrservo och klivit in i en sportbil. Emilia galopperar runt ett varv med sin ponny och tjoar över hur härligt det är att sitta på sin trygga ponny igen. Jag galopperar några varv jag med. Njuter av att ha en gaspedal. Det var faktiskt länge sedan jag njöt så mycket av min häst som nu. Jag liksom fylls av all kärlek jag känner för honom. Den som var så långt borta i söndags. Nu är den här igen, tack vare en ganska långsam 29-årig ponny.

På torsdagen kommer equiterapeut Ingela Brinkefeldt och konstaterar att Huliganen mår hur bra som helst. Hon tycker han har fått bättre elasticitet i sitt steg och uppmanar oss att fortsätta med den träning vi gör. Den ger resultat.

Och så på söndagen rider min dressyrtränare Malin Stridh lille Huliganen. Det är hennes Huligandebut och föranleds av förra veckans träning, då min underläpp var lite darrig.

Det tar inte många minuter innan jag inser vad jag egentligen redan visste. Det är inte hästen som “inte funkar”. Det är jag.

Huliganen dansar fram som om han var vilken krympt dressyrhäst som helst. Det ligger några klipp på Huliganens instagram, för den som vill se. Hon galopperar snett igenom och gasar på lite grann. Han kommer tillbaka till trav på en korrigering som är så liten så jag kan inte ens se den när jag zoomar klippet. Det är verkligen inte hästen. Det är verkligen jag.

Malin hoppar av och bekräftar att hästen är trevlig att rida och att allt funkar bra. Han behöver hitta tekniken för längningarna bara, så att han får ut steget bättre.

“Han lyssnar ju jättebra när man bara spänner magen” säger hon glatt. “Jag behövde nästan inte ta i honom alls”

Bra att höra för någon som emellanåt får rida in i väggen för att få stopp på sin häst. Samma häst.

Låter jag hård mot mig själv? Bra. En ska erkänna sanningen när en får den framför näsan. Om Malin kan rida honom sådär, då kan jag också det. Snart. Vilken morot.

På kvällen tar jag mig mod och skriver till Malin. Jag berättar att jag har som mål att starta honom Lätt A:1 med godkänt resultat. Att mitt långsiktiga mål (på 3-5 år) är att utbilda honom mot Medelsvår C:1.

När jag trycker på “skicka” börjar jag svettas. Tänk om hon tycker jag är helt verklighetsfrånvänd. Stirrar på telefonen. Nu har hon sett det. Pratbubbla. Och sen äntligen ett svar.

“Jag tycker din plan låter jättebra, och helt realistisk” svarar Malin. “Det tycker jag vi ska ha som målsättning, kommer bli toppen!”

Toppen. Hörde du det? Det kommer bli toppen.

2 thoughts on “Om inspiration

  1. Ella says:

    jätte bra tänkt och jag tror ni kommer komma långt men var snäll mot dig själv också. Jag är lite för tuff på mig själv också. 💛💛

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *