Om Huliganens femtioelva veterinärbesök

38809_475265978905_4958512_nHuliganen har en gedigen sjukdomshistoria och jag ska försöka berätta den, även om det kanske blir ett långt och lite tråkigt inlägg. Jag tänker att det kanske är viktigt, nu när du är med på resan kring hans historia. Lite bakgrundsfakta, liksom.

Huliganen föddes en natt i maj 2007. Jag hade turen att få vara med på hans första vingliga steg och fick se honom dia för första gången. Hans mamma hade varit i vår familj sedan hon var ett år gammal. Huliganen blev hennes enda föl då hon hade väldigt svårt att bli dräktig. Faktum är att det mesta var fel på henne men det berättar jag om en annan gång, i ett annat inlägg.

Huliganen och jag hade några härliga unghästår innan han åkte på utbildning. Han slet sig lös både här och där, rymde ur hagen, jagades på bygden var allmänt odräglig och oerhört charmig.

Hösten 2010 fick lille Huliganen åka på utbildning och kom tillbaka som en ridhäst. Det tog inte så lång tid innan något kändes fel och vi åkte på vårt första klinikbesök. Det första av väldigt många, skulle det visa sig.

Det som är så konstigt med att ha en häst som man inte riktigt hittar felet på, är att man vänjer sig vid att det “är som det är”. Det gjorde jag också. Huliganen och jag har träffat oändligt mycket veterinärer. Jag har vant mig vid att hans rörelsemönster varit avvikande, om än med en liten klump i magen som aldrig velat försvinna.

Vi börjar med att åka ett tiotal gånger till den klinik som ligger närmast oss. Besöken har flutit ihop i mitt minne men i journalerna läser jag att Huliganen varje gång var låggradigt halt på ett bakben, ibland på höger och ibland på vänster. Huliganen behandlas allmänt med Metacam, sprutas i knä- och kotleder och vilar. Till slut rekommenderas jag att helt enkelt bara sätta igång honom och se om han blir bättre av det.

Kanske blir han lite bättre, kanske inte, men han trampar snart ner olyckligt i ett dike och får en akut hasledsinflammation. Hasen, som ser ut som en fotboll, behandlas på samma klinik och blir sakta bättre. Problemet är att själva Huliganen blir sämre. Det verkar som att något i hans kropp mår dåligt av att stå stilla och tappa muskler. Vi fortsätter åka till samma klinik fast med den problematik som vi fått på vägen. Huliganen behandlas i knälederna men blir inte bättre. Vid ett tillfälle funderar vi på att ge upp, både min veterinär och jag. Hon hittar inte felet, förstår inte varför han inte svarar bättre på behandling och vet inte om han kommer bli ridbar. Jag bara lipar. Huliganen är då fem år och har knappt tränats.

På det tionde besöket tar min veterinär mig åt sidan, in i ett annat rum och erkänner att hon tycker jag ska åka till en annan klinik, med ett annat arbetssätt och bättre utrustning. Hon tror de ska kunna hjälpa mig bättre där. Jag är henne evigt tacksam för det.

Vi åker 40 mil i snöstorm till den klinik min veterinär rekommenderat. Vid det här laget har Huliganen börjat få problem med att stå på ett ben i taget, och vi har inte lyckats sko honom bak på 14 veckor. Sista gången är vi tre personer som stöttar upp honom samtidigt som hovslagaren försöker få av skon. Min häst som varit så snäll att sko, är plötsligt en hovslagares mardröm. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Böjprov på Huliganens vänstra bakben är inte längre tänkbart. Veterinären på den nya kliniken försöker med slickburk och brems för att distrahera honom men han sparkar sig loss så fort hon försöker lyfta vänster bakben. Hon tillkallar en kollega men det spelar ingen roll vad vi hittar på. Huliganen vägrar.

20121206-194152

Enligt journalen från det besöket är han inte halt vid böjprov på något annat ben och heller inte initialt på det vänstra bakbenet, dvs innan böjprov. Han longeras i skritt och trav men kan inte visas i galopp då han sedan ett par veckor tillbaka vägrar galoppera.

På den här kliniken finns veterinärer som är specialister på ultraljud. De gör ett rektalt ultraljud på Huliganen och hittar inflammation i SI-lederna samt en lindrig pålagring på vänster sida. Man undersöker också vänster höft, men inte höger. Vänster höft mår bra. Huliganen behandlas i SI-lederna och får åka hem.

Närmaste veckorna skrittar vi mycket, mest för hand. Den värsta stumheten i bakbenen släpper. Till och med min sambo ser skillnad på Huliganen.

“Kolla Matilda!” utbrister han en dag när vi är ute och går “Han vickar ju på rumpan!”

Huliganen blir sakta bättre men känns inte helt bra. Jag får tips om en equiterapeut som ska kunna mycket om ju SI-ledsproblematik. Jag ringer honom och han förklarar hjärtligt att jag inte behöver göra några återbesök på kliniken. Kiropraktik är svaret!

img_4853

Såhär fyra år senare kanske jag hade varit lite mer skeptisk till hans inställning men efter ett besök hos honom blir faktiskt Huliganen ännu bättre. Mycket bättre. Jag tyckte då att det känns logiskt att inflammationen bottnar i en låsning. Jag tycker väl på sätt och vis att det är logiskt fortfarande, men oavsett hans eventuella magikrafter så behöver Huliganen ett återbesök på klinik några månader senare då han återigen får problem att galoppera. Jag får en helt fantastisk veterinär som berättar att hennes häst också har pålagringar i SI-lederna och att den hästen fungerar alldeles utmärkt. Hon säger att om man skulle ultraljuda alla ridhästar i Sverige skulle antagligen stor del gå med pålagringar utan att något som helst besvär av det. Att mitt fokus ska ligga på att hålla min häst välmusklad och stark, så kommer han säkerligen hålla lika bra som vilken ridhäst som helst. Blir han sämre igen så ska jag komma in med honom för att behandla om lederna. Det behöver jag dock aldrig göra.

Från den dagen lever jag med inställningen att Huliganen har ”problem med SI-lederna” och lägger upp en plan efter det. Han vilar inga långa perioder om han inte måste, han hålls varm över ryggen och får regelbundna besök av kiropraktor för att inte gå med spänningar i onödan. Han rör sig kort bak men jag tänker att det är sådan han är. Vi tränar och tävlar och jag går runt och väntar på att någon ska knacka mig på axeln och ifrågasätta varför jag tränar en häst som inte är fräsch. Eller är han fräsch? Håller jag på att bli knäpp i huvudet?

Då och då blir han sämre. Några gånger om året, ungefär. Då åker jag till klinik där de aldrig hittar någonting men ofta behandlar knäleder bak och några gånger även kotleder. Han passar också på att få griffelbensfrakturer, först på vänster och sedan på höger framben samt oändligt många hovbölder. Det är alltid nånting. Vi rider och tränar men det är lik förbannat alltid nånting. Det känns som om han inte kan använda sin kropp ordentligt. I perioder får vi problem i ridningen. Han blir oerhört stressad när vi kräver något av honom och beter sig illa. Vi försöker gå till botten med det men jag får alltid känslan av att det är något mer, något annat.

IMG_8140

Oron över att han rör sig så kort ligger som en våt handduk över allt vi gör. Jag är liksom inte säker på att allt verkligen stämmer. Det är så konstigt för kiropraktorn hittar aldrig något i ryggen på honom längre. Det är flera år sen sist. Hur kan han vara så bra i ryggen och ändå visa symptom, om ryggen är hans enda problem?

En dag blir jag bara så jäkla less på allt. Ska man ha den här magklumpen? Har alla det?  En annan equiterapeut kommer ut. Vi är gamla bekanta och hon har haft Huliganen på sin lösdrift när han var yngre. Jag hinner longera typ två varv innan hon utbrister:

“Allvarligt, rör han sig alltid såhär?”
“Han har lite svårt att trava ordentligt innan han har galopperat så normalt sett så galopperar jag honom några varv först så att han lossnar i kroppen”

Hon bara tittar på mig. Jag känner mig dum. Som att den där knacken på axeln kom nu, till slut. Som att någon vågade säga som det är. Och jag som ändå tyckt han känts ovanligt bra sista tiden…

Huliganen får genomgå behandling men hon hittar inget muskulärt som skulle förklara hur han rör sig.

“Jag vet att du har kollat allt på honom, att du har en plan och så, men den där hästen jag nyss behandlade, den är betydligt fräschare än vad din åttaåring är”

Hon pekar mot min kompis 28-åriga ponnykorsning som rids ett par dagar i veckan.
Vad svarar man på det?

3 thoughts on “Om Huliganens femtioelva veterinärbesök

  1. My says:

    Hur kan man ens ställa den frågan eller ge den kommentaren. Jag vet inte hur du uppfattade den? Men det lät verkligen taskigt tycker jag.
    Man ska inte bli tyst utan ifrågesätta i det läget.

    • Matilda says:

      Vi känner varandra sedan tidigare, equiterapeuten och jag. Då kan man kanske vara rakare mot varandra, även om det svider lite. Jag blev faktiskt ganska lättad av hennes kommentar. Det kanske låter hårt att säga så, men för mig kändes det som att någon äntligen såg vad jag såg. Sen är det ju alltid lite jobbigt att få något bekräftat, när man egentligen vill att hästen ska vara frisk. Men samtidigt, skönt att få sin magkänsla bekräftad också.

  2. Lina says:

    Lita på magkänslan, även om det är läskigt.

    Min häst visade sig ha PSSM (hältor, låsningar, inflammationer mm var hans symptom). Alla raser kan ha det. Det kostar bara 400kr att skicka in hårstrån med rötter kvar för DNA-prov.

    Skönt att kolla iaf :).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *