Möte med Sussi 1 okt 2016

För nästan exakt ett år sedan, den 1 oktober 2016, sitter vi precis här, vid mitt köksbord. Jag, Felicia och Susanne Widner. Och så min dotter Polly då, fyra månader vid tidpunkten. Vi har precis kommit hem från stallet, där vi stått i stallgången alla tre och tittat på Huliganen. Sussi tycker han saknar ryggmuskler men att han i alla fall har lite mer former nu än sist hon såg honom, för något halvår sedan. Då var han mer formad som en burk, säger hon. I mina ögon ser han ut som Huliganen. Varken mer eller mindre.

Huliganen 8 nov 2016

Vid köksbordet pratar vi om träningsscheman. Vi får hjälp att lägga ett schema för de kommande tre månaderna. Jag får skriva upp mina mål och Felicia får skriva sina. Eller ja, Sussi skriver mer eller mindre mina mål åt mig. Målen är uppdelade i delmål och långsiktiga mål. Vissa flera år fram i tiden, som att utbilda honom tills han är redo att starta medelsvår dressyr. Det skriver inte jag, det skriver Sussi. Jag tycker nämligen det känns helt surrealistiskt och fullkomligt ouppnåeligt. Sussi säger att det är vårt mål 3 år från nu.

När Sussi frågar vilken galopp han är svagast i svarar vi unisont “vänster!”. Och så pratar vi om hans kondition. Han behöver verkligen bygga kondition, för han orkar nästan ingenting och han är alldeles för tjock.

Det är ett år sedan. Ett fjuttigt litet år.

Nu har vi en välmusklad, normalviktig häst med riktigt bra kondition och en fin vänstergalopp.

Och det konstiga är, nu tar jag det för givet. Som om han alltid sett ut såhär, presterat såhär. Som om han alltid varit frisk.Morganriks augusti 2017

Jag träffar ett par blivande vänner för att prata träningsplaner. Faktum är att de har dragit ihop en studiecirkel om hållbar hästträning och jag får vara med. De pratar om min träningsplan som något jag är klar med, en fas jag gått igenom.

“En träningsplan är ju föränderlig” säger jag. “När hästens förutsättningar ändras, måste planen också omvärderas”

“Men du börjar ju från en annan punkt” säger någon som själv sitter med en häst som ska skrittas igång efter en långdragen skada.

Och då slår det mig att jag har glömt hur stor skillnad det är att börja där de är, där vi en gång började, mot att börja från den punkt vi är idag. För till stor del är det ju så att det tunga grovjobbet, att bygga sin nya grund, det gör man ofta bara en gång. Det kräver extra mycket planering, noggrannhet och tålamod. Så oändligt mycket tålamod. När jag tittar på 2018 gör jag det från en helt annan utgångspunkt. Finlir. Det är lyxigt. Jag har blivit lite bortskämd.

Det här året har varit det bästa år jag haft under mina 19 år som hästägare. Det är resultatet av att ha gått till botten med våra segdragna skador, fått rätt hjälp och sedan byggt upp honom noggrant, tålmodigt, konsekvent. Att ha sett över varenda liten rutin, från hur och var han går i hagen, till när och hur han är broddad, vad han äter, hur han hanteras, vem som rider och hur. Jag har tagit både två och tre obekväma beslut för att förändra saker jag inte längre trott är hans bästa alternativ. Jag har varit obekväm, trött, irriterad och undrat hur mycket tid och pengar det är rimligt att lägga på en häst som på pappret är värd mindre än en månadslön.

KM 2015

MEN: Jag har också sett framsteg, först långsamt sen som en stadig ström. Sett honom gå från vinglig, tjock och svag till vältränad och stark som en oxe. Då har jag fyllts med en glädje och målmedvetenhet som kunnat få mig att göra allt tusen gånger om, även de mörkaste, regnigaste novemberdagar när hästen ska galoppjobbas ute och man fryser röven av sig med regnet piskande som spön i ansiktet och en pannlampa som någon borde bytt batterier i för flera dagar sen. Varje jävla dag som vi bestämde oss för att orka hålla oss till vårt schema istället för att krypa upp i soffan istället, varje sådan dag tog oss närmre dit vi är idag. Jag skriver vi, för det har inte bara varit jag. Vi har varit ett team.

HarboOrten juli 2017

På söndagskvällen är det dags för dressyrträning igen. Huliganen har fått ett insektsstick i mungipan och måste gå utan bett. Sist vi red träning på hackamore var det ärligt talat mest pengarna i sjön eftersom jag knappt kunde styra o än mindre rida någon “dressyr”. Jag har en annan magkänsla nu, så vi testar. Huliganen är stark i sin kropp. Han hänger inte i handen som förut. Redan när jag värmer upp honom kommer jag det, att när han är såhär stark och självklar, spelar det ingen roll att jag rider på hack. Jag kan rida honom med sätet, gå från att galoppera på framåt till att sätta mig ner o galoppera nästan på stället. Formen får bli vad den blir men ärligt, den är ändå bättre än hur det var som bäst för ett år sen – med bett.

Vi rider igenom Lätt B:2-programmet två gånger på raken. Första gången vi vänder snett igenom för mellangalopp ber Malin mig ligga kvar i arbetsgalopp. Andra gången säger hon att jag får öka om jag vill. Jag blir så uppriktigt glad. Gasar allt jag har på diagonalen, för jag är så tvärsäker på att jag kan ta ner honom till arbetstrav vid väggen ändå. Och det kan jag. På hackamore. För det här året har vi byggt en häst som är självsäker, stark och lydig.

Varenda gång jag tvekat på om jag orkat men kört ändå, varenda piskande regn i ansiktet, varenda stelfruset januarifinger och varenda sömntimme som byts ut mot stalltimme, allt har lett oss hit.

När jag promenerar hem i mörkret hör jag någon säga till Malin: ”Så bra den gick på hackamore”. Ja, ta mig tusan. Det gjorde den, världens bästa Huligan.