Om en ny övning med Susanne Widner

Så är det helt plötsligt lördagen den 9 september och Susanne Widner kommer till oss för andra gången i höst. Jag har inte ridit ett enda pass sedan jag tävlade för en vecka sedan. Jag har bara promenerat en sväng igår, men Felicia har tack och lov ridit en del. Veckan har gått så fort så jag reflekterar inte ens över det förrän jag hoppar upp.

Orolig har jag varit också, i veckan. Huliganen håller på att vänjas in på årets hö och fick i början av veckan plötsligt varma framhovar och tydlig puls i frambenen. Jag som förlorat hans mamma i fång får lätt panik och gör vad jag kan för att vänja in långsammare. Fjolårshö är det ju dessvärre lite begränsat med. Jag har sån tur så jag kan köpa loss lite av vårt gamla parti från ett stall i närheten och dra ut på övergången så länge som möjligt. Hela veckan pendlar han mellan att vara varm och att vara helt iskall om hovarna, men han är hela tiden vid gott mod, feberfri och rör sig precis som vanligt. Alltså rider vi, för flera dagar är han varm innan ridning men kall efter. Ridningen gör något bra med honom.

Huliganen är i vanlig ordning lite skeptisk till Sussi men när vi väl kommer igång är han så himla duktig. Han har fått en fin arbetsmoral, tycker jag. Han tuffar på som ett litet tåg, relativt obrydd om att övningen är svår och att vi kräver mycket av honom.

Sussi har lagt fram två bommar på mittlinjen och ställt två koner vid fyrkantsspåret. Tillsammans bildar dom en volt att rida på. Under helgen ser jag nio olika ekipage göra samma övning, men på olika sätt, anpassat efter hästens förutsättningar och behov. Gemensamt är att alla hästarna börjar lägga vikt på sin bakdel och kommer loss i länd och kors. Det är häftigt att se.

Vi får, precis som alla dagens tidigare ekipage, börja med att skritta samlat från bommen till konen och länga skritten från konen till bommen. Huliganen är fin och jobbar på bra. Målet är att få honom att arbeta med sina bakben, därför ska han gå så sakta det bara går i den samlade skritten. Formen är oväsentlig. Han ska arbeta med sina bakben och därför få upp sitt huvud. Är huvudet nere låser han sina bogar och kan inte arbeta rätt med sin bakdel.

Han är ganska jämn i båda varv när vi samlar skritten men lättare att länga i höger varv. Sussi förklarar att det beror på att när vi går i vänster varv hamnar hans starka sida, den högra, ytter och behöver längas (eftersom han går på böjt spår). Enkelt förklarat är den starka sidan kortare muskulärt än den svaga sidan, eftersom en stark muskel är kort och en svag muskel lång.

Vi får göra samma övning i trav. Han är förvånansvärt lätt att övertala att trava riktigt långsamt och lägga vikt på sin bakdel. Vid varannan markering lägger vi ner formen och länger traven. Vi är så nöjda så vi nästan direkt går över till galoppen.

I galoppen får jag först jobba med samlad trav från konen fram till bommen, galoppfattning över bommen och sen galopp trekvarts varv över nästa bom och trav vid konen igen. Det går jättefint i vänster varv men är väldigt svårt i höger. När vi inte får till fattningen över bommen får vi lägga en volt runt den och försöka igen. Vi får till ett par stycken men det blir verkligen en läxa till nästa gång. Ännu värre blir det när vi ska rida samlad skritt mellan konen och bommen, och sedan galoppfattning ur det, över bommen. Vänster går ganska bra men höger går inte alls. Nåja. Bättre lycka nästa gång.

Som alltid när jag tränar för Sussi lämnar jag ridhuset med en positiv känsla i kroppen. Jag är mallig också, och nostalgisk. Tänk att jag kan rida min fina häst på det här sättet. Att han är så ridbar. Han känns lydig, medgörlig och välriden. För ett år sedan var övergångar det värsta jag visste, eftersom jag hade så svårt att få stopp på honom. Att upprepat antal gånger gå från galopp till trav och upp i galopp igen hade gjort honom tokig. Nu är han plötsligt okej med det. Jag liksom upphör aldrig att förvånas hur långt vi kommit från vart vi startade. Och då pratar jag inte ens den riktiga början, med skadorna. Därifrån känns det väldigt långt till vart vi är idag. Ett och ett halvt år är det sedan vi var hos Per Spångfors, med en häst som var halt på tre ben. Tänk vad en bra veterinär, ett kunnigt team, ett välplanerat träningsschema och lite jävlar anamma kan göra. Underverk.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *