Om en lördagskväll

Det är lördagskväll och jag åker till stallet för att kvällsfodra hästarna. Jag har kört hem från Vemdalen och min dotter vägrar sova. Tiden börjar rinna iväg, så till slut lämnar jag henne med Johan och åker. När jag kommer fram ringer han och meddelar att hon somnat. Jag tittar på klockan. 21:00.

“Innebär det att jag kan rida?” frågar jag, lätt andfådd av förväntan.

“Eh… Jag antar det” svarar Johan.

“Vi hörs!”

Jag slänger åt stackars Huliganen lite hösilage medan jag borstar så att han inte ska svälta ihjäl, sen beger vi oss ner till ridhuset. Det tomma ridhuset. Jag måste tänka på att andas för att inte stressa upp min lilla häst. Jag är så uppspelt över att få rida för första gången på en hel vecka. Det är helt orimligt hur uppspelt jag är. Det är ett privilegie att älska något så mycket som jag älskar att vara i stallet.

Han är som smör. Jag vill bara lipa av glädje. Han liksom smälter runt i under mig. Vi har börjat få grepp om att rida sluta på volt och jag upplever att det gör något med honom. Han mjuknar, både fysiskt och psykiskt. Alltså börjar jag så, efter att vi värmt upp en stund. Rider öppna några steg, går ur, rider sluta några steg, går ur. Precis som vi gjort på ett par dressyrträningar med Malin. Det blir inte klockrent men det blir lite bättre varje gång vi gör det. Gör övningen först i skritt och sen i trav. I vänster varv är öppna svårast, för där vill han gärna sticka ut bogen. I höger varv är slutan svårast, där vill han helst bara låtsas som att han inte märker vad jag ber om. Jag tänker på Sussis intervaller och rider lite mer öppna i vänster och lite mer sluta i höger. En vacker dag ska det vara lika.

Allt är så mysigt och trevligt fram till att jag börjar fundera på att galoppera. Vad fasen är det jag gör med min kropp när jag tänker på att galoppera? Vi har precis skrittat snett igenom och han har haft sån där härlig, lång skritt på halvlång tygel. Så kortar jag upp den och det blir kaos. Det blir kaos för att jag tänker på att vi ska galoppera. Argt konstaterar jag att Huliganen ju faktiskt inte kan ha en jäkla aning om att jag har tänkt galoppera nu. Det är något jag gör. Vad är det jag gör?!

Galoppen blir spänd och jag får inte riktigt loss honom i sidorna. Jag har glömt alla eventuella trick för att lossa honom i galopp så jag sitter mest bara runt runt på volten och surar över att magin är borta. Sen saktar jag av och då är det ju ännu mer kaos naturligtvis. Det är ju vår akilleshäl, traven efter galoppen. Han sticker iväg som en katapult och jag är som en planka uppe i sadeln. Stel, stum i handen och har axlarna vid öronen. Jag försöker slappna av men det hjälper inte så mycket. Försöker komma till arbete. Försöker rida öppna och sluta på volten men det tar flera minuter innan vi är tillbaka i arbetsläge igen.

Jag blir så irriterad. Vi har hållit på med det här i flera år. När ska vi lära oss att hitta tillbaka till den avspända traven efter galoppen?

Jag avslutar med att låta Huliganen knata runt lite lös i ridhuset. Lite tycker han om mig ändå, för när han galopperar bortåt och jag kallar in honom, vänder han och kommer till mig istället. Min älskade lilla häst.

Nåväl. Idag är det dressyrträning. Malin kommer att hjälpa oss. Vi kom i alla fall genom Lätt B:1-programmet två gånger igår. Nästa söndag är det programridning hemma i ridhuset.

Jag loggar in på TDB. Men se där. Jag är inte längre reserv till dressyrtävlingen den 17 april. Jag är ordinarie. Kul. Jättekul.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *