Om bilar, hovslagare och trötthet

2016-01-21 058-2Efter helgen är jag så lycklig över vår hoppinsats, nästa gång jag rider är jag helt knäckt. Kanske har det med livet i stort att göra, det har nämligen varit en riktig skitvecka. På lördagen hämtar vi ut vår Volvo efter fyra veckor (!) på verkstan. Jag bor i utkanten av universum ungefär, så fyra veckor utan bil är som en livstid av barnvagnssläpande på bussar som går tre gånger om dagen till civilisationen. Och till stallet går inga bussar alls.

Men vi får alltså tillbaka Volvon på lördagen och sen på onsdagen dör den på E18 och jag får ringa bärgare för att komma därifrån. Då vill jag bara storgråta, men min bebis har redan tagit den rollen för stunden så jag får vara den som håller modet uppe. Någon av oss måste vara den liksom.

Det är bara en bil, tänker jag och försöker bestämma mig för att inte älta ner mig i det här. Liksom smakar på tanken att bara tänka bort det. Pengar kommer det alltid nya, liksom. På nåt sätt. Det går först ganska bra. Det visar sig till exempel vara ganska kul att åka bärgningsbil.

Jag hoppas jag redan har sagt det jag ska säga nu: Jag har världens bästa hovslagare. Jag messar henne när jag darrig på underläppen väntar på bärgaren. Meddelar att det kan bli svårt att fixa skoningen imorgon bitti. Hon svarar att det är lugnt, att hon hämtar mig och bebisen på morgonen hemma hos mig. Hon passar på att fråga om hon ska komma och hämta upp oss på E18 också. Tycker det verkar farligt att stå still bland all trafik. Hon är så fin så det nästan är värt att gråta lite bara över det. Jag måste bjudit på sjukt gott kaffe genom åren. Supergott.

Mycket riktigt kommer Maria och hämtar oss på torsdag morgon. Hon skor både Huliganen och några av hans kompisar, sedan dricker vi kaffe och pratar om hästar. Maria säger att det är stor skillnad på hur Huliganen är nu mot hur Huliganen var förut. Hon pratar inte bara om att han inte längre försöker sparka ner henne varje gång hon skor vänster bak, utan också om hans hovkvalité.

“Förut fick jag fasa av skorna bak, vet du” säger hon “Nu behöver jag inte det. Jag kunde inte använda de två sömhålen bak på skon för hans väggar var så tunna att det inte fanns något att spika i. Och när jag spikar nu så suger sömmen fast, det gjorde det inte förr”

Hon ser nöjd ut. Jag blir glad. Jag har glömt hur det var att sko Huliganen, både mentalt och fysiskt.

“Och inte har han haft en enda hovböld i år heller” tillägger jag entusiastiskt. “Han brukar ju ha flera stycken per vinter”

”Nä, men jag såg flera ställen nu där det var på håret att jag behövde gröpa ur. Hade du satt snösulor på honom hade han garanterat haft bölder nu”

Aja. Man kan inte få allt.

Maria kom till oss hösten 2012. Jag hade haft lite andra hovslagare innan, modellen som inte dök upp och modellen som gjorde ett dåligt jobb. Jag hade nyligen flyttat och letade hovslagare typ på Google. Fattade inte att det är skillnad på hovslagare och hovslagare. Sen fick jag tag i Maria, och lite senare hjälpte jag Svenska Hovslagareföreningen med en kampanj vi kallade “Vem skor din häst?”. Då blev jag lite mer påläst och insåg att det är rätt bra att välja en hovslagare som är medlem i Hovslagareföreningen. Då vet man nämligen att hovslagaren är både utbildad och ansvarsförsäkrad. Det är ganska bra grejer att vara.

Hösten 2012 fick vi vara tre personer för att sko lille Huliganen. Två som stöttade upp honom och en som försökte sko honom. Huliganen klarade inte av att stå på sitt högra bakben och lyfta sitt vänstra. Det tog många, många veckor för oss att sko om honom. Under tiden åkte vi Sverige runt och försökte hitta orsaken till varför han betedde sig så, vad det var som gjorde ont.

Vi hittade först ingenting i flera månader, sen en inflammation i SI-lederna. Efter att den behandlades blev han mycket bättre. Sen nu i februari 2016 hittade Per Spångfors en gammal, utläkt avlossningsfraktur i bäckenet och jag kan inte sluta tänka på om det var det som var färskt då. Om vi försökte få en häst som hade en avlossningsfraktur att acceptera att bli skodd. Det gör ont i mig, men till min tröst vet jag att vi åtminstone förstod att något gjorde ont. Att vi aldrig var arga på honom. Men ändå. Tänk om vi vetat, tänk om någon kollat.

Det tog till i höstas innan Huliganen hade förtroende nog för oss att sluta sparka efter Maria när hon ska dra av hans vänstra baksko. Nu står han lös när hon skor. Hon vill ha det så, säger att det känns skönt att veta att han själv väljer att stå kvar. Att det blir på hans villkor, helt utan tvång. Jag är glad att hon känner så och Huliganen verkar nöjd han också. Det funkar förvånansvärt bra. (Förutom en gång, då vi båda råkade glömma honom i stallgången medan Maria var ute i sin bil och riktade skor och jag typ ammade bebis i sadelkammaren. Då undrade han väl vart vi var och gick till slut iväg och käkade halm istället. Man kan ju inte precis klandra honom för det…)

Tillbaka till bilen. På torsdag eftermiddag ringer de och säger att generatorn har gått sönder. Johan har precis berömt mig för att jag tar det här med bilen så himla bra. Efter det telefonsamtalet så säger han inte så mer.

Och så på fredagen ska jag rida mitt första ordentliga pass sedan söndagens dressyrträning. Bebisen har matvägrat i typ en vecka. Vill bara äta bananpannkaka eller gröt. Jag har slut på tålamod inte bara för stunden utan liksom för en livstid. Jag är så jävla trött. Helt jävla dränerad. Med den utgångspunkten börjar jag mitt ridpass. Dagen till ära ska jag jobba med det svåraste vi vet: Att sakta av från galopp och behålla en lugn, sansad trav utan att han blir stressad. Bra planering va!

Jag kan inte komma på en enda sak som Malin har sagt till mig. Det är som att det finns en plan nånstans långt inne i mitt huvud men hur jag än försöker fokusera på den så rymmer den för mig. Det var nåt om att bredda händerna. Eller? Han travar like there is no tomorrow. Spänd som en fiolsträng, rak, stark och faller till slut över i galopp för att han är så himla stressad. Ett kort ögonblick funderar jag på om han tänker försöka kasta av mig. Jag pendlar mellan att åka med och att få fullkomliga frispel och göra arga halter. Flera gånger står jag bara still, för det känns så himla hopplöst. Då blir han arg och studsar på bakbenen. Tröttsamt.

Jag tänker att jag ska messa Malin och be henne rida honom på söndag. Jag tänker att jag ändå bara förstör allt och jag är världens sämsta ryttare och att jag kanske ska börja med typ fiskar. Sen blir jag arg på mig själv och tänker jag att om jag ger mig fan på att det här ska funka, så kommer det ju göra det. Om Malin säger att det är jag, inte hästen, då är det ju jag. Och rimligtvis borde jag ju gå att lära om. Malin verkar ju i alla fall tro det. Då får jag väl ge mig tusan på det då. Sen. Just i stunden ger jag upp och går tillbaka till stallet istället. Vissa kvällar ska man bara inte rida.

Imorgon är det dressyrträning. Håll tummarna för att hon har rätt i att jag går att lära om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *