Om att vara lite annorlunda

DSC_0900Det är första passet efter den där dressyrträningen som kändes alldeles magisk. Jag är lite förberedd på att han antagligen inte kommer kännas fullt lika bra idag. Ett fantastiskt pass följs ju sällan av ett precis lika fantastiskt pass till. I alla fall inte för mig.

Jag kliver in i ridhuset. Det är som fyllt av dressyrhästar och en av de lite dyrare tränarna håller träning. Hon gormar så det ekar mellan väggarna.

“OCH SÅ SNETT IGENOM MED ETT BYTE PÅ MITTEN”

Jag lufsar bort till hörnet för att hänga av mig termobyxorna och reflextäcket. Nämen se där. Där sitter min gamla dressyrtränare och tittar också. Vad härligt. Två dressyrtränare och fem av stallets bättre dressyrekipage i ridhuset samtidigt. Och så jag då.

“KOM I SLUTA SNETT IGENOM NU! SÅDÄR JA!!!!”

Kul för dom. Vi kan inte ens göra en ordentlig sluta längs långsidan vi.

Jag hoppar upp och skrittar bort till andra änden av ridhuset. Ställer mig i mitten och flexar. Vi är inte som alla andra ekipage. Jag har vant mig vid det, men sådana här dagar är de svåraste. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite konstig. Jag sitter som i huvudet och formulerar en förklaring till vad jag gör. Utifall nån skulle lägga en piruett precis vid mig och få tid att fråga.

Det är John Ricketts som har lärt mig att flexa. Jag ber Huliganen först böja in sitt huvud mot mitt ben åt höger, sedan åt vänster. Jag vill att han tittar ärligt in mot mig, att han slappnar och släpper fokus på allt annat som händer runt oss i ridhuset. Det är som en koll att han är här med mig mentalt. Ibland vill han slå sig loss och snurrar runt, särskilt om det händer mycket annat runt omkring oss, då väntar jag ut honom. Ibland flexar han bara mjukt åt båda håll utan konstigheter. När han är avslappnad börjar vi passet.

Vi är redan framskrittade så jag fattar galopp och galopperar honom en stund på helt lång tygel. Alla dressyrekipagen har flockats nere vid läktaren så jag får halva ridhuset för mig själv. Sen sätter jag mig ner i sadeln, andas ut och ber honom stanna. Så står vi still en stund och funderar innan vi kör samma sak i andra varvet. Vi avrundar med några små åttor i trav, där jag vill ha honom mjukt och följsam i sidorna och örat vinklat in mot mig, även fast jag inte kortat tygeln än och han egentligen är fri att ha det vart han vill. Jag vill att han är här med mig.

När det funkar så släpper jag ut honom och stannar. Berömmer och snackar lite med honom. Sen börjar själva passet. Dressyrpasset alltså, med sånt innehåll som ett vanligt dressyrpass kan tänkas ha: Skänkelvikningar, övergångar, tempoväxlingar, öppna, sluta osv. För vi gör ju sånt också.

DSC_1075
När jag sitter där och galopperar runt, runt med tygeln hängandes, då vet jag att jag gör någonting som många skulle dra sig för att göra. Som de andra antagligen tycker ser konstigt ut. För mig är det ett verktyg, en avstämning på att han lyssnar. På samma sätt vet jag att det ser lite konstigt ut när jag rider mina åttor, men de är viktiga för mig. Om jag inte stämmer av honom, kommer han bulldoza sig igenom vårt pass och det har ingen av oss någon glädje av.

När jag började träna för John så drog jag mig för att göra den här typen av övningar när någon såg. De sticker ut och jag var rädd för att bli ifrågasatt. Det sitter i mig lite fortfarande. Jag är som på min vakt, trots att jag tror på det jag gör. Jag är beredd att försvara mig. Jag förstår att vissa drar sig för att ändra sig. De flesta gör som alla andra. Det krävs lite extra mod för att våga testa något annorlunda. Men jag tror på det här. Jag gör verkligen det. Och jag vet hur stor skillnad det är på Huliganen nu mot Huliganen för några år sedan.

“GRAMAN!!!!! KAN NÅGON HÄMTA EN GRAMAN?”

Jag tittar upp. Det verkar ha blivit lite problem med hästen som tränas. Nu hämtas en graman.

Jag sitter där på hästryggen och tittar på de andra en stund. Jag ser att nästan alla hästarna går med graman. Jaha. En av hästarna känner jag igen från den där gången då jag (försiktigt) öppnade en delicatoboll på läktaren och nästan gav den en hjärtinfarkt. Ryttaren skrek rakt ut och undrade vad tusan som försiggick på läktaren egentligen. Det försiggick en chokladboll och en sötsugen åskådare. Sorry.

Man kanske inte behöver skämmas så himla mycket över att göra något annorlunda. Jag undrar hur många av de här ekipagen som löser sina problem och hur många som bara försöker slå in dom. Jag menar inte att jag är bättre än någon annan, men kanske heller inte sämre. Vi har bara olika sätt att hantera våra respektive problem. Och vi har kanske olika krav på vad som behöver funka i vår vardag. Jag tolererar inte att min häst är en bulldozer. En huligan. Så vi flexar och lägger överdrivet mycket volter. Det hjälper oss. Nån annan kanske använder en graman för sitt problem. En tredje rider bara i ridhuset. En fjärde vågar inte rida överhuvudtaget. Och nån får en hjärtinfarkt över en chokladboll. Det kanske är okej för dom, men då behöver inte jag skämmas över att mina krav är högre.

Läs gärna min intervju med John Ricketts: ”Please listen and be soft” och blogginlägget ”Om att träffa John Ricketts

Fotona har Clara Andersson tagit.

DSC_0994

5 reaktioner på ”Om att vara lite annorlunda

  1. Leonie Svedjemarker skriver:

    Du är så himla bra! Fortsätt gå din väg! Låt dem köra sitt race, så hoppas vi de låter dej köra ditt. Kanske så småningom någon faktiskt stannar upp i sin piruett och nyfiket undrar vad du gör. Men just då är ni antagligen bara två i ridhuset…

    • Matilda skriver:

      Tack! Vad glad jag blir. Igår stannade faktiskt en av dressyrdamerna upp och utbrast ”Vad lydig den har blivit. Den ser nästan ut som en dressyrhäst, nu när den är rakad också”. Hihi.

  2. Laila Norman skriver:

    En sån alldeles underbar blogg du har! Jag har nu suttit och läst inlägg efter inlägg efter inlägg och trots att jag läste dem i fel ordning (från det nyaste och bakåt i tiden) så var det så himla givande läsning. Jag blir så otroligt inspirerad att lägga upp nån sorts träningsprogram själv och framför allt redan i morgon dag börja med den där konsekventa kontrollen som man upptäcker i markarbetet att man så väl behöver!
    Just det där du beskriver så bra, när du känner dig väldigt annorlunda med ditt sätt att rida o vara med hästen, jämfört med de andra dressyrryttarna, tycker jag är helt underbart. Stå på dig, det är ju du som gör rätt! 😃
    Jag själv har en arabtjej men jag tävlar inte alls och om man betänker att jag inte har råd med nån transport eller att byta till en större bil som får lov att dra en sådan, så är det väl lika bra. För eftersom jag måste tjata till det med någon bekant som kan skjutsa om jag ska nånstans, så blir det ju inte så ofta jag kan vara med på ens nån träning. Tillgång till ridhus har jag heller inte av samma anledning, så den stundande säsongen blir väl ganska hackig antar jag, beroende på väder, is, snö och mörker. Men till våren!

    Nu ska jag över till Instagram och kolla med. 😊

    • Matilda skriver:

      Jag såg din kommentar först nu men blev så himla glad! Tack! Vad roligt att du gillar bloggen! Jag får ju mycket tips och råd från Susanne Widner. Senast häromdagen så påminde hon mig om en rad olika övningar man kan göra för både kondition, styrka och koordination även när man bara kan skritta ute i mörkret. Jag kan försöka tipsa vidare om sådana i ett inlägg framöver. Då kanske det går att inspirera till ett litet träningsschema även under vintern 🙂

Lämna ett svar till Matilda Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.