Om att vänstra med kiropraktorn

Det visar sig att det ska komma en kiropraktor till stallet. Samma kiropraktor som jag hade till Huliganen för några år sedan. I flera år var hon hos oss var sjätte till åttonde vecka från hösten till våren, lite mer sällan på sommaren då värmen fick honom att må bättre. Jag har alltid tyckt om henne för hennes oerhörda kompetens, men slitit mitt hår för hur hopplöst svår hon varit att få tag i. När jag skulle sätta ihop mitt team valde jag bort henne för vår equiterapeut Ingela. Ingela har också varit med oss hela vägen. Faktum är att vi lärde känna varandra när hon behandlade Huliganens mamma när jag var typ 13 år. Hur som helst. Den person som ska ansvara för Huliganens friskvård ska inte bara vara oerhört kompetent, utan också vara en person jag kan ha en dialog med. Regelbundet. Därför valde jag bort min förra kiropraktor.

Hur som helst. Nu skulle hon alltså komma till anläggningen och det visar sig att det finns platser kvar. Det kliar i fingrarna att boka men då tänker jag på teamet. Att jag har ett bra team som jag litar på. Att jag inte ska sväva iväg på sidospår. Vi i teamet har en plan, med uppföljning och regelbundenhet. Men så pratar jag med min stallkompis Tina. Hon har ett annat perspektiv. Hon menar att kiropraktorn inte sett Huliganen på säkert 1,5 år. Sedan innan vi var hos Per, i alla fall.

“Det vore ju jätteroligt att se vad hon säger om Huliganen” säger Tina. “Hon har ju sett honom så mycket förut”

Och då kan jag inte hålla mig. Jag bokar in oss.

Kiropraktorn kommer. Hon ser nöjd ut. Säger att han är rak, att hans gamla problematik inte känns av. Hon hittar bara småsaker som är lätt att lossa. Det enda som oroar mig lite är att han är lite fast i höger höft. Det lossnar direkt, men jag lägger det på minnet. Den höften behandlade vi ju hos Per. Ska hålla ett öga på den.

Huliganen kan rutinerna. Lyfter benen hit och dit, sen faller han i djupsömn till långt efter akupunkturnålarna tagits ur. Mitt hjärta.

Jag har blivit bortskämd. Står i stallgången och tar emot beröm för att min häst är fin. Räknar nästan med det, har glömt hur det känns att vara nervös för vad som ska sägas. Bara utgår från att han är fräsch.

Såret har börjat dra ihop sig. Nu är det bara ytligt men fortfarande öppet. Huliganen roar sig med att klia av sig bandaget ungefär en gång om dagen så någon sårskorpa har vi inte inom synhåll just nu. Det börjar bli långtråkigt, väntan. Jag börjar längta efter att rida igen. Det kanske är bra det. Att få längta lite. Jag försöker hålla det spåret. Att det är bra att få längta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *