Om att testa trail

 

Och så en dag kommer jag på att om vi nu ska starta trail kanske jag faktiskt ska förbereda oss lite inför det. Vi har gjort det tre gånger tidigare, två gånger på Riks och en gång på ett annat event för morganhästar. Vi brukar komma typ sist. Man måste rida på en hand, vilket jag aldrig gjort. Man måste ha delade tyglar, vilket jag aldrig ridit med. Man behöver också ha en lyhörd, lydig häst. Jag har haft en huligan…

Jag kommer att tänka på en sida jag följer på Facebook, ett ställe dit flera av mina kompisar som rider western varit. Jag skickar spontant ett meddelande o frågar om jag är välkommen att testa deras trailbana med lite guidning, min engelska utrustning till trots. Jag är välkommen. Jag har tur o får med mig min stallkompis Tina o hennes quartersto. Allt är ju roligare tillsammans.

På torsdagen åker vi den dryga timmen till Örsundsbro där Eva Malmström och hennes man driver Working Horses. Jag ska rida i hacket, vilket gör mig lite obekväm. Jag har börjat vänja mig vid det men jag gillar fortfarande inte hur styrservon liksom är sämre med det på. Trail är ju mycket precision, tänker jag. Då kan man ju behöva styra.

Vi får värma upp. Eva vill ha hästarna lite trötta när de ska testa trailhindren för första gången. Hon menar att det hjälper för att få dom mindre tittiga. Hon har säkert rätt men underlaget är tungt och jag märker snabbt att Huliganen är på sitt allra chilligaste humör. Det känns lovande att han är lite loj, just idag.

Eva har byggt upp ett tiotal hinder som hon presenterar för oss, sedan får vi hjälp att introducera våra hästar till bron. Bron består av två ihopsatta lastpallar med en skiva på, sedan kan man svänga 90 grader, kliva över en bilmatta med sand på och vidare över ytterligare en brodel. Vi börjar med att gå rakt över ena delen. Huliganen gör det utan minsta tvekan och vi kan snart testa hela bron med matta och allt, i vinkel. Han säger inte flaska om det. Fina Huliganen. Jag testar till och med att rida den på en hand, men jag är så ovan att jag får lite problem när jag ska svänga 90 grader. Efter ett par gånger går det bättre. Jag kan stanna honom, sakta in och driva framåt med enbart sätet när vi är över bron, precis som i dressyren. Tänk vad dressyren har gett oss mycket.

Vi går vidare till “biltvätten” – två hinderstöd med blå och gula skumgummirör utstickande från. De tar i på sidorna av hästen när man går igenom. Först delar Eva på dom så att det finns gott om plats, senare smalnar hon ihop dom igen. Huliganen knatar igenom med nån enstaka titt. Vi går till labyrinten istället, ett par bommar som formar en smal gång med en 180 graderskurva. Försöker rida den med en hand, blir kvar där en stund. Måste tänka hela tiden: Flytta framdelen ett steg, bakdelen ett steg osv. Huliganen lyssnar snällt men jag är klumpig i mina hjälper. Det blir lite bättre efter en stund, då går vi o kollar på fanan.Fanan är lång och svart o står i en grön plåttunna. Han nosar på alltihop med något jag tolkar som skräckblandad förtjusning. Jag tar upp fanan ihoprullad men det bryr han sig inte om. Vecklar ut den steg för steg utan större reaktion. Viftar med den mer eller mindre helt utsträckt. Lägger den över huvudet på honom, utsträckt. Han passar på att chilla lite.

Och så fortsätter hela trailtträningen. Vi roar oss en stund med att försöka galoppera på en rak linje och samtidigt skjuta vattenpistol rakt åt sidorna utan att råka svänga. Han bara gör, med viss nyfikenhet men full acceptans. Jag är så ruggigt imponerad av honom. Vilken jäkla häst han är. Coolast i stan. 

“Vilket kvitto på allt jobb du lagt ner på honom” säger Tina.

Och då minns jag gamla Huliganen. Jag har nästan glömt honom. Hästen jag inte kunde lasta, inte longera, knappt leda från hagen. Hästen som släpat mig i gruset, frustrerade o rädda båda två. Hästen jag drömde om att våga rida på tränsbett, med långsiktigt mål att kunna rida på hackamore. Här är jag med honom, i mitt ponnyhack, med en stor fana i ena handen och stannar honom med bara mitt säte. Jag blir fasen gråtfärdig av glädje när jag ser det ur det perspektivet.

På vägen hem lyssnar jag på Ridpodden om WE. Tänk om det finns en nannan karriär för lille Huliganen, som jag inte övervägt. Eller en till, snarare. Dressyren ligger oss för varmt om hjärtat för att förändra. Men WE är ju också dressyr, på sätt och vis.

Ingen vet vad framtiden har att erbjuda men vad vi vet är att Huliganen nu är officiellt testad för riksets trail. Nu ska bara hans matte (och hans medryttare) lära sig rida på en hand också…

Fotona har Eva Malmström tagit. Kolla gärna in deras sida på FB: Working Horses.

2 thoughts on “Om att testa trail

  1. Malin says:

    Ja WE såklart! Världens bästa gren för oss med hästar som inte är stora och enfärgade typ 😉 där behöver man inte rida på en hand förränn i svår klass!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *