Om att testa att rida med sporrar

Det är konstigt att planerade tävlingar blir så himla verkliga först när startlistan kommer. Paniken som blandas med förväntan och längtan är alltid som en överraskning för mig. Jag är orolig att jag tränat för lite. Det är en väsentlig skillnad mot sist vi tävlade, i början av maj. Då var faktiskt självförtroendet ganska bra, som jag minns det. Och så gick det ju bra också, i alla fall i första klassen.

Upplägget är samma nu, men tävlingsplatsen är mindre och ännu längre bort. Jag som tyckte Västerhaninge var långt bort har nu anmält oss till en tävling i Harbo. En snabb googling visar att det ligger några mil utanför Uppsala, mot Sala till. Jahaja. Det är visst 1,5 h att köra dit utan släp, så två timmar får jag räkna med. Nåväl. Jag har valt tävlingsplats efter vår utgångspunkt kan man säga. Jag vill helst inte åka till någon stor klubb i centrala delarna av Stockholms län, för det känns som om ribban är högre där. Jag kanske är korkad i mitt resonemang, men jag gillar tanken på att åka till ett litet ställe där vi kan komma som vi är. Lite med allt på trekvart, du vet.

Malin har som alltid varit tålmodig med mig när jag börjar stressa upp mig inför något. Tävlingen, i det här fallet. Hon bokade snällt in oss på en extra träning förra veckan och jag flyttade snällt min semester för att inte missa en söndagsträning. Jag har, som ni nog redan förstått, en tålmodig sambo. Senaste tre träningarna har vi testat att rida med sporrar. Jag vet inte vad du har för tankar kring sporrar men jag är inget stort fan precis. Nu är det dock så att jag upprepade gånger märkt att jag får vara ganska tuff med skänkeln emellanåt för att Huliganen inte bryr sig så himla mycket om mig. Det har drivit mig till punkten där jag slutligen accepterade tanken på att testa sporrar. Jag får leta fram ett par som hängt med sen nån gång strax efter andra världskriget när jag red ponny. De är ju av metall så råttorna har inte lyckats äta upp dom. Det var ju skönt. 

Första gången blir det lite kaos, dels för att jag inte vågar använda skänklarna överhuvudtaget och dels för att Huliganen undrar vad fan som händer. Kanske inte så mycket över sporrarna som över min ridning. Det tar en stund innan vi kommer in i det. Jag får plötsligt en häst med en himla massa tryck i. Jag har glömt hur det är att rida honom när han är het, för all dressyrträning har gjort honom lydig och lite mer… hanterbar än förut. Han blir liksom inte helt galen av att galoppera längre och det är fantastiskt. Nu får jag tillbaka lite den känslan, lite som att han bara springer. Skillnaden är att när Malin får mig att minnas att rida som vi lärt oss istället för att bara spänna mig och ha panik, då kan jag rida honom med nästan bara mitt säte igen. Enda skillnaden mot förut är att jag behöver använda min skänkel mycket mindre. Jag har helt plötsligt en häst som är kvick med en massa tryck och fortfarande sjukt lyhörd. Det är helt jävla magiskt. 

Andra gången har Huliganen kommit på att sporrarna inte är så himla farliga och tredje gången är han precis som vanligt så länge jag inte lägger till själva sporren, vilket jag ju nästan aldrig behöver göra. Det är som att jag har fått en extra växel som jag kan välja att använda eller bara låta vara. Jag är sjukt nöjd med det.

“Tänk att jag kan rida honom med såhär lite i handen och reglera hans tempo med sätet” säger jag till Malin. “Hade någon sagt till mig för ett år sen att det skulle kännas såhär att rida honom, då hade jag aldrig trott på det”

Och jag menar varje ord.Just nu ligger fokus på tempoväxlingar och övergångar för oss. Vi ska ju starta Lätt C och Lätt B-program kommande tävlingar och i de programmen är det mycket av just den varan. I vinter, förklarar Malin, då ska vi jobba med rörelser mot Medelsvår C. Jag har svårt att inte flina varje gång någon säger ordet Medelsvår och syftar på oss. Ännu svårare är det att hålla sig för skratt när Malin pratar om piruetter.

Som jag säkert sagt förut så använder sig Malin av olika växlar för att få mig att fatta, som på en bil. Jag får ligga och skifta mellan trav på tvåan, trav på fyran, trav på sexan osv. Det funkar bra psykologiskt för mig, lätt att fatta för en sömnig morsa. Sista två gångerna har vi växlat ner till ettan i trav och galopp. Ettan blir nästan på stället. Så på stället som vi får till det, vill säga. Nu senast fick vi till några bra ettor i galoppen, där han satte sig ordentligt. Vi gör det bara ett, kanske två steg, sen får han gå fram igen. Det är jobbigt för Huliganen och det är sjukt jobbigt för mig. Jag ska ju försöka komma ihåg att sitta på rumpan, spänna magen, ha en lätt hand och samtidigt vara kvick i skänkeln för att han ska fortsätta galoppera. Jag blir helt svettig.

Mitt i allt pratar Malin om piruetter. Att hon tror vi kan lära oss det, inte för att tävla utan för att kunna. Det får mig att börja skratta.

“Det är svårt att tro att vi skulle göra piruetter” säger jag.

“Ja, men för ett år sen trodde du inte att det kunde kännas såhär. Förstå då vad ni kan uppnå på ytterligare ett år”

Jag har inget svar på det. Jag bara flinar.

Vi avslutar med att rida igenom Lätt B:3. Jag har aldrig ridit det programmet. Malin säger att vi ska “jogga igenom det”. Jag vet att hon vet att jag får panik annars, inombords. Malin ropar vägarna och jag rider, för jag har ingen aning om hur programmet är.

Vi börjar med de första vägarna. Det känns sjukt bra. Han är med mig i varje steg, känns lyhörd och mjuk. Vi gör en diagonal i en mellantrav jag blir riktigt nöjd med. Vi fattar galopp och lyckas få till en helt okej nedtagning mellangalopp-arbetsgalopp-arbetstrav. Jag fattar nästa galopp och lägger en volt som blir rätt bra. Sen blir det kaos.

Jag har ju som sagt korkat nog inte läst igenom programmet och har ingen aning om att man ska vända direkt efter E mot M (eller va fasen det är för bokstav) så vi får bryta av och börja om. Jag gör fel en gång till och sen blir det bara pannkaka och vi kommer typ inte igenom resten av programmet. Övergången från galopp är så känslig för oss, stressande. Vi får gå ner på volten och återgå till tempoväxlingar istället för att vi båda ska lugna ner oss. Jag tycker synd om min fina häst som är så ärlig och snäll och lyhörd och så krånglar jag till det genom att göra fel och bli stressad och hetsa upp honom. Det tar en stund på volten innan han är tillbaka, sen avslutar vi. Strunt samma. Det programmet ska jag inte tävla förrän den 5 augusti. Det kommer fler chanser att rida igenom det.

Och med den träningen i kroppen styr vi alltså kosan mot Harbo på söndag! Hehe. Fokus på rätt saker: Den magiska känslan före programmet. Och dessutom ska jag rida igenom Lätt C:1 och Lätt B:1 imorgon, i min ensamhet. De programmen kan vi utantill. Inga problem, right?

Det första fotot har Felicia Murkes tagit. Det andra är fotat av My Andersson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *