Om att tappa orken

Det är fredag och jag ska rida genom Lätt B:1-programmet innan söndagens programridning. Det kommer bli årets första tävlingsliknande händelse. Som ett genrep. Passet känns viktigt för att stämma av honom inför söndagen.

Jag går ut hårt. Jag har sovit drygt tre timmar mellan torsdag och fredag. Jag vaknar, drar upp mitt barn och börjar dagen med 10-månaderskontroll på BVC. Frukosten som vi inte hunnit med hemma får vi äta på ett fik. Sen bär det av till polisen för att hämta ett pass, sen ner till stallet för att ta av Huliganen täcket och flytta honom till sin nya hage. Huliganens kompisar har nämligen börjat gå på fri tillgång dagtid, och det är inget för Huliganen. Alltså går han i egen hage mellan lunch och kvällsmål. Hur som helst. Vi flyttar Huliganen, klär av honom och kopplar på hästsläpet. Kör till tippen med hela vinterns hösilageplast. Kör tillbaka, röjer upp i stallet inför dagens höleverans. Har nio kilo barn hängandes i bärselen samtidigt. Passar på att mocka lite i hagen. Sen kommer leveransen, med 36 st hö- och halmbalar á ca 70 kg/styck. Jag och två av mina stallkompisar lastar in och staplar upp allt, sen sopar vi hela stallet och krattar hela gårdsplanen. Klockan har hunnit bli 15 och jag har inte ätit lunch än. Johan ringer och meddelar att han kan vara i stallet om en timme och ta vår dotter så jag kan rida. Jag beslutar att åka och köpa en pizza, men först letar jag en halvtimme efter bilnyckeln. Den ligger på biltaket. Min dotter är fullständigt vansinnig över hur tråkigt hon har.

Så kör jag ner till centrum och käkar en pizza. Johan tar barnet och jag åker tillbaka till stallet. Så står jag där, med armarna hängades längs sidorna och är helt jävla slut. Då slår det mig. Jag kommer inte orka rida. Jag blir så arg på mig själv när jag inser det att jag vill gråta. Det här passet är ju viktigt. Jag har ju planerat in det. Min kropp skiter i det. Den har arbetat hårt och nu vill den sova. Gärna omedelbart. Men jag ska ju rida.

Jag borstar av Huliganen men armarna är som spaghetti. Jag ger upp. Det blir ingen ridning. Inget sista test av programmet. Om jag rider programmet i det här skicket, kommer jag sabba allt. Jag kommer förstöra den härliga känsla jag hade när jag red det på träningen i söndags. Just idag är programmet det absolut sämsta jag kan göra för oss. Att skritta ut en sväng känns som slöseri med tid en dag som den här. Han har inget skrikande behov av det just idag, och jag behöver vila. Mina super woman-krafter är slut. Jag åker hem.

Nu är det bara att hålla tummarna för söndag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *