Om att tappa fokus

Det är plötsligt veckan före både föreläsningen och årets första dressyrtävling. Den där jag dessutom ska vara med o rida för klubbens lag. Jag känner mig inte alls lika bra förberedd som jag gjorde inför den tävlingen vi ställde in, då när han fick såret i mungipan. Nu är jag liksom bara stressad över den där dumma tävlingen.

Jag får skylla mig själv. Det känns som om jag har åkt lite räkmacka. Först var jag borta lite runt påsk och sen igen i förra veckan. Felicia och några fina kompisar har hjälpt mig med Huliganen. Det är ju fantastiskt att få hjälp, men samtidigt: När jag hoppar upp igen och tror att jag ska rida ett dressyrpass av samma kvalité som för några veckor sen, då får jag betala för min lösaktighet. Man kan inte låna ut sin häst till höger och vänster och sen förvänta sig att han ska vara lika kalibrerad som tidigare när man kommer tillbaka. Faktiskt. Jag vet ju det, innerst inne, så första passet ger jag mig ut och kör kondition istället. Jag orkar liksom inte ta diskussionen med honom. Han är så het att han taktar sig igenom hela uppvärmningen. Jag galopperar honom 13 minuter i sträck och han är fortfarande pigg när jag travar av honom.

Faktum är att jag lyckas skjuta på mitt första dressyrpass hela vägen fram till lördagen, en vecka före min dressyrtävling. Då går jag motvilligt in i ridhuset och rider ett riktigt skitpass där jag varken hittar gas eller broms. Jag är dock tillräckligt luttrad nu för att vänta med paniken. Jag rider nämligen dressyrträning på söndagar och jag hoppas att Malin ska rädda oss.

Det gör hon. Det tar typ fem minuter av lite kaos innan jag upptäcker att Huliganen är nästan som vanligt igen. Malin har fått mig att börja rida och glömma att jag har panik. Hon är smart, Malin. Vi bokar ändå in en extra träning på tisdagen, för säkerhets skull.

På tisdagen har jag en så himla bra känsla från start. Han känns precis som han gjorde för några veckor sen. Han är så otroligt fin att rida. Jag kan växla gångart och tempo med mitt säte, utan att behöva använda handen nästan något. Han länger traven fint, han ökar galoppen och kommer tillbaka igen. Jag är så himla nöjd med honom. Men då säger Malin de magiska orden:

“Nu går vi in i ridhuset och rider genom programmet”

Och vips så vet jag inte hur man rider längre.

Jag skämtar inte. Jag kan knappt trava honom ut från ridbanan. Jag har tappat hela travtakten så vi mer springer än travar ut. Jag skrittar istället, för jag orkar inte hålla ihop det. Väl inne i ridhuset kutar vi mest bara runt innan vi får vår fiktiva startsignal. Jag har fan i mig panik från första sekund. Vi kommer in lite snett. Det känns som om jag aldrig kommer kunna göra halt. Sen fortsätter det så. Han travar på, jag sitter som en stel pinne en halv decimeter över sadeln och drar i tyglarna. Huliganen fattar absolut ingenting och bestämmer sig för att springa på i en (o)takt han själv bestämmer istället. Allt blir pannkaka. När vi gör vi sista halt så säger Malin till mig att ta fem djupa andetag. Att hitta tillbaka till känslan jag hade på ridbanan. Jag försöker men det är så svårt. Jag får rida om programmet igen och det går bättre men det är långt, långt ifrån den känsla jag hade ute på banan.

Malin säger till mig att tänka att jag inte ska rida programmet perfekt. Att jag ska försöka släppa kraven på mig själv, men jag kan inte tänka en enda tanke som jag verkligen tror på.

Medan jag skrittar av funderar jag på det. Vad som fungerar för mig, för att jag ska släppa mina krav på mig själv och kunna njuta av att visa upp min fina häst. Har du några knep så hjälp mig gärna.

För några år sen sjöng jag “All about that bass” i mitt huvud hela ritten. Då började jag skratta och då slappnade jag av. Jag såg Huliganens tjocka rumpa gunga i takt medan jag red: “Yeah, it’s pretty clear, I ain’t no size two, but I can shake it, shake it, like I’m supposed to do”

Kanske får testa det igen. Det eller nån annan skitsmart grej som ni kan tipsa mig om, eller nåt jag kommer på under veckan. En tanke ska jag i alla fall försöka hålla fast vid: Min häst är inte längre ständigt mellan två skador. Han är stark och frisk. Det här är inte vår enda chans att komma ut på en tävlingsplats. Det är ett tillfälle av flera kommande. Det här är dock det första. Det får bli fel. Det får gå helt åt pipsvängen. Vi ska bara testa. Vi ska bara ha lite kul tillsammans, för att fira att vi kommit såhär långt.

Såg ni dokumentären om Allan? Där säger Peders pappa att Peder och Jens alltid fokuserat på att utbilda hästar. Att tävlingen bara är ett kvitto på hur man ligger till i den utbildningen. Den tanken gillar jag.

Vad funkar för dig?

One thought on “Om att tappa fokus

  1. Johanna says:

    Härlig och självutlämnande läsning. Slående hur lika hästsporten och golf är. Eller egentligen, oavsett sport eller aktivitet – det botttnar i en själv. Efter mina två senaste bottensäsonger i golf, ok lite beroende på skada, men mest på min egen känsla, så tog jag hjälp. En utomstående och oberoende hjälp av en golftränare. Gick därifrån liksom hjärntvättad och med tre nycklar, tre ABC att luta mig emot. Vare sig mer eller mindre. Det är precis vad jag mäktar med, kommer i håg och dom sitter fint. Släpper alla andra tankar o h lutar mig bara tillbaka på dom enkla tre. Resulterade i första sänkningen på två år nu helgen som var. Låter som att du kan få ett par klara basnycklar från Malin, det är verkligen till stor hjälp, och lugnar ner en lagom stressad själ. Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *