Om att sikta på mars

#_0355-2Sussi ringer. Hon har sett formbilderna på Huliganen och konstaterar att även om han såg bedrövlig ut på bilderna, så har han verkligen byggt på sin bakdel.

“Det gör ingenting att hans hals är så ful!” utropar hon entusiastiskt. “Halsen ska komma sist! Först bygger man bakdel, sen jobbar man sig framåt. Kraften ska komma bakifrån!”

Hon har som alltid rätt i allt hon säger. Både rätt i att han ser rätt ful ut på de främre två tredjedelarna av kroppen och rätt i att det inte spelar någon roll. Hon tillägger att det ju också är känslan som är viktig. Att vi känner att han blir starkare. Och det gör vi ju. Verkligen.

“Vet du vad som är bra?” frågar hon. “Att nu börjar du fokusera på träningen istället för att oroa dig över att han är skadad hela tiden. Du har ju haft så mycket oro”

Hon har himla rätt i det. Jag tänker på det flera gånger under kvällen. Att det känns som om all den oro jag burit på blivit kanaliserad rakt in i träningen. Inte som att jag är helt befriad från oron, för det är jag ju verkligen inte, men den upptar mindre av min tid. Säkert mindre än hälften av den tid den tog förut.

Nu tänker jag ändå delge er lite oro. Den oron som jag ändå har kvar.

Huliganen har aldrig varit frisk i mars månad. Inte sedan han reds in, i alla fall. Det innebär att han varit skadad sex marsar på raken.

Tidigare i Huliganens liv hade vi en himla bra kiropraktor. Hon var dessvärre svårare att få tag på än en telefonlös kunglighet på en öde ö så det spelade till slut ingen roll hur bra hon var. Den kiropraktorn sa till mig att Huliganen helst skulle bo i ett tropiskt land där det alltid var varmt. Huliganens kropp mådde nämligen pyton när kylan kom. Dessutom var hans blodcirkulation rätt kass, vilket ledde till att han frös snabbare än en del andra hästar. Det kunde hon avgöra genom hur akupunkturnålarna kändes på nåt vis. Det kanske låter flummigt men det kändes rätt vettigt och jag litade på henne. Det skulle jag fortfarande göra, om jag fick tag på henne.

Min teori har varit såhär: Det blir höst, kallt, lerigt och halt. Huliganen har ont i kroppen. Ju halare och lerigare och jävligare det blir, ju mer spänner han sig. Det funkar ett tag men till slut har det varit kallt så länge att han får synbara symtom. Det har varit min teori, inte nödvändigtvis sanningen.

MEN: Tänk om Huliganens problem var de problem vi hittade hos Per Spångfors? Tänk om hans dåliga blodcirkulation berodde på de inflammationer han ständigt gick runt med? Tänk om det här kan bli det första året där Huliganen faktiskt tar sig skadefri hela vägen fram till sommaren?

Oktober brukar vara Huliganens bästa månad. Då har sommaren gjort honom varm och mjuk. Nu är det november. Härifrån brukar det gå utför.

Medan jag skriver får jag dåligt samvete. Jag borde ha skickat Huliganen på ett återbesök hos Per i höst. Jag borde kollat upp honom igen innan vintern. William tyckte verkligen jag skulle göra det. Men jag vet inte hur jag ska trolla fram 20 000 kr den här gången. Det var svårt nog sist. Och Huliganen har ju känts så bra. Han har faktiskt känts alldeles fantastisk.

Jag kommer att tänka på en annan sak. När jag intervjuade Anna och William så sa dom att deras hästar kontrolleras regelbundet av en fysioterapeut. Om den hittar något avvikande på hästen två gånger i rad, skickas hästen vidare till veterinär. En fysioterapeut arbetar med friskvård, inte sjukvård. Samma sak bör ju gälla min equiterapeut. Jag lovar mig själv att hålla den regeln. Om jag inte känner något konstigt och equiterapeuten inte hittar något, då behöver jag faktiskt inte oroa mig. Eller?

Jag ringer equiterapeut Ingela. Vi börjar där. Vägen mot nästa sommar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *