Om att överleva vintern

Jag kan ha fel, men jag upplever att hästar i större utsträckning får skador på våren. I alla fall de mer diffusa skadorna. Jag inbillar mig att det är vinterns enformiga träning i kombination med halka, kyla och lera. Hästar som spänner sig och halkar runt i hagen.

Det är som att allt kommer till sin spets, tänker jag. Nånstans framåt mars-april visar det sig om man överlevt vintern. Att ta sig genom en hel vintersäsong utan att spruta leder, är lika sällsynt som att vinna på lotto.

Några av er känner igen er. Andra inte.

Jag har alltid argumenterat mot de som pratar om otur. Jag vill inte tro på att saker är opåverkbara. Jag vill tro på att jag kan styra över när jag har tur och när jag inte har det. Att jag genom hundraprocentig kontroll över foder, träningsschema, hagar, rutiner, underlag och gud vet allt, kan undvika de flesta situationer av det som kallas otur. Att allt som oftast behövs är att vara smart, noggrann och lägga den tid som krävs. Men ibland är den tiden nästan oändlig. Omänsklig.

Det är lätt att tycka och tänka, men när ens kompisar står där med hästar som är skadade, när de tittar sorgset på mig och säger “Jag vet vad du säger om otur, fy fasen vad jag är kass” – då känner man sig som en idiot, oavsett vad man anser om tur. Nog finns det otur, ändå. Och vissa av oss drabbas av den.

Nu är det juni och jag är den som står med en skadad häst. För ett år sedan firade jag vår första skadefria vinter och nu är jag frustrerad över en säsong där den ena skadan bara avlöst den andra.

Jag undrar hur det varit med hans framben om vi haft hösten och vintern för fortsatt uppbyggande träning. Veterinären gissar att Huliganens skada beror på en kraftig vrickning. Jag undrar om den hade gått att undvika. Om en mer vältränad kropp hade pallat att stå emot den skada som vi genomgår nu.

Jag vet inte, och jag kommer heller aldrig få veta. Allt jag vet är att nu kan jag bara vänta. Och när jag väntat färdigt, då kommer vi få börja om. Inte från noll, för vårt noggranna slit med det uppbyggande arbetet, det kommer vi alltid ha med oss. Förhoppningsvis har vi väntat färdigt snart. Kanske nästa vecka. Kanske veckan efter. Snart, snart, snart är det vår tur igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *