Det finns två sätt att se på andras framgångar: Att imponeras och motiveras, eller att bli bitter och missunnsam. Jag har nog ofta pendlat mellan de känslorna. Det är svårt att vara glad för andras framgångar när man själv bara bygger sjukrutor, när man lagt mer pengar på klinikbesök och Metacam än på träning och än mindre tävling. När man alltid kommer i nedre halvan på resultatlistan för man aldrig får någon regelbundenhet i sin träning. Då kan man bli jävligt bitter. Jag fattar det. Been there. Men känslan av att aldrig lyckas och aldrig komma någonstans är självuppfyllande. De tankarna dödar glädjen i de små framgångarna. Så jag vill fokusera på det andra sättet att ta in framgångar: Motivationen.
När jag var 10 år fick jag ta över min storasysters ponny. Hon hade varit utlånad på foder i flera år. Jag kunde ingenting om hästar men min födelsedag råkade sammanfalla med att fodervärdarna sa upp sig, så mina föräldrar tyckte det passade bra att låta mig börja rida. De visste heller ingenting om hästar. Absolut ingenting. Några år av kaos följde, men det är en annan historia.
I stallet vi stod i fanns 15 hästar. Det var lite som en fritidsgård, på ett bra sätt. När jag var tonåring fanns där ett helt gäng tjejer i samma ålder. Vi kom från olika skikt i skolan. Ni vet, några av tjejerna var balla och vi andra var värsta töntarna. I stallet spelade det inte så stor roll. Där var vi bara hästnördar allihop. Ingen hade någon tävlingskarriär precis, vi lufsade mest bara runt o levde ut olika mer eller mindre välfungerande teorier om saker man kunde göra från hästryggen.
En av tjejerna i stallet hette Anna. Hon var ett år äldre än mig. Det var något med henne som skilde henne från oss andra. En drivkraft som jag inte riktigt förstod mig på. Hon hade ett annat sätt att göra saker på och hade en förståelse för hästarna som jag knappt har än idag. Det kändes som om hon hade en plan som vi andra inte förstod. Jag var som lite förälskad i henne. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Jag var så stolt över att få vara hennes kompis. Det kändes som en ynnest att hon var där, med oss obegåvade, omogna snorungar.
Många år senare börjar hon och hennes kille William rida fälttävlan och utbilda hästar och jag skickar dit min huligan på inridning. Han kommer tillbaka som en stjärna. Sen dess har jag följt henne på håll, sett henne försörja sig på det vi trodde var omöjligt att försörja sig på. Sett henne få en plats i det svenska landslaget i fälttävlan. Och så idag upptäcker jag att hon är uttagen för att representera Sverige i det svenska laget på EM i augusti. Då tänker jag att det är en ynnest att ens vara ytligt bekant med någon som henne. Någon som visar att det går om man är beredd att satsa allt. Någon som redan som tonåring fattade sånt som jag precis har börjat att förstå. Att hårt arbete lönar sig. Att stora drömmar kan slå in men att inget kommer gratis.
Stort, varmt grattis till Anna Freskgård för den välförtjänta EM-platsen. Jag slutar aldrig att imponeras. Imponeras och motiveras. Tack för det!
Ps, för dig som inte läst intervjun med Anna & William så hittar du den här!