Det är torsdagskväll i november och dags att för tredje gången i år klippa Huliganen. Korsningen connemaraponny/morganhäst har visat sig vara en tjockpälsad art.

För ett par år sedan, när jag började klippa honom, då var det stökigt. Väldigt stökigt. Första gångerna blev han klippt lite här och där, beroende på vilka kroppsdelar han för dagen accepterade att få klippt. Klippningen slutade allt som oftast nånstans på halva halsen. Med åren började han vänja sig men var alltid rädd och spänd.

Som många andra som tränar för Susanne Widner, så har jag lärt mig att sätta mål. Och ett mål blev att klippa Huliganen lös. Ett sånt där mål som man skriver samtidigt som man flinar lite nervöst, men ändock ett uttalat mål.

Att kunna stå lös i stallgången är något vi jobbat med i flera år. För mig har det inte handlat om att släppa hästen och hoppas på det bästa. För mig har det handlat om ett geniunt, genomtänkt arbete där ledarskap och trygghet ska leda till att min häst kan stå kvar där jag placerar den, med eller utan utrustning. Jag har ägnat så många timmar åt det att det är fånigt. Det blev en större grej för mig än vad jag först trott. Det kom att handla om tillit och om förmågan att flytta min häst i olika riktningar utan att röra vid honom. Så nu kan vi det, till slut. Han kan stå kvar, han kan flytta sig för min energi och i den riktning jag pekar.

Mitt viktigaste mål är att ha en hållbar häst. Det målet är med i allt jag gör, i allt jag planerar för min häst. Och där är ledarskapet en viktig pusselbit på vägen. En häst som väljer att tänka och låta mig styra den även när den är under stress, är en häst som kommer att hålla längre. En häst som ständigt spänner sig vid ridning får svårare att bygga rätt muskler och håller sämre. En häst som är tränad att tänka och lyssna löper mindre sannolikhet att skena hem ensam, få panik i stallgången eller att av rädsla skada sig själv och andra. Därför har jag lagt år av träning på just ledarskap och trygghetsträning.

Som många av er vet, finns det en historia i att vi kallar honom Huliganen. Han var som ung hopplös att ha att göra med. En otrygg, spänd individ som gång på gång slet sig lös och försvann. Att longera, lasta eller gå på läskiga platser, var likställt med att se honom försvinna i horisonten. Att rida honom var fram till ett par år sedan lite av en chansning. Fick han feeling gick han nämligen knappt att bromsa. Vi fick hjälp av John Ricketts och jobbade i flera år med att göra honom till den häst han är idag.  Jag har skrivit mer om det här, och mer om hur vi arbetat med ridningen här.

Så den där torsdagskvällen började jag klippa som jag alltid börjar klippa, med honom fastspänd. Alla timmar av arbete från marken, det lönar sig. Han tycker inte om att bli klippt, men han blir varken arg, speciellt spänd eller rädd längre. Han står där, skeptisk men accepterande. Blicken är alert men närvarande. Så jag testar att lägga grimskaftet framför honom. Och slutligen testar jag att ta av grimman helt och hållet.

Och där står han, medan jag klipper runt öronen och ganaschen. Han står kvar för jag har sagt åt honom att göra det. Och för att jag gång på gång visat honom att så länge han stannar kvar mentalt och lyssnar på mig, kommer ingenting hemskt att hända honom.

De säger att han är snäll. Men han är inte snäll. Inte bara. Han är tränad och tränad och tränad lite till. Han är Huliganen, men han är Huliganen 2.0.