Om att inte vara superwoman

Jag får bilderna som Katarina Mungsgård tagit på dressyrtävlingen i Harbo. Jag blir förvånad men glad. Han ser inte ut som en liten ponny, som han generellt sett gör. Han ser ut som en dressyrhäst i liten förpackning.

Jag har många gånger skrivit om min känsla av att vara annorlunda. Den är med mig, ständigt. Den ger mig prestationsångest. Jag tänker på det när jag skrittar av Huliganen efter dagens pass och möter en av hästarna från stora anläggningen. Jag tänker på hur svårt det är att inte förminska sig själv om man börjar jämföra sig med andra. Hur svårt det är att inte jämföra sig.

Förstå mig rätt: Jag älskar att se duktiga ryttare rida sina hästar. Det motiverar mig. När min dotter var mindre och behövde ammas, försökte jag göra det på ridhusläktaren så att jag kunde kombinera det med att se lite bra ridning. Det gör mig glad. Vad jag däremot inte förstår är varför jag känner mig så liten i jämförelse med de jag knappt ens vet hur de rider, än mindre vad de alls har för erfarenheter av hästar. Kanske känner jag mig liten till och med i relation till någon som haft häst en bråkdel av den tid jag har. Så himla fånigt.

När jag går där och skrittar av Huliganen har jag precis ridit igenom Lätt B:3-programmet på egen hand. Jag försökte rida fram den känsla som jag hade på tisdagens dressyrträning. Då var han så fin så jag ville lipa lite. Malin lyckades ge mig verktyg att faktiskt få honom mellan hand och skänkel och det kändes som om vi skulle kunna klara vad som helst. Så fin var han. Nu har jag skjutit hela veckan på att rida dressyr igen, för jag visste vilka prestationsproblem jag skulle få.

För så är det för mig. Jag är aldrig, aldrig nöjd. Ibland gör det mig motiverad. Ibland gör det mig bara ledsen och frustrerad.

En dag efter att jag skrivit ett inlägg om en dressyrträning hör Felicia av sig. Hon frågar vad jag är gjord av. Hon förstår inte att jag inte får (direktcitat) “fullkomlig panik och ångest” av att ha det här engagemanget i min häst samtidigt som jag får ett litet barn att överleva. Jag blir full i skratt när jag läser det. Läser hennes meddelande högt för min sambo Johan vid frukostbordet. Han skrattar inte, han bara suckar. Han vet vad som krävs för att upprätthålla den standard jag eftersträvar. Han vet hur ofta jag har just precis “fullkomlig panik och ångest”. Ofta.

Det är baksidan med att vara jag. Jag skriver ofta här om att till varje pris hålla träningsschemat, om att träna och tävla och fokusera. Jag lägger upp filmer på Instagram där jag rider galoppintervaller klockan 22:30 en fredagskväll. Jag åker ensam och tävlar när jag sovit 2,5 timme. Efteråt lägger jag upp en bild på en rosett, men ingen på när jag är så trött så jag gråter när det börjar närma sig kväll.

För livet stannar ju inte för att jag är i stallet. Jag har en ettåring som vill leka med mamma, som inte sällan blir ledsen eller klamrar sig fast kring ett ben när jag ska åka till stallet. Jag har en sambo som också vill ha tid till annat. En blogg som ska uppdateras, ett hem som ska skötas, mat som ska handlas. Och allt ska göras när ens dagliga arbete är avklarat, på kvällar och helger. Resultatet blir att jag är i stallet med känslan av att jag måste skynda mig, samtidigt som jag inte är beredd att sänka standarden på någonting. Det gör mig helt utmattad.

Jag menar inte att gnälla om det och inte heller skriver jag det för att få någons sympati. Vi har ju alla liv utanför stallet och vi väljer hur vi vill ha det. Jag blir bara orolig då, när Felicia undrar vad jag är gjord av. Tänk om jag sitter här och beskriver en romantiserad bild av mitt liv, att jag får någon att tro att jag inte bryter ihop ibland. Tänk om jag smittar någon annan med min prestationsångest.

För det är vad som driver mig. Att jag vill se vad som händer om jag blir lite bättre, kämpar lite mer. Om jag använder min prestationsångest och aldrig blir nöjd. Tusen är de saker som jag lagt mig till med i stallet för att känna att jag har kontroll och att jag håller den standard jag vill hålla. Att ha kontroll gör mig lugn, men det gör mig också utmattad. Kontrollbehov föder liksom mer kontrollbehov och ofta är jag missnöjd över små detaljer jag inte kunnat göra exakt så perfekt som jag önskat.

Det är lätt att vara kaxig och säga att otur är brist på kunskap, men det bör också sägas att det är omänskligt att försöka ta hand om en hobbyhäst som om den var värd flera miljoner – även om det kostar lika mycket för en hobbyhäst att gå till veterinären. De flesta som har miljonhästar har helt andra möjligheter att själv eller genom personal lägga tid på sin häst. Att ensam försöka hålla den standarden hos sin häst och samtidigt ha ett fungerande liv, är för de flesta inte rimligt. Särskilt inte om man står i ett stall anpassat för just hobbyhästar. Ibland måste man bara rycka lite på axlarna och konstatera att något inte är optimalt, men att det antagligen kommer fungera ändå. Det jobbar jag på. Varje jävla dag. Och när jag tappar greppet om det får jag “fullkomlig panik och ångest”. Det är helt okej. Jag är inte superwoman, jag är gjord av precis samma material som alla andra. Och det är helt okej med mig.

2 thoughts on “Om att inte vara superwoman

  1. Liza says:

    ❤️
    Bara det!

    Jag har lärt mina kids att det alltid är gott nog när de gör sitt bästa.. (mitt eget kontrollbehov är monumentalt)

    Så vi duger och mer därtill, med glädjefnatt och psykbryt och allt där emellan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *