Om att inte komma till start (på årets första tävling)

Så blir det söndag eftermiddag och jag åker till stallet för att rida en sista träning för Malin. Imorgon är årets första dressyrtävling. Jag är så himla laddad. Huliganen har aldrig varit i bättre form än nu. Jag känner mig för första gången någonsin riktigt bra förberedd inför morgondagen. Släpet har jag kört ner till stallet och gjort ordning redan innan helgen. Mina vita ridbyxor ligger och väntar bredvid sängen. Kavajen hänger på en galge i sadelkammaren.

Jag tar in Huliganen från hagen, ställer upp honom utanför stallet. Borstar av, pysslar lite. Sadlar och går för att hämta tränset. Bestämmer mig för att byta till ett nytt träns. Pillar en stund med att flytta bettet och ställa ordning alla remmar i rätt längd. Tränsar. Tittar ner mot bettet. Men vad fan? Han blöder ju i ena mungipan.

Jag tvättar rent, tittar ordentligt. Det är som ett litet, litet hål men det blöder ganska mycket. Ett helt klotrunt hål på kanske 1-2 mm i diameter. Han måste stuckit sig på något medan jag pillade med det nya tränset. Jag går ner med honom till ridhuset, visar honom för Malin.

“Det där kan du inte tävla med” konstaterar hon. “De kommer tro att det kommer från bettet. Och även om det läker ihop över natten så finns risken att bettet skaver upp det imorgon. Blöder han i mungipan efter ritten blir du diskad”

“Och det vore fruktansvärt pinsamt att bli diskad för blod i mungipan” fyller jag i.

“Ja, väldigt”

Jag rider min träning på hackamore. Vi slutar efter halva tiden för jag kan knappt styra honom på hackamore. Det är som att rida en traktor utan styrservo. Malin säger att hon är rädd att vi bara ska förstöra allt det fina vi byggt upp. Jag håller med. Vi lägger ner och knatar hem till stallet igen.

Jag stryker mig från årets första dressyrtävling. 

Först vill jag bara lipa. Känner hur tårarna ligger och pressar bakom ögonlocken. Jag har tappat räkning på hur många gånger jag strukit mig från planerade tävlingar. Varför just nu, tänker jag. Så jävla orättvist. Vi som är i så fin form. Jag som sett fram emot det är hur länge som helst.

Sen slår det mig, stenhårt: Tänk om jag ska behöva skriva på bloggen att jag bröt ihop för ett litet sår i mungipan. Efter allt vi varit med om borde jag väl ha lite perspektiv? Tänk på mitt ansvar gentemot er läsare, som peppar och stöttar och tror på oss. Ni som hör av er för att berätta att vi inspirerar er till att orka kämpa på med era egna, skadade hästar. Jag inser att jag nästan glömt hur det är att ha en häst som är skadad hela tiden. Att åka runt på kliniker istället för på tävlingar. Min häst har varit skadefri i över ett år. Jag har fått chans att träna honom fram till den punkt vi är i idag. Det kommer fler tävlingar. Faktum är ju att nästa tävling är redan den 7 maj. Han kommer vara i precis lika fin form då som nu.

När jag tänker det blir jag full i skratt. Glad. Så tack för det, fina läsare. Att ni inspirerar mig och ger mig lite perspektiv.

Kommer du på föreläsningen förresten? Den är den 6 maj på Ålsta Gård i Kungsängen, nordväst om Stockholm. Först kommer jag prata lite om min och Huliganens resa och vad jag lärt mig av den, sen pratar Susanne Widner om uppbyggande träning. Avslutningsvis kommer Susanne förklara några övningar med hjälp av mig och Huliganen himself. Jag tror faktiskt det kommer bli en riktigt fin dag. Det behöver dock vara minst 15 personer anmälda senast den 30 april om den ska bli av, så anmäl dig gärna om du tänkt komma. Mer info om föreläsningen hittar du här: https://www.facebook.com/events/1282163691849884/

Vi ses

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *