“Eh, jo det är så att vi ska tävla KM på söndag” mumlar jag när jag ringer Sussi.

“Ja, jag läste det på bloggen” svarar hon.

Just det. Det är svårt att hålla saker hemliga när man lägger ut dom på en offentlig blogg. Jag skäms lite men sen utbrister hon på sitt vanliga, entusiastiska sätt:

“Man måste träna på att tävla, Matilda! Det är ju strålande att du är anmäld! Bra! Då kommer du ett steg närmre ditt mål – att starta Medelsvår!”

Det målet kändes väldigt långt borta i söndags när jag inte kunde sakta av till trav. Nu är jag liksom lite panikslagen inför min start i Lätt C:2 och Lätt B:1.

På eftermiddagen rider jag ett pass på banan. Formen är lite sisådär men nu funkar det helt plötsligt hur bra som helst att komma ner från mellangalopp till trav. Vad i hela fridens namn. Har istället fått ett nytt problem: Han vill inte alls lyssna på mig i den trav som följer efter galoppen. Han blir lång, rak och hård som sten. Jag försöker använda mitt mantra som jag fått från mina dressyrträningar: ”Sitt på arslet. Sitt på arslet. Sitt på arslet”. Det räcker dessvärre inte. Det blir pannkaka av traven ändå.

Jag analyserar det som att jag har tre alternativ: Antingen att fokusera på att få honom mer mentalt närvarande, att snabbare komma tillbaka mentalt efter att ha fått öka energin. Andra alternativet är att bara träna övergångar galopp-trav. Jag tror jag vill träna honom mentalt. Jag tror jag får det andra på köpet.

Jag avslutar passet med att galoppera runt runt på helt lång tygel. Jag gasar allt jag vågar, vi liksom ligger ner i kurvorna. Sen försöker jag sänka min energi och få tillbaka honom i en lugn galopp utan att ta i tygeln. Det funkar. Jag andas ut all luft jag har och sätter mig djupt i sadeln. Han stannar.

Hur fan får jag ihop de här två delarna? Jag blir tokig. Jag måste ringa John Ricketts. Imorrn. Imorrn ringer jag John.

Samtalet till Sussi, förresten. Egentligen ringer jag henne för att fråga om jag kan stryka veckans konditionspass. Det kan jag. Jag vill ju ha honom pigg och fräsch på tävlingsdagen. Tror jag.

“Vad har du för mål med tävlingen då?” avrundar Sussi. “Dig och mig emellan bara. Vad har du för mål?”

“Jag vill inte ha något lägre än sexor, men…”

“Inga men! Du vill inte ha något lägre än sexor. Punkt”

Sussi låter så barsk. Jag vågar inte protestera, även om vissa partier just nu känns som givna fyror. Max.

“Så nu ska du tänka att det här bara är träning och inte bli alldeles nervös. Du måste vara stark mentalt!”

“Ja, jag ska försöka”

“FÖRSÖKA?”

“Jag ska… Eh.. Jag gör det. Jag löser det. På nåt sätt”

“En väg i taget, Matilda. Du måste tänka en väg i taget. Först rider du in på medellinjen. Det är första vägen. Sen när det är gjort fokuserar du på nästa väg”

“Okej…”

“Allt du tränar på blir bättre. Kom ihåg det!”

”Okej”

”Och kom ihåg att skicka mig protokollen. Jag är ledig på måndag om det har gått åt fanders och du behöver gråta ut”

Tack. Bra att veta. Tävlingsansvarig har lovat mig att alla får rosetter. Jag tänker ha det som mitt mantra. Det och ”Sitt på arslet”.

Alla får rosetter. Alla får rosetter.