Om att hålla ut

Mod3Plötsligt inser jag att mina vänner som läser bloggen har delats upp i två kategorier: De som blivit inspirerade och nu funderar i termer av träningsscheman och uppbyggnad, och dom som fått prestationsångest och nu bara vill ge upp och sluta med hästar.

Okej. Kanske inte fullt så hårt, men ni fattar.

Det här är ett inlägg till er som bara vill ge upp.

Ibland orkar man inte. Man har haft den pissigaste dagen på jobbet, ens sambo är ett pucko, barnet vägrar sova eller klockan gick fortare än den brukar. Då kan man skita i att det är onsdag och att onsdag betyder styrkepass. Det händer inget farligt för det. Jag tänker inte ljuga och säga att hästen kommer att utvecklas lika snabbt, men utvecklas gör den så länge du arbetar uppbyggande. Oavsett om du behöver vila ibland.

Och så ibland är det så att precis när man trodde man var igång så bara skiter sig allt. Hästen blir oförklarligt halt, får en hovböld, tappar dojan, får feber, blir sparkad eller gud vet allt som den kan drabbas av.

När det händer mig brukar jag sätta mig ner och lipa en stund. Ofta i bilen, för där får man ju lipa ostört och då kan man köra på med snor och hulkande och hela alltet om man vill. Det brukar hjälpa mig. Sen när det är gjort, får man acceptera att allt stannar av ett tag. Om hästen var i superfin form och sedan vilar ett par veckor, är vägen tillbaka inte så himla lång.

För de flesta av oss så är vägen tillbaka dessvärre rätt lång, trist och krokig. Hästen är ju för många av oss i ganska halvdan form från början och en skada leder allt som oftast till en annan. På vårvintern står man där med en tjock, omusklad häst med full vinterpäls, lera i öronen och känner orken sippra ut ur stövlarna i samma takt som lervattnet sipprar in. Då har jag en enda sak att säga: Ge inte upp. Tänk på Huliganen. Vi har snart klarat ett skadefritt år. Vi hade fem skadeår. På raken. Nu är han finare än han någonsin varit förut. Ge inte upp. Håll ut.

Och sen när hästen är frisk igen: Ta det lugnt. Låt det ta tid att komma tillbaka. Det kommer nya tävlingar, nya kurser, nya träningar, nytt allt. Ingenting gör det värt att chansa. Bygg en omsorgsfull grund att stå på. Er tid kommer. Snart. Håll ut.

Om hästen inte är skadad, om både du och din häst är pigga som mörtar – sparka dig själv i arslet! Ibland behöver man det också.

Och så en sak till: Även när det känns pissigt, våga drömma lite grann! Det är så man tar sig igenom leran och vetflexen och silvertejpen och broddhålsjävlarna som är fulla i grus. Snart kommer solen. Plötsligt är hästen frisk, ridbanan har torkat upp, kvällarna blir ljusa och feelingen infinner sig. Håll ut!

One thought on “Om att hålla ut

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *