Om att hålla sin första föreläsning

Jag går den första tiden efter vi bokat föreläsningen och tänker “äh, det kommer ändå aldrig bli av”. Sen är det helt plötsligt mer än femton anmälda och jag inser skräckslaget att jag ska hålla min första föreläsning. Damn it.

Dagarna före föreläsningen ska äga rum är jag så nervös att jag har svårt att koncentrera mig på nånting. Men så dagen före ringer Sussi, med sin ständiga entusiasm och optimism. Hon är såklart inte ett dugg nervös, hon håller ju föreläsningar och clinics nästan jämt. Hon bara skrattar åt min nervositet. Hennes glada humör smittar av sig. Vad är det värsta som kan hända? Jag ska prata om min häst, mitt favoritämne. Jag har knappt ens någon fakta att hålla reda på, bara mina egna erfarenheter och reflektioner.

På morgonen har jag nästan helt glömt att vara nervös. Jag är ju i min naturliga miljö, i stallet. Pysslar med Huliganen, knoppar manen. Min kompis My kommer förbi och hjälper till med den sista dammputsningen. Sen lastar vi lille Huliganen och åker till Ålsta. Huliganen har inte sett en transport sen vi var på Hubertusjakt i oktober, men det är inget han verkar reflektera över. Han är bara en stjärna som vanligt.Strax efter elva är det fullt i lokalen på Ålsta. Jag blir lite skraj igen, men det släpper när jag får börja prata om min häst. Min älskade lilla häst. Jag berättar om vår skadehistoria, om hur vi hittade vår väg ut och vad jag tagit med mig från vår resa. Jag tror att jag ska få svårt att fylla ut tiden men jag drar över med nästan tio minuter. Alla är så snälla, lyssnar lyhört och skrattar på rätt ställen. Det är inte alls så farligt att stå där framme. Det är riktigt roligt. Jag berättar och efteråt får jag lite frågor. Sussi hjälper till att fylla på vår historia ur sitt perspektiv, innan hon börjar sin föreläsning om uppbyggande träning.

Om ni har chansen att höra Sussi föreläsa, ta den. Hon sitter på så otroligt mycket kunskap. Det är knäppt att lilla jag fick chans att ha en föreläsning tillsammans med henne.Efteråt går vi ner till ridhuset för clinic. Det är jag och ett ekipage från Ålsta, hästen “Mackan” och hans medryttare (tror jag). Mackan är typ 175 cm hög. Får Huliganen och mig att se ut lite som Mulle och Molly. Jag garvar åt det när han kommer in i ridhuset, men sen glömmer jag helt bort det. Jag är så lycklig att jag får rida min lilla häst att jag numera ofta glömmer att han inte är någon stor dressyrhäst. Han är min häst, bara. Den hästen jag älskar att rida. Så även den här dagen.

(Jag får mig dock ett gott skratt när jag ser oss på bild bredvid varandra, kolla bilden här nedanför!)Sussi guidar oss genom tre olika övningar: Rakriktning mellan två bommar, halt framför och över en bom samt labyrinten. Det är riktigt roligt att rida. Huliganen känns fin. Det blir inte perfekt men det blir bra. “Vill du ta labyrinten i galopp, Matilda?” frågar Sussi och jag som är lite kaxig efter dagen svarar ja utan att riktigt tänka efter. Tanken hinner slå mig att det vore ett sjukt pinsamt avslut om vi tappade galoppen nu och det blev kaos, såhär sista minutrarna av clinicen. Men sen kommer jag galopperandes mot labyrinten och jag bara vet att om jag bara sätter mig lite i sadeln nu så kommer han tillbaka och då kommer han vända alldeles klockrent mellan bommarna. Och det gör han. Två gånger. Då är jag så stolt så jag nästan vill böla. Min älskade, älskade lilla häst. 

Tack alla ni fina som kom på föreläsningen och clinicen. Ni som missade får säkert chansen i höst igen. Tack också till Ålsta, Kungsängen Sportryttare och Sussi för en fantastiskt rolig dag!

Ps, Huliganen är inte så förtjust i Sussi. Han tycker hon är taskig när hon säger åt honom att han måste jobba. Sånt minns han, så han vänder ofta bort huvudet när hon kommer. Nya kompisar, däremot, det går alldeles alldeles utmärkt…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.