Om att darra lite på underläppen

#_0367-2Jag känner hur det darrar lite på underläppen. Det här måste gå till historien som ett av de sämsta jävla skitpassen vi haft.

Det är söndag och dressyrträning och dagen till ära har min kompis My tagit sig hela vägen ut till oss för att titta. Jag har på något underligt vis lyckats bli sen upp på hästryggen trots att jag just avverkat drygt 3 timmar i stallet utan att ha någon som helst uppgift mer än att förbereda mig inför träningen. Uppvärmningen blir slarvig. Nästintill obefintlig. Jag är stressad och har en snabb energi i kroppen, liksom ryckig. Hetsig.

Igår fick Huliganen spontan vilodag, trots att han gått konditionspass på fredagen och jag högt och tydligt förklarat för min stallkompis att dagen efter konditionspasset är den absolut viktigaste dagen. Då ska han nämligen få hjälp med återhämtningen. Det blev skit och pannkaka med det när kvällen tillbringades med en förstoppad bebis på barnakuten istället för i stallet. Lille Huliganen fick knata av sig sina slaggprodukter i hagen när han jagade ätbara löv.

Förra veckans dressyrträning blev också pannkaka. Då hade Huliganen vilat både måndag, tisdag och torsdag när inte mindre än två olika familjemedlemmar lyckats hamna på sjukhus. Force majeure typ. Huliganen hade som studsbollar under hovarna. Var hälften i luften, hälften på backen. Då tänkte jag efteråt att även om han var stark och spänd, så är ändå vår nya botten rätt nära vår gamla topp. Ett skitpass är inte lika skitpassigt som förut. Det är fortfarande helt okej. Ingen darrig underläpp, bara en lätt besvikelse som gick bort med en axelryckning.

Det var förra veckan det. Den här veckan visar sig vara ännu sämre. Jag vill bara lipa där uppe på hästryggen. Sitter och pratar med mig själv. Mitt i en serpentinbåge kommer jag på mig själv med att ha en hel dialog där inne i huvudet. Den handlar lite om oss, och om hur jag önskar det kändes, men mest om alla andra. Om My och hennes fina häst och hur bra dom är. Om mina stallkompisar som jag vet skyndat sig klart i stallet för att se min träning. Och så alla andra i ridhuset. Hon som sa för ett par veckor sen att “den blivit lydig, nästan som en riktig dressyrhäst”. Och så hon som gjorde piruetter på medellinjen nyss. Jag vill bara göra halt och be alla om ursäkt för att vi är så jävla dåliga. Och så vill jag gråta också. Sådär riktigt snörvlande gråt med snor och allt. Så känns det.

“Det är hemskt att rida idag” säger jag till min dressyrtränare. “Hemskt!”

Hon hjälper mig så gott hon kan. Hon är ändå en alldeles fantastisk tränare, men vi liksom funkar inte. Efteråt frågar hon om vi ska testa att sätta på en remontnosgrimma på honom nästa vecka och då darrar det liksom till lite extra i den där underläppen. Jag hatar jävla skitextragrejer. Jag vill inte behöva det. Jag vill behöva mindre grejer, inte mer. Hon kanske ser det. Hon säger att hon kan sitta upp på honom nästa gång och se hur han känns, så förstår hon kanske hur jag upplever honom. Jag nickar. Det känns i alla fall lite bättre.

När jag kommer hem tittar jag mig i badrumsspegeln och tänker att jag ta mig fan nog blivit fulare också.

Så var det idag.

Efter jag ridit har jag ett missat samtal från Sussi Widner. Vi har inte hörts på flera veckor. Jag ringer upp. Det är som om hon haft på känn att jag behöver henne.

“Hur går det, Matilda?” frågar hon med sin glada, entusiastiska stämma.

Jag har tack och lov fått i mig en halv Japp så min underläpp har stabiliserats något.

“Jag hade ett sånt jävla skitpass idag” säger jag. “Han lyssnar inte alls. Han bara springer och inget jag gör hjälper och My var där också och han som var så himla fin för några veckor sen. Det är helt borta nu. Vi har gått bakåt i utvecklingen”

“Men Matilda!” utbrister Sussi. “Ni har inte alls gått bakåt. Det här som du upplevde idag, det var ju inget nytt, eller hur? Det var ju så han var förut? Jag vet att du fick några pass där du fick smaka på russinen i kakan och nu får du bara surdeg. Då blir man besviken, men allt det nya är inte befäst än. Det är fortfarande nytt. Du kan inte förvänta dig att alla pass kommer vara så bra. Inte än. Vi håller fortfarande på att bygga honom!”

Mhm. Jag kommer att tänka på en sak som jag lärt mig sen jag fick en bebis. Saker förändras. Bara för att det är på ett sätt idag, betyder inte det att det kommer vara så föralltid. Jag måste lära mig anamma det tankesättet även i stallet. Det är såhär idag. Bara idag. Hur det är imorgon får vi se imorgon.

Och så en sak till. Om jag inte tränar blir jag inte bättre. Jag kan inte komma till två dressyrträningar på raken utan att ha kört ett enda dressyrpass någon av föregående veckor och ändå tro att vi som av magi har blivit bättre sedan sist. Den magin infinner sig sällan. Väldigt sällan.

“Jag tror ni byggt lite mycket kondition också” säger Sussi. “Han kanske har lite svårt att koncentrera sig, särskilt när han ridits lite mindre än vanligt”

Vi beslutar att ta bort konditionspassen ett tag. Inte höja mer, bara låta det vara. Det passet får ersättas med ett dressyrpass med fokus på lydnad.

“Om jag känner dig rätt, och det tror jag att jag börjar göra nu, så har du släppt hela ditt mål och tänker att det aldrig kommer gå att rida medelsvår på den här hästen någonsin”

Jag flinar. Jag kan inte låta bli, mitt i all självömkan.

“Jo. Jag vill inte ens vara med på stallets julkul längre eftersom vi är så himla värdelösa”

“Om tre, eller kanske fem år, ska han kunna starta medelsvår. Glöm inte att det inte är nu. Det är sen. Vi jobbar långsamt uppbyggande. Det kommer ta tid. Det ska göra det”

Hon har rätt. Och det enda sättet dit är att träna. Träna och sluta gnälla.

Slut gnäll.

One thought on “Om att darra lite på underläppen

  1. Johanna says:

    Oj oj, låter jobbigt. Tror alla kan känna igen sig i det ni går igenom, men det är tufft. Din kompis Sussi låter som en god vän, vilken tur hon ringde. Eller nästa gång, kanske ringer du. För det är inget roligt att befinna sig där nere i avgrunden. Önskar dig en bra dag, och hoppas vi ses på torsdag (har / är förkyld sen en vecka men borde vara ok då). Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *