Om att börja om

Mod5

I väntan på att Huliganen ska komma hem från sitt återbesök i Halmstad börjar jag fundera på framtiden. Om Huliganen haft ont nästan överallt, hur kommer han då reagera om smärtan försvinner? Hur ska jag tänka och planera för att Huliganen får de bästa förutsättningarna för att sluta vara så stressad i ridningen? Om han nästan alltid haft ont, hur får jag honom att lita på att det inte gör ont nu?

William ringer på dagen för återbesöket. Han meddelar mig att Per på nytt undersökt Huliganen och att alla inflammationer läkt ut utom höger framknä, som nu behandlats om. Jag blir rekommenderad att ta det lugnt någon vecka och sedan sätta igång med normalt arbete.

Jag blir förvånad, lite ställd nästan. Jag trodde jag skulle ha hela sommaren på mig att fundera ut något. Jag ringer John Ricketts. John hjälper till att skapa en bättre kommunikation mellan häst och människa genom ett tydligare ledarskap. Huliganen och jag har tränat för John tidigare. Faktum är att vi har tränat för John till och från under fyra års tid. Jag tänker att allt är förändrat nu när Huliganen inte längre har ont.

John håller inte med mig. Han tror inte Huliganens beteende hör ihop med smärta. Jag blir förvirrad. John förklarar att eftersom Huliganen aldrig varit speciellt lugn och följsam, har vi  ju inget normalläge att jämföra med. Om han alltid hade varit lugn och mjuk till vardags och sedan plötsligt blivit så stressad som han varit, då vore det mer rimligt att tro att det är smärtutlöst. Jag kan inte annat än hålla med, när jag hör det ur hans synvinkel verkar det logiskt.

En sak jag lärt mig av John, är att skynda långsamt. Alltså teoretiskt har jag lärt mig det. Jag har kommit till insikt om att det tar tid att bygga en bra grund, särskilt om man som jag har en häst som först lärt sig att göra saker på ett sätt, och nu måste lära om. Hade jag haft en oinriden unghäst hade allt varit enklare. Nu måste vi lära om, och det tar tid. Haken är att jag har världens sämsta tålamod. Men, för varje gång vi “börjar om” blir jag lite mer mottaglig för att faktiskt engagera mig och göra en långsiktig förändring. Faktum är att just den här gången har jag inte så mycket val. Jag är nämligen gravid i sjätte månaden och vågar helt ärligt inte rida min egen häst längre. Jag skäms när jag ber min medryttare göra det, och är konstant rädd att något ska hända henne.

Sista gången jag red honom var på en hoppträning i januari där han redan i uppvärmningen stack iväg, vägrade ta förhållning och sedan försökte kasta av mig. Tre gånger på raken. Jag avbröt träningen, tackade vänligast för mig, klev ut genom ridhusdörren och storbölade sedan i min ensamhet i säkert en timme. För första gången sedan Huliganen reds in hade jag blivit riktigt, riktigt rädd på hästryggen.

När Huliganen kommer hem från Halmstad känns det faktiskt som att vi får en chans att börja om. En del i det är att inte göra som jag skulle ha gjort förut. Det blir inga dressyr- eller hoppträningar på ett tag. Han är inte redo. Jag skjuter min dröm om att tävla mer dressyr framåt i tiden. Tidigast våren 2017, bestämmer jag. Det känns på något sätt som att det ger mig en chans att andas och fundera. Jag kommer att tänka på en sak som William sa i lastbilen ner till Halmstad. Han frågade mig vilka tränare jag red för och jag svarade. Han frågade om mina tränare hade elever på den nivå dit jag vill nå, om deras elever verkade nå sina mål. Ja du, gör de det?

Inför vår nystart väljer med omsorg ut de tränare som jag tror kan hjälpa oss framåt på vår nya resa. Mitt mål är inte att slå hårt på tävlingsbanorna. Mitt mål är att bygga en häst som är superstark, både fysiskt och mentalt. Jag vill ha en hållbar häst. För att nå dit vill jag träna för John Ricketts och Susanne Widner. John för att bygga grunden mentalt, Sussi för att bygga från grunden fysiskt. Huliganen 2.0 ska bli bullet proof.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *