Om att bli lite imponerad

Jag är lite nervös, det ska erkännas. Det är torsdag och jag har bokat in equiterapeut Ingela Brinkefeldt för en ny kontroll av Huliganen. Han har känts bra. Hela vintern har han känts bra, men nu är det ändå slutet av mars och jag är av logiska skäl lite nojig. Kan det verkligen stämma att vi klarat oss en hel vinter utan skador?

“Vad FIN han är” utbrister Ingela när hon får syn på Huliganen. Jag blir osäker, måste fråga:

“Är du ironisk nu?”

Hon är inte ironisk. Hon menar det hon säger. Jag har egentligen också tyckt det, speciellt senaste veckan. Att det känns som om allt liksom faller på plats. Han har gått ner lite mer i vikt och han ser faktiskt riktigt välmusklad ut.

“Han ser inte ut som en rultig ponny längre” säger Ingela. “Han ser ut som en sportmodell”

“Ta inte ut glädjen i förskott” säger jag. Optimisten. “Vi kollar hur han rör sig först”

Först efter jag visat honom i skritt och trav och sedan longerat en stund, kan jag andas ut. Ingela tycker han ser fin ut. Han rör sig något kortare på höger bak, men det har han alltid gjort och Ingela säger att det är så lite nu, så det är knappt synbart. Hon tillägger att ingen av oss ju är helt symmetrisk. Jag köper det. Han är ändå mil från vart han var för ett år sedan, innan vi var hos Per. Ett helt år. I mitten av mars var det ett helt år sen han kom hem från Per. Ett helt år utan hältor. Det första året i hans tioåriga liv utan en enda hältutredning.

Ingela går igenom honom från topp till tå. Vi får en liten anmärkning på att muskelmassan är lite mer utvecklad på vänster än på höger sida av manken. Det verkar inte oroa henne, men jag lovar att hålla koll på det så att det inte blir värre.Mitt i behandlingen vänder sig Ingela mot mig, ståendes som lilla My uppe på sin pall.

“Tänk om han varit någon annans häst, Matilda. Då hade han inte levt nu”

Jag vet inte vad jag ska svara. Det liksom tar i hjärtat. Jag vet inte om jag ska protestera för att vara ödmjuk eller om jag ska hålla med, så jag mumlar bara nånting. Hon har nog rätt i det. Jag är kanske den enda som hade kämpat för honom så som jag gjort. Alla pengar, all tid, alla resor, veterinärer, alla journaler jag lusläst och analyserat, artiklar jag läst, människor jag pratat med. Hela den känslomässiga bergochdalbanan det innebär att i fem års tid leva med en häst som aldrig är fräsch, men ingen vet varför. Nu står han här och får beröm för sin fina kropp. Den som kostat mig så mycket, emotionellt framför allt. Det är ju otroligt. Det gick. Vi gjorde det. Vi vände skeppet. Vad som händer härifrån är en annan historia, en annan skada. Han kommer skada sig igen. Kanske imorgon, kanske om flera år. Nu har vi andra verktyg och framförallt har vi en stark häst. En häst som kan stå emot saker han inte kunde stå emot tidigare, tack vare sin betydligt starkare kropp.

Ingela packar in sina saker i bilen igen.

“Jag är imponerad av ert jobb, Matilda” säger hon. Och jag blir lite rörd igen. Jag är fan i mig också imponerad. Och det här är ju bara början. Det är ju nu det roliga börjar. Härifrån och till evigheten.

Och just det. Det verkar bli en föreläsning den 6 maj här i nordvästra Stockholm. Jag tänkte prata om Huliganen och vår historia. Susanne Widner förklarar om uppbyggande träning. Sen blir det en kort clinic, där Sussi visar en eller ett par uppbyggande övningar med hjälp av Huliganen och mig. Efter den 29 mars vet jag mer. Då berättar jag för er och så håller jag tummarna för att ni kommer. Jag längtar efter att träffa er.

2 thoughts on “Om att bli lite imponerad

  1. Suzannah says:

    Skönt att det finns fler som kämpar och inte bara byter häst när det inte funkar. Min 23-åring har haft turen att vara frisk men många har undrat varför jag inte bytt ut min ‘avdankade travhäst’. Han som är min bästis! ❤ Följer dina inlägg, det är så roligt att läsa om er. Allt gott! ☺

    • Matilda says:

      Ja, det finns ju ett emotionellt värde som ibland kanske driver en att kämpa på gränsen till idioti. Men samtidigt, är det en bästis så är det 💖 Grattis till en frisk häst, det är bra jobbat! Och tack för att du läser!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *