Om att backa bandet

En dag bestämmer jag mig för att ringa runt till alla kliniker där jag någonsin satt min fot ihop med Huliganen. När jag ändå är i farten ringer jag alla kliniker där vi var med hans mamma Olga också. I Olgas fall får jag börja med att ringa försäkringsbolaget där hon var försäkrad fram till för sex år sedan när jag förlorade henne. Det går lättare än jag trott. Snart står jag med en komplett lista på vilka kliniker vi besökt mellan 2001-2009. Det är en stadig lista. Inte så stadig som Huliganens, men ändå imponerande. Försäkringsbolaget får inte ge ut så mycket information om besöken men klinikernas namn och en kort beskrivning räcker för mig. Vissa skador minns jag, vissa minns jag faktiskt inte alls.

Jag börjar ringa runt till klinikerna. Även det går lättare än jag trott, trots att det är nästan tretton år sedan de första  besöken med Olga. Bara en klinik har skickat sina journaler till det eviga arkivet. På en annan klinik skrattar receptionisten glatt och berättar att de här journalerna är så gamla så hon måste bläddra i fysiska pappersmappar för att hitta rätt. När jag får hem kopior på journalerna är de handskrivna. Det känns som om jag haft häst på stenåldern.

Så sitter jag där med en hög journaler. Jaha. Vad gör man nu då? Jag börjar med Olga, börjar läsa hennes journaler i kronologisk ordning. Jag vill hitta gemensamma nämnare, både i hennes egna journaler och mellan hennes och Huliganens. Efteråt läser jag genom alla papper om Huliganen. Det visar sig att Olgas problematik inte alls skiljer sig speciellt från Huliganens. Skit in, skit ut, som man brukar säga.

IMG_8084

Det är lite knäckande att läsa gamla journaler. En massa pusselbitar faller på plats. Jag sliter mitt hår över krav som jag inte har ställt, undersökningar vi inte gjort och leder som sprutats utan att man hittat det primära problemet. Vid ett tillfälle har man ultraljudat vänster höftled men inte höger. Varför? Fyra år senare hittar man en kraftig höftledsinflammation på höger sida. Tänk om den varit där hela tiden? Tänk om min häst gått med en inflammation i fyra år för att jag inte krävt att de undersökte leden på båda sidor? Hur lång tid extra hade det tagit? Fem minuter? En kvart? Jag undrar, men kommer aldrig att få veta om det spelat någon roll.

Är det jag som hästägare som ska sammanställa all information och tolka den, även om veterinären har tillgång till gamla journaler? Borde inte någon av mina veterinärer ha gjort det? Vilka krav kan jag ställa som hästägare?

Hur många gånger har jag kommit hem och fortfarande undrat vad som är fel på min häst? Vid ett tillfälle tillbringade jag och min medryttare sex timmar på klinik pga en diffus hälta. När vi kom hem hade Huliganen behandlats med sex injektioner i ryggen samt i båda sina bakknän. Få besök på klinik har fått mig att känna mig så maktlös och uppgiven. Vi kom hem utan att ha en aning om varför hästen blivit behandlad.

Där och då lärde jag mig att ifrågasätta. Det tog 17 år som hästägare att komma dit. Jag blev så frustrerad att jag ringde ut en annan veterinär från samma klinik istället för att åka tillbaka. Han lovade att läsa igenom Huliganens journaler på kliniken innan han kom ut. Huliganen blev då, enligt fakturan jag fick på posten, friskförklarad från sin hasledsinflammation. Det var ju bra, eftersom återbesöket gällde en knäledsinflammation. Nåväl.

Så, här är mina bästa tips om du likt jag ibland blir frustrerad av att åka till klinik:

  1. Förbered dig. Av vilken anledningen är du där? Om du får fem minuter på dig att förklara din hästs sjukdomshistoria – vad tror du är mest relevant att berätta för din veterinär? Gör en lista vetja. Om du vill att din veterinär ska ha tillgång till hästens journaler från annan klinik, se till att de skickas till kliniken ett par dagar före ditt besök så att veterinären hinner läsa dem.
  2. Ifrågasätt. Fråga precis allt du inte förstår eller som du undrar över. De flesta veterinärer har inget emot att berätta när man frågar och många kan förklara precis varför de väljer att göra på ena eller andra sättet. Vissa vet inte. Då kan det vara bra att få reda på det också. Kommer du på frågor i efterhand så ring!
  3. Om du är lite nördig: Be om dina journaler. Det kanske tar en minut extra vid betalningen men du ska säkert ändå vänta på direktregleringen. Då hinner du läsa journalerna också (det är det som är själva poängen, inte att be om dem…) Journaler är kryptiska så du kanske behöver skriva en liten notering på baksidan, hur det kändes och vad ni egentligen kom fram till. Gör det. Det är ångestdämpande.

Jag brukar tänka såhär: Kan jag berätta för min stallkompis när jag kommer hem exakt vad som gjorts på besöket och varför? Bra, då har jag förstått. Om svaret är nej, gör vad som krävs för att kunna svara ja.

/Matilda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.