Om året som gått

2016-02-14 019I januari är det ett år sen jag och Felicia körde ner till Tystberga för att träffa Anna Freskgård och William Nilson Fryer. Anna är en gammal barndomskompis till mig och jag hade valt lite personer på måfå som jag tänkte skulle ha något intressant att säga om hållbar hästhållning. Anna och William satsar båda som professionella fälttävlansryttare så jag tänkte att de säkert hade nåt kul att säga om träningen av deras tävlingshästar.

Intervjun kom att ta en helt annan vändning. Jag känner inte William och Anna har jag egentligen inte träffat mer än enstaka gånger sen vi var tonåringar. Anna, jag och Felicia småpratade lite om ditten och datten en stund, sedan klev William in i rummet.

“Jag måste bara börja med att säga en grej” säger han i samma stund som han kliver in. Sen tar det fart. William har mycket att säga om hållbar hästhållning. Jättemycket. Det är tur att vi spelar in intervjun för jag hinner inte med att skriva.

William ifrågasätter saker som jag tagit för självklart. Pressar på punkter där det är lite ömt. Tänker på ett helt annat sätt än jag är van att människor omkring mig gör. Anna gör honom än mer trovärdig för Anna har, med sin självklara ödmjukhet, alltid varit som en idol för mig och jag förstår att hon delar samma filosofi som William. Självklart gör hon det, de har ju en professionell verksamhet ihop.AW2Hur som helst. Den där intervjun blir lite av en vändpunkt för mig. För oss. Och innan vi ska gå har Anna och William nästan övertalat mig om att skicka med Huliganen på nästa lastbil till Per Spångfors. Jag som för en timme sen inte ens hört talas om Per Spångfors. Jag som typ ansåg att min häst var frisk. “Frisk”, men med den där gnagande känslan i maggropen.

Så åker Huliganen till Per den 29 februari 2016 och det visar sig att han är halt på tre ben och har inflammationer på fem ställen i kroppen. Han blir behandlad, får åka hem och börjar fungera som en riktig häst. Det är ju helt jävla otroligt.Per4Tillbaka till januari. Förutom intervjun med Anna och William, så intervjuar jag Susanne Widner också. Henne har vi tränat för tidigare och jag vet att uppbyggande träning är hennes jag. Hennes varumärke, hela hennes filosofi. Så vi pratar om det, och lite om Huliganen. Mest om hållbarhet i allmänhet. Jag tänker att sidan ska bygga på intervjuer. Att Huliganens historia bara är en parentes. Att jag vill berätta om det som varit. Jag har ingen aning då om vad som ska komma. Att vi är på väg mot en vändpunkt. Men det är vi. Och i augusti vågar jag fråga om hon vill göra den här resan med oss. Och det vill hon.#_0002-1Den 1 april lanserar vi Huliganen.se. Jag har börjat skriva mer om själva Huliganen än vad jag först hade planerat att göra. Det har hänt så mycket på så kort tid, jag måste skriva av mig. Jag gör det, och vartefter jag publicerar texterna så märker jag att ni verkar gilla Huliganen och hans historia. Så jag fortsätter skriva mycket om Huliganen och mina intervjuer hamnar i skymundan. Förlåt för det. Det kommer fler intervjuer på sikt, men jag har så mycket jag vill säga om min älskade häst. Det skulle bli en sida, men det blev en blogg.

Aldrig har jag lärt mig så mycket om hästar som jag gjort under 2016. Aldrig har jag funderat så mycket på vad jag gör och varför jag gör det. Aldrig har jag vågat så mycket. Aldrig har jag gått min egen väg i sådan utsträckning. Aldrig har jag trott så mycket på mig själv, mitt team och min häst. Aldrig har jag haft ett team.2016-10-23 065

Tack alla som trott på oss 2016. Tack framförallt till Susanne Widner, equiterapeut Ingela Brinkefeldt och John Ricketts. Tack till Anna Freskgård och William Nilson Fryer. Tack till hovslagare Maria Ekenhjälm och dressyrtränare Malin Stridh.

Och tack till alla er fina som läser, kommenterar, mailar och delar. Utan er, ingen blogg. Ni får mig att tro på oss mest av allt.

Jag ser fram så mycket mot 2017. Jag hoppas att min häst får vara frisk. Att det blir vårt år. Att vi äntligen får göra de där tävlingsstarterna jag drömt om. Att vi får känna oss som ett “riktigt ekipage”. Som vem som helst, men ändå som bara vi kan vara.  Jag har lovat mig själv att våga ännu mer. Och jag har så mycket kvar att berätta om.

När jag sitter i bilen på väg till stallet ringer Sussi. Hon kollar läget och småpratar lite, sen frågar hon:
”Ska vi göra en föreläsning, du och jag? Du om er historia och jag om min uppbyggande träning?”
Det pirrar till i magen. ”Oj, det hade ju varit häftigt” säger jag.
”Hade varit?” svarar Sussi. ”Vill du inte?”
”Jo, men…”
”Då bestämmer vi det!”
”Det vore verkligen himla roligt”
”Inte vore, Matilda. Det ska bli himla roligt. Ska bli. ”
Jag svettas lite bara jag tänker på det, men sen tänker jag på att våga. Att våga tro på sig själv och att våga ta plats.
”Det är klart vi ska hålla en föreläsning, Sussi. Det ska bli roligt. Jätteroligt”

Välkommen 2017. Jag tar emot dig med öppna armar.
14289776_10154884963764523_6575237682206432016_o

Relaterade länkar:
Människor älskar att vårda sina problem” – intervju med Anna & William
Det viktigaste är att ha ett mål” – intervju med Susanne Widner
Om att besöka Per Spångfors
Please listen and be soft” – intervju med John Ricketts

4 thoughts on “Om året som gått

  1. Liza says:

    Tjoho! Bara för att du var så snäll och delade med dig av era fina framsteg här på bloggen, så tog jag mod till mig och mailade Sussi😊Så hon ringde, mycket passande när vi satt i bilen på väg hem från Husaby Hästklinik och nu ska även liten C få hjälp i vår så han blir stark och fin igen efter sin behandling!

    Just nu funderar jag på mål. Fast jag vet knappt om jag vågar ha nåt högre mål.. Eller va fan. Klart jag vågar och har. Nu kör vi👍🏻

    När är föreläsningen? Jag är på!

    • Matilda says:

      Åh vad roligt! Sussi är både bra i den uppbyggande träningen och fantastisk som inspiratör för att våga sikta lite högre. Sätt höga mål! Sussi kommer dra dom ur dig när ni ses. Dina riktiga mål alltså. Kan du inte skicka ett mail till mig och berätta om din häst och ert besök på Husaby? Vi har också varit där.
      Föreläsningen blir nog första veckan i april (v 14). Nånstans kring Västerås tror vi men vi letar fortfarande plats.

      • Liza says:

        Självklart ska jag maila..berättar jättegärna om min odåga till häst, haha.. Återkommer när jag är ur sjukhussängen…

        *inte mycketsomfunkarjustnu*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *